Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här tigger Viki varje dag för barnbarnen

Varje dag sitter Viki Muresan utanför en av ingångarna till köpcentrumet Mobilia i Malmö och tigger pengar. Hon går inte hem förrän det är kväll. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab
Vikis barnbarn Alexandra 2 år. Viki förklarar att barnen är födda i Portugal och att de därmed inte är rumänska medborgare. Det innebär att sjukvården är mycket dyr. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab
Barnbarnet Rafael 1 år åtta månader. Det är för att hjälpa familjen där hemma som Viki Muresan tigger. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab
Viki Muresan hade hellre suttit hemma med sin familj än bott i en husvagn. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab

MALMÖ. Viki Muresana är 41 år och har både barn och barnbarn hemma i Rumänien.

Men i jakten på en dräglig tillvaro har hon valt att bosätta sig i en husvagn på en utdömd tomt i Malmö och tigger för sitt uppehälle.

– Hade jag haft möjlighet hade jag suttit hemma vid matbordet med mina barn och barnbarn, men det kan jag inte.

FAKTA

Bilden av hur många EU-migranter som finns i Malmö är diffus. Det är åtminstone några hundra baserat på besökssiffrorna från Crossroads bland annat. Fredagen den 15 maj var det i alla fall besöksrekord där med 140 besökare som åt frukost, duschade, klippte håret och fick hjälp med myndighetskontakter till exempel. Samma dag hade Crossroads Stockholm 115 besökare.

– Men vi tror att det ligger någonstans mellan 200 och 300 personer, säger Annelie Larsson förvaltningsdirektör på Sociala resursförvaltningen.

Samtidigt har uppåt 160 hemresor beviljats sedan i januari. Bland annat efter att lägret i Pildammsparken revs i mars i år. Och det är en fördubbling mot för ett år sedan.

Men hanteringen av EU-migranter har blivit en het potatis av många skäl. Ett av dem är att kommunerna väntar på nationella och gemensamma riktlinjer. Och regeringen har tillsatt Martin Valfridsson som nationell samordnare för arbetet med utsatta EES-medborgare. Men uppdraget är ganska färskt och än så länge får kommunerna klara av det själva tillsammans organisationer som Crossroads till exempel och ideella alternativ.

Lägret i hörnet Industrigatan/Nobelvägen är ett mått på hur het migrantpotatisen är. Tomten, som i motsats till Pildammsparken är privat mark, skulle egentligen evakuerats i slutet av april och 80 stycken alternativa övernattningsplatser hade ställts i ordning för tre dagar. Ingen av platserna efterfrågades dock och "vräkningen" fick skjutas upp eftersom migranterna fick hjälp av engagerade Malmöbor att skiva en överklagan till länsrätten. Och det innebär en juridisk respit även om den heta potatisen finns kvar.

– Jag kan bara säga att det är en komplex situation och att vi efterlyser nationella riktlinjer, säger Annelie Olsson.

Crossroads öppnade den 12 januari 2015 och drivs av Skåne Stadsmission och finansieras av Lunds Stift, Svenska kyrkan i Malmö, Malmö stad och Skåne Stadsmission genom privata gåvor och gåvor från företag.

Så försöker Malmö kommun hjälpa EU-migranter

Carina Nilsson, kommunalråd, Malmö:

– Först för två år sedan blev det här en stor fråga för oss och i dag har vi en handlingsplan. Under vintern öppnade vi en nattlokal där man kunde värma sig och få tak över huvudet. Kommande vinter ska vi ha 40 sovplatser och även erbjuda tak över huvudet till fler vid extremväder. Kommunen stöder också Stadsmissionens arbete med en öppen dagverksamhet.

Sett utifrån ser lägret vid korsningen Industrigatan-Nobelvägen ut ungefär som bosättningarna vid en genomsnittlig rockfestival. Skraltiga husvagnar, en och annan utegrill och skjul som snickrats ihop av vad som finns till hands. Ett av skjulen har till och med ett gatunummer uppspikat på gaveln. Lägret har blivit ett etablerat och omtvistat inslag i gatubilden. Malmö har, enligt kritikerna, fått en kåkstad på sina händer som staden får svårt att bli av med.

– Det är bättre än i Rumänien i alla fall, säger Viki Muresana, 41 när vi går runt på tomten.

Hon kommer, liksom många andra i lägret från Târgu Jiu i sydvästra Rumänien. Och där är Malmös rykte gott.

– Folk som hade varit här tyckte att det var bra. Jag hörde att folk hade en god själ här, säger Viki Muresana, 41.

Viki kom till Malmö för fyra månader sedan och berättar att hon sökte sig direkt till det omtvistade lägret på Industrigatan där hon bor tillsammans med sin man. Viki förklarar att de lämnade ett vattenskadat hus som måste repareras och att de haft dyra sjukhusräkningar att betala i familjen. Bakgrunden är att barnen föddes i Portugal och att de inte omfattas av det rumänska socialnätet. Utan jobb blev situationen ohållbar.

