Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Isabell, 20, är 121 centimeter lång

Isabell Aronsson är 121 centimeter lång. Foto: JENS CHRISTIAN
Hon är född med syndromet Achondroplasi, en mutation som innebär att cellerna i skelettets tillväxtzoner är för få. Foto: JENS CHRISTIAN
Isabell Aronsson berättar att folk pekar och skrattar åt henne. Foto: JENS CHRISTIAN
Foto: JENS CHRISTIAN
Foto: JENS CHRISTIAN

På gator och torg är det inte ovanligt att Isabell Aronsson, 20, blir ett ofrivilligt bildmotiv. Det pekas och skrattas.

Hon mäter 121 centimeter – och har utmaningar i livet de flesta inte ens kan föreställa sig.

– Mitt liv ser inte likadant ut som alla andras. För mig är inte allting självklart, säger hon.

KARLSKRONA. Isabell Aronsson kök ser inte ut som ett kök brukar göra. Diskbänken är sänkt och vissa av hyllorna är utrustade med elektronik. Vitvarorna står intill varandra, lågt i höjd. 

Men sen ser inte 20-åringens liv ut som alla andras heller.

Isabell Aronsson är 121 centimeter lång. Hon är född med syndromet Achondroplasi, en mutation som innebär att cellerna i skelettets tillväxtzoner är för få. Hennes överarmar och lårben är oproportionerligt korta till hennes kropp. 

– Jag vill inte bli kallad dvärg, jag tycker det är ett väldigt fult ord, det låter inte så fint. Det är bra att vi har gått över till att använda ”kortväxt”, säger Isabell Aronsson.

Köper barnskor

Att vara kortväxt har sina utmaningar. Det är Isabell Aronsson den första att skriva under på.

I matbutikerna är det inte ovanligt att produkterna står på höga hyllor eller i djupa frysboxar. Att ta bussen är också en utmaning, eftersom sätena är så höga.

Samhället är ju anpassat till normallånga, säger Isabell Aronsson och ger två exempel:

– Det svåraste är när jag är och handlar. Att jag aldrig når till någonting. 

– Sen måste jag köra runt för att hitta en bensinstation där kortläsaren sitter lågt.

Väldigt många saker som normallånga tar som självklara blir en omöjlighet för Isabell Aronsson.

Isabell Aronssons kök är specielanpassat. Foto: JENS CHRISTIAN

Skor köper hon i barnbutik och tjocka jackor är nästan omöjligt hitta i rätt material och storlek, som går att sy till rätt storlek.

– Men att köpa kläder har jag ändå haft ganska lätt för. Överdelen köper jag på en vanlig damavdelning, precis som alla byxor, men det måste sys upp.

– Däremot har jag alltid haft svårt med skor. För jag måste köpa mina skor på barnavdelningen och då har det inte varit skor som jag tyckt var fina – för det har ju varit barnskor. Men nu har det börjat komma in fler skor som ser ut mer som damskor.

Många vanliga aktiviteter tvingas Isabell Aronsson att avstå från, eftersom de flesta är anpassade för längre människor. 

Det kan vara att åka karusell, eller som vid ett tillfälle under gymnasietiden – att köra gokart.

– Vi skulle dit med skolan och jag såg fram emot det. Men så kom jag dit och då fick jag höra att jag var för kort för att köra. Så jag fick sitta i en annans knä. Och det var ju inte lika kul, säger hon. 

Pekar och skrattar

I Sverige finns det ingen statistik på hur många som är kortväxta. Men enligt ett internationellt snitt är en promille kortväxta. Det skulle i så fall innebära att det finns 9000 i Sverige. 

I Karlskrona känner Isabell Aronsson till att det finns två andra. 

Isabell Aronsson är 121 centimeter lång. Foto: JENS CHRISTIAN

Att Isabell är kortväxt kunde snabbt utläsas av läkarna efter födseln, men det dröjde av naturliga skäl några år innan hon själv insåg det.

– Det var mer när jag började få blickar och folk pekade på mig. Och när jag inte nådde till saker, säger hon.

Det är så att folk pekar?

– Ohja, gud ja. Det är helt sjukt. Folk pekar, skrattar och tittar. Det händer att folk tar kort och sånt. Det är inte någon som kommer fram för att ta bilder, men när jag tittar på människorna ser jag att de snabbt plockar undan mobiltelefon. När jag sen frågar varför blir de blyga, säger att de inte gjort något och går därifrån. Det är som att de skäms. Det är så fega människor. 

– Jag förstår om barn pekar eller så. Men det här är vuxna människor som gör det, det är så sjukt.

Hur känner du när du får blickar och folk fotograferar?

