Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här får tiggarnas barn uppleva riktigt julmys

Lyfter nästan taket. Sångstunden på fredagskvällen är en av veckans verkliga höjdpunkter för barnen. Just i dag är temat julsånger - och barnen tar i från tårna. Efter sångstunden blir det pyssel i de tre klassrummen på nedervåningen. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab

PAULEASCA. Med julsånger och pyssel får de romska barnen i byn Pauleasca en lite bättre fredagskväll.

Men för att kunna förbättra på längre sikt behöver Rumänien komma till bukt med diskriminering och rasism.

Florin Oprescu växte upp i Pauleasca och fick redan som liten höra hur han inte skulle låna ut sina leksaker till de romska barnen.

Nu försöker han att göra sjuåriga Florinas och de andras framtid lite bättre.

HJÄLP I RUMÄNIEN

Organisationen som Florin Oprescu och Marianne Dirksen arbetar med är en del av den kristna hjälporganisationen Somebody Cares.

De senaste månaderna har insatserna i Pauleasca stöttats ekonomiskt av svenska Hjärta till Hjärta som ger materiellt och ekonomiskt bistånd till utsatta människor, framför allt i östra Europa.

- De visar verkligen att de vill hjälpa till på djupet. Sedan i september har de betalat för det här och det är helt fantastiskt, säger Florin Oprescu.

Rickard Klerfors är biståndsansvarig på Hjärta till Hjärta och berättar att de inom ramen för organisationens Roma-projekt arbetar mot fyra mål: utbildning, hälsa, försörjning och strukturpåverkande insatser.

- Alla de insatserna kommer vi inte att göra under deras tak, men vi gör allting i samförstånd med dem. De har gjort väldigt mycket bra och nu kan vi göra ännu mer tillsammans med dem, säger Rickard Klerfors som poängterar att det är viktigt att inte bara arbeta med att hjälpa på ett individuellt plan, att stötta dem som lyckats ta sig ifrån Rumänien.

- Det är viktigt att adressera de som finns i samhället och deras strukturella problem. Det har hänt mycket på väldigt kort tid för oss i det här. Med stormsteg går vi in och implementerar den här typen av projekt. Det bygger på en erfarenhet vi har fått av att arbeta med fattiga människor i Rumänien väldigt länge, säger Klerfors.

Florin Oprescu och Marianne Dirksen får inget stöd från de rumänska myndigheterna för att hjälpa barnen i Pauleasca.

- I teorin finns det pengar att söka, men byråkratin runt det hela gör att det är omöjligt i praktiken. Myndigheterna förstör inte för oss, men de gör inte heller någonting för att bistå, säger Florin Oprescu.

Florin Oprescu rättar till sina glasögon och börjar klinka på sin keyboard. En meter bort står hans hustru, Marianne Dirksen, och snart börjar hon ta ton.

"Bjällerklang, bjällerklang..."

Men på rumänska då.

I en sal som inte är större än 40 kvadratmeter trängs 58 barn, det är sent på kvällen och en av veckans höjdpunkter är här: fredagssamlingarna i det lilla huset som Florin och Marianne såg till att få byggt för drygt tio år sedan.

"Flingor som nu virvlar om, i munter vintersång".

Nu sjunger barnen lite tystare, det är först när det vankas refräng som de tar i från tårna - och då lyfter nästan taket.

- Alla blir så glada när de kommer hit, allt här är verkligen bra, säger Isabella, en tjej i 20-årsåldern som smugit sig fram till oss när barnen sjunger om en slädfärd i snöyra.

Har återvänt

Precis som Florin, Marianne och alla de 58 barnen bor Isabella i den lilla byn Pauleasca, drygt tio mil från Bukarest.

Isabella försöker trevande göra sig förstådd på svenska, men hon hittar inte riktigt fram. Det var ju trots allt ett halvår sedan hon kom tillbaka från Linköping efter att ha varit där och tiggt.

Hon byter till engelska och då går det lättare.

- De lite äldre barnen som ni ser, säger Isabella och pekar på några ungdomar i 15-årsåldern. De är också romer från byn och de tycker det här är lika roligt som de små. De hjälper till med att fixa mat och med barnens läxläsning.

