Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag fick ringa hans hustru och krossa hennes hjärta”

Elisabeth Rünow, läkare på infektionskliniken i Malmö.

De beskrivs som hjältar som kämpar dygnet runt i frontlinjen mot covid-19. 

Men vilka är personerna bakom kulisserna, bakom skyddsutrustningen och landstingets kläder?  

Och hur såg deras vardag ut innan coronautbrottet? 

Elisabeth Rünow, specialistläkare på infektionskliniken i Malmö, har jobbat som läkare i 16 år. 

Här är hennes egna ord – om det hjärtskärande mötet med den åttaåriga döende pojken i Etiopen, dagliga konferenser om de svårast sjuka coronapatienterna, ångestfyllda samtal och stressen som gör att hon somnar innan barnen på kvällen. 

Men också betydelsen av en träängel på byrån och ett par röda lackskor. 

Specialistläkaren Elisabeth Rünow, 44 år, beskriver livet som läkare bakom kulisserna på infektionskliniken i Malmö.

Läs hennes öppna brev: 

”När jag började läkarutbildningen hade jag någon slags naiv tanke att som läkare ”rädda” världen. Som nyexaminerad läkare insåg jag snabbt den krassa verkligheten, jag är ett namn i en schemarad som skall sköta avdelningen eller joura på akuten. Efter 16 år som läkare är jag glad om jag haft ett bra möte med en patient när jag går hem för dagen.

Jag är en vanlig människa som tillsammans med så många andra försöker hjälpa samhället. Jag drivs av ett intresse för patienten och människan bakom. Vem är hen? Hur har hens liv sett ut? Jag försöker möta och behandla varje patient som om det vore min egen anhörig. Som läkare måste jag ta ansvar och vara patientens advokat.

Under utbildningen har jag hunnit göra projekt för SIDA i Vietnam och läst barnmedicin i Etiopien. Jag glömmer aldrig mötet med den åttaåriga pojken i Addis Abeba, som låg döende i hjärtsvikt, orsakat av en streptokockinfektion. En infektion som behandlas med vanligt penicillin, som är billig och botar infektionen effektivt på ett par dagar. Men för den här pojken och så många andra i Etiopien fanns ingen sjukvård alls att tillgå förrän det var försent. Det gav perspektiv på tillvaron här hemma i Sverige.

Jag arbetar som specialistläkare på Infektionskliniken i Malmö, där vi tar om hand om patienter med infektionssjukdomar såsom tropiksjukdomar, tuberkulos och HIV. Sedan i slutet på januari har vår verksamhet även fått uppdraget att ta hand om Covid19-sjuka patienter. Som över en natt förändrades allt. Infektionsmottagningen konverterades till Covid19 -akutmottagning. Infektionsavdelningarna tömdes på vanliga infektionspatienter, för att endast hysa Covid19-patienter. Antalet jourhavande läkare dubblerades. Dagliga behandlingskonferenser kring de svårast sjuka patienterna blev ett regelbundet inslag.

Så kommer de första symptomen på stress. Sömnlösheten kommer smygande. En erfaren kollega läser vetenskapliga artiklar om Covid19 långt efter midnatt för att inhämta den senaste kunskapen. Morgonmötet fylls av intensiva diskussioner. Där och då känns covid19 som en enorm utmaning. Men vi kommer klara det.

Som läkare ställs man i olika situationer som läkarutbildningen inte kunde förbereda mig på. Möten och känslor kan vara starka.

En natt avled en patient på en av mina avdelningar, en patient jag aldrig träffat. Kl. 03:30 fick jag ringa hans hustru och krossa hennes hjärta, med beskedet att hennes make sedan 60 år gått bort. Ett samtal med en medmänniska, mitt i mörkaste natten där de rätta orden är svåra att finna.

Glädjen när vi lyckats rädda livet på en ung kvinna med hjärtstopp, jämnårig med mig och också mamma till två pojkar. I min byrålåda ligger en ängel av trä som jag fick då vi träffades på återbesöket.

Ängeln på Elisabeths byrå.

Ångesten bland patienterna i vargtimmen. Oro, förvirring över att inte känna igen sig. Febersvettiga kroppar. Snabbt ska de ur sängen, med droppställning och över sänggrinden. Patienterna lugnas, klappas om, stoppas om i sängen. Personalen som arbetar dygnet runt på vårdavdelningarna är hjältar, trots låg lön och stundtals bristande arbetsmiljö kör de på pass efter pass och tar hand om de sjuka.

Läkararbetet är inte glamoröst. Vill man glänsa skall man överväga ett annat yrke. Det är inte speciellt glassigt att stå på akutrummet klockan fem lördag natt, med en patient som kräks och har diarré. När du handlagt patienten och lagt dig på jourrummet kommer nästa larm. Sömnbristen är smärtsam i kroppen och där och då tar det emot. Det är lätt att bli avtrubbad men jag brukar föreställa mig patientens situation; tänk om jag låg där på britsen medan personalen tog prover, satte kateter och byte mina kläder? Eller, tänk om det var min egen anhörig?

Jag har inget behov av att klä upp mig när jag går till jobbet, då jag går runt i unisexlandstingskläder arbetstid. Det enda som kan sticka ut är arbetsskorna som vi bekostar själva. Mina tofflor är lackröda, lite färg måste jag ha.

Elisabeth har två par röda tofflor som hon använder när hon jobbar.
”Lite färg måste jag ha”, säger Elisabeth.

När jag kommer hem lägger jag mobilen i hallen. Mina anhöriga klagar på att jag aldrig svarar i telefon. Men det är nog medvetet. För på arbetet ringer det oavbrutet. Larmsamtal måste besvaras och det tas ingen hänsyn till lunchpaus eller toalettbesök. På kvällen somnar jag oftast före barnen. Boken vid mitt sängbord tar veckor att plöja sig igenom. Men sömnen ger kraft och nästa morgon är jag redo igen. Efter några koppar kaffe är energin åter och jag ger mig i kast med dagens avdelningsarbete. Eller jourarbete.

För jag känner att mitt arbete är värdefullt för många patienter. Det lever jag på.


Så sprider personalen glädje inifrån en pressad sjukvård

MISSA INGA NYHETER FRÅN SYDSVERIGE – ladda ner Kvällspostens app!