– Det var ju redan andra från trakten här och man åker ju inte någonstans där man inte känner någon, förklarar hon när Kvällsposten besöker hennes tillfälliga hem.

– De första månaderna sov vi i bilen, sedan köpte vi den här husvagnen av en rumänsk kvinna för 300 kronor, säger hon.

Litet men välordnat

Utrymmet är litet men välordnat. Viki stoppar undan några filtar och ber husmoderligt om ursäkt för att det är stökigt även om det inte är det, och klagar lite på att ungdomarna i husvagnen bredvid håller låda. Precis som vilken husägare som helst alltså. Skillnaden är att Vikis husvagn står på mark som Miljöförvaltningen underkänt och att hon tigger för sin försörjning.

Hennes dag börjar med frukost och ibland dusch på stadsmissionens Crossroads på Amiralsgatan och sedan tar hon sig till "sin" plats utanför en av ingångarna på Mobilia. Där sitter hon till 17-18 på kvällen.

Precis som resten av Sverige har Viki hört misstankarna om att tiggeriet är organiserat. Att tiggarna placeras ut av en "boss" som samlar in förtjänsterna närarbetsdagen är slut. Malmöpolisen bekräftar också att de fått in tips om bilar som kör ut och plockar upp tiggare men inget om pengar som bytt ägare. Tipsen har i alla fall inte lett till någon utredning.

För Vikis del hade det varit orimligt att betala hyra. De marginalerna finns helt enkelt inte.

– Ibland får jag bara in 30 eller 50 kronor på en dag så finns det inget utrymme för att betala hyra för platsen. Det är ingenting organiserat mer än att vi håller ihop i familjen, säger Viki Muresana.

– Det är möjligt det förekommer på andra ställen, men det har jag inte hört någonting om.

Barn och barnbarn

När vi tar bilderna utanför Mobilia går två män förbi och ger henne tummen upp. Fast det är svårt att avgöra om de är ironiska eller inte. Med tanke på vad tiggare fått utstå på sina håll i form av verbala påhopp och rent fysiska attacker så är det tydligt att den utsträckta handen provocerar. Viki Muresana har hört talas om andra tiggare som råkat illa ut men tycker själv att hon blivit schyst behandlad.

– Men en gång var det tre fyra killar som liksom raglade fram, jag vet inte om de spelade eller om de var fulla, och ställde sig och glodde ner i min kopp. Då högg det till i hjärtat.

Kvar i Rumänien har hon vuxna barn, små barnbarn och ett vattenskadat hus. Det är dit pengarna i koppen går när Viki betalt för mat och uppehälle. Att lägret lever under vräkningshot märks inte. Trafiken är inte livlig men det kommer och lämnar folk till fots, på cykel och i bil i jämn takt när vi är där. Enligt Viki är det i alla fall fler och fler anhöriga som kommer hit.

När jag frågar om det finns några barn i lägret skakar Viki bestämt på huvudet. Det här livet är ingenting för barn.

– Nej, gud förbjude.

"En husvagn är inget hem"

Det är fortfarande skräpigt på tomten men nu har bråtet samlats till ett och samma ställe. En container står bredvid och två bajamajor finns också på plats.

– Vi ska samla ihop ett lag och slänga i skräpet, säger Viki Muresana

– Man vill inte ha det smutsigt omkring sig, man får hålla efter grannarna också

Det finns ingen plan B om vräkningen väl blir av. Eller det är i alla fall inget som Viki vill tänka på. Å ena sidan hade hon helst varit hemma i Rumänien med sin familj omkring sig men å andra sidan finns det ingen framtid där. Hade hon haft ett jobb hemma hade hon stannat kvar.

– En husvagn är inget hem, säger Viki.

– Hade jag kunnat hade jag suttit hemma vid matbordet med mina barn och mina barnbarn omkring mig. Men det kan jag inte.

Kör i väg – som hundar

Drömmen är att hon och hennes man får arbete i Sverige. Det är lite ospecificerat vad det skulle vara för något. Viki Muresana har åtta år i skola men cv:t verkar ganska tunt i övrigt.

– Jag kan göra vad som helst, sopa gator, städa trappan, vad som helst, säger Viki Muresana.

Så länge lägret finns är det husvagnen som är hemma. Hon menar att ett tiggeriförbud skulle vara "att ta brödet ur munnen på hennes barn". Inte sällan jämför hon tillvaron med hur gatuhundar har det.

– Hittar du en hund på gatan, tar du upp den, tvättar den och ger den mat. Men vi är människor med en själ!

– Om de kör i väg oss som hundar var ska vi ta vägen. Då kan vi bara lägga oss att sova utanför de butiker vi tigger på. Vi har ingenstans att ta vägen

Vad tänker du om oss som går förbi din mugg?

– De som inte tycker om oss önskar vi allt gott. De som hjälper oss tackar vi ur djupet av vårt hjärta.