Pauleasca ligger utslängt på den rumänska landsbygden och består av grusvägar, torftiga hus och ett och annat småbruk. Utsikterna för att få ett arbete i Pauleasca, eller någonstans i närheten är så gott som obefintliga och många av de romer som bor här har rest till andra länder för att tigga.

- Alla som bor här försöker så gott de kan, men det går inte som det är nu. Människorna här har inget val, berättar Florin Oprescu när vi en stund senare står utanför samlingslokalen. Genom väggarna hörs fortfarande musiken, men snart ska barnen delas upp i tre grupper för att gå ner till de tre klassrummen och julpyssla.

Ett livsverk

År 2001 startade Florin och Marianne sin hjälpverksamhet och året efter byggde de huset som vi nu står utanför. Vi går runt knuten och när Florin visar oss en liten lekplats pekar han upp mot huset och gården: Det här är hans och Mariannes livsverk, de träffades på ett kristet läger i Ungern när Florin var 16, blev förälskade och har hängt ihop sedan dess.

När Marianne blivit färdigutbildad socionom hemma i Nederländerna funderade paret på sin framtid och det var då de kom fram till att de skulle slå ner bopålarna i Florins hemby Pauleasca.

- Vi kom inte hit "America-style" med en massa pengar som vi vill ge till välgörenhet. Vi började smått och människorna som bor här har varit med hela tiden, vi har byggt huset tillsammans och alla här får vara med och hjälpa till. Det mesta som du ser här har romerna själva byggt. När vi började sa jag att det här inte var till mig, huset är till deras barn och för barnens framtid, säger Florin.

- Jag växte upp med romerna som bor här, jag gick i skolan tillsammans med dem och de är som min familj.

De flesta romer som bor i Rumänien är marginaliserade, arbetslösheten i folkgruppen är gigantisk och utsattheten enorm. Florin Oprescu menar att många av de rumänska icke-romernas intolerans beror på okunskap.

- De har aldrig varit ute i byarna. De tittar på Youtube men har aldrig sett verkligheten och de vill inte se verkligheten, för den trotsar deras fördomar. Den vanlige rumänen har en bättre levnadsstandard, inte lika bra som i Sverige, men betydligt bättre än de romer som tvingas leva i misär.

- Jag har växt upp i ett rasistiskt samhälle där romer betraktas som tjuvar. Redan som barn fick jag höra att jag inte skulle låna ut mina leksaker till just dem, men min pappa tyckte tvärtom. Under kommunisttiden samarbetade han med romerna för att de var mer tillitsfulla, de var lojala och berättade inte hemligheter. Just det är anledningen till att de fortfarande existerar med tanke på hur utstötta de blivit genom åren, de har en väldigt bra sammanhållning och starka rötter. Jag respekterar dem för det, säger Florin.

Erbjuder läxhjälp

Det är mörkt, kallt och det har börjat snöa. Vi går tillbaka in i det varma huset, där barnen nu lämnat allsången på ovanvåningen. I de tre klassrummen där Florin, Marianne och de äldre barnen erbjuder läxhjälp på eftermiddagarna, sitter nu 58 julpysslare - det klipps, limmas och pärlas.

Vi vill även prata med Marianne, men det visar sig lättare sagt än gjort. Hon är artig och trevlig, men vi har inte hunnit göra mer än skaka hand innan hon viftar bort oss.

- Ta det inte personligt, säger Florin. Det hade kvittat om ni var påven och presidenten, hon hade ändå hellre valt att lägga tiden på barnen.

Att erbjuda en frizon för Pauleascas unga är inte det allra viktigaste för Florin och Marianne. Till syvende och sist handlar det om att människorna här ska få bättre möjligheter än vad deras föräldrar fått. Florin berättar att det just nu finns 80 000 barn i Rumänien som har en förälder som antingen arbetar eller tigger i ett annat land.

20 000 barn har båda sina föräldrar utomlands.

Sjuåriga Florina sitter och klipper ut ett mönster i ett rosa papper. Hon är en siffra, ett av 20 000 barn som tillfälligt får klara sig utan sina föräldrar.

För två veckor sedan lämnade Florinas mamma och pappa Pauleasca för att resa till Sverige, där de ska försöka tigga ihop pengar för en bättre framtid.

- Jag saknar dem, säger Florina som fortsätter att klippa i det rosa papperet.

- Jag tycker om att sjunga och att pyssla, jag gillar det lika mycket, jag tycker om att vara här, säger hon.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!