– Jag tänker väl inte jättemycket just då. Sen efteråt tänker jag på det och då blir jag så klart ledsen och besviken och fattar inte hur man har hjärta att göra så. För det här är något jag inte kan hjälpa. Man tror inte det ska vara så år 2019, för alla ser ju olika ut i dag.

”Var väldigt ledsen då”

Isabell Aronsson har haft sina mörka perioder i livet. Som under gymnasietiden.

Hon berättar att hon alltid haft människor omkring sig, många vänner. Men att det under mellersta tonåren var extra tufft för henne. 

Isabell beskriver det som att hon ett tag inte ville leva längre. 

– Jag var väldigt ledsen då. Jag tänkte mycket på att jag aldrig kommer att träffa någon kille, att jag inte såg ut som alla andra. Jag tyckte bara att jag var ful, jag ville ju se ut som andra. 

– Jag kunde inte göra samma saker som alla andra.

”Jag tyckte bara att jag var ful” Foto: JENS CHRISTIAN

Men för cirka tre år sedan träffade hon sin pojkvän. Det blev något av en vändpunkt i hennes liv. 

För sedan dess har det mesta gått uppåt.

– Jag tror att min pojkvän har stor betydelse, sen att jag blivit äldre. 

– I dag är det mycket bättre, det är klart att jag blir ledsen ibland när jag tänker på det. Men det är inte så att jag gråter över det i dag. Jag har väl blivit mer självsäker och accepterar mig för den jag är. Jag bryr mig inte så mycket längre.

Isabell Aronsson, hennes mamma Malin Aronsson och reporter Simon Larsson. Foto: JENS CHRISTIAN

Får inte jobb

Hon är i dag timanställd vid kommunens förskolor. Isabell rycker in där det finns ett behov. 

Men hon har fortsatt få kriga. Eftersom förskolorna ligger utspridda i olika delar av Karlskrona är hon i behov av en bil. Och visst, hon äger en specialanpassad bil. 

Men nyligen köpte hon ett nytt fordon och sökte stöd hos Försäkringskassan för att få bilstöd – 30 000 kronor för att kunna anpassa bilen för henne. Två gånger har hon fått avslag på sin ansökan. 

Försäkringskassan anser att har möjlighet att ta bussen: ”som vilken annan människa som helst

– Jag tycker det är förjävligt att jag inte får stöd när jag behöver det. Jag fattar inte vad jag ska göra för att få det. 30 000 i bidrag på en ny bil, det är inte så mycket i sammanhanget.

– Jag kan inte gå långa sträckor eftersom jag då får ont i ryggen, det blir en stor belastning. Sen har jag svårt att åka buss eftersom jag knappt kommer upp i sätena eftersom de sitter för högt upp. Matkassarna är stora, jag får gå med dem så här högt upp, säger Isabell och lyfter upp armarna raklånga i axelhöjd.

– Och så tycker Försäkringskassan att jag ska ta bussen.

Drömmer om att jobba på kontor

Precis som nästan vilken 20-åring som helst vet hon inte vad hon vill göra resten av sitt liv. Men hon ser med tillförsikt mot framtiden. 

Första steget är att få en fast anställning.

– Jag drömmer om att jobba på ett kontor eller i en reception, säger hon.

– Men jag får inga jobb. Arbetsgivarna vill inte ens träffa mig för att se vad jag klarar av – och inte klarar.

Isabell berättar om hur hon fick ett avslag från en myndighet med motiveringen att hon inte skulle klara av arbetsuppgifterna med tanke på hennes storlek. 

– Jag är lite inne på att söka en utbildning som barnskötare, för att kunna få en fastanställning. Men jag att jag inte kan jobba med det här hela livet, eftersom det är så många lyft och då får jag ont. Jag tror inte jag klarar av det kroppsmässigt.

– Men sen är jag kluven också, för att jag vet inte vad jag vill plugga eller vad jag vill bli.

Foto: JENS CHRISTIAN

Vad Isabell är säker på, är att hon en dag vill bli mamma. 

– Ja, det är klart jag vill. Och jag tror inte det ska vara några problem, mer än att jag kommer ha ont i ryggen. Annars finns det inga problem, vad jag fått höra. 

Det finns visserligen en risk – 50 procent – att barnet kommer bli kortväxt. 

Men så konstaterar hon i meningen efter:

– Mitt liv ser inte likadant ut som alla andras. För mig är inte allting självklart. Jag har ett bra liv, bra kompisar, men saker är inte anpassade för mig. Jag måste alltid tänka steget längre. 

– Jag har underbara människor runtomkring mig. Det enda jag tycker är jättetråkigt är att jag ser och hör människor som tittar och pekar på mig. 

Foto: Jens Christian Text: Simon Larsson Foto: JENS CHRISTIAN

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!