Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här är Ulla Bielkes nya gömställe i Paraguay

Expressens reporter Anne-Sofie Näslund träffar hushållerskan Tita på Ulla Bielkes veranda i Paraguay. Först blir Tita till sig av besöket från Sverig, men hennes arbetsgivare är inte lika entusiastisk och avböjer att uttala sig. Foto: Axel Öberg

Asunción. Hon flydde till Paraguay med en skatteskuld på drygt 76 miljoner kronor och hot om fängelse.

Nu driver familjen en stor sojaindustri. Finanshajen Carl Axel Piroh är död och grevinnan Ulla Bielke har sakta återhämtat sig efter lång tid på sjukhus.

Kvällsposten reste till Sydamerika för att ta reda på vad som hände med en av Sveriges mest jagade ekobrottslingar genom tiderna - en resa som slutar på en veranda långt ute på den paraguayska landsbygden.

- Det här är Ullas liv, hon kommer aldrig åka hem till Sverige, säger hushållerskan Tita.

Ulla Bielkes liv - år för år

1930 Ulla Bielke föds i februari, som dotter till Gösta och Märta Silvén i Visby på Gotland.

1960-tal Träffar livskamraten Carl Axel Piroh. Paret får två söner och bosätter sig i Stockholm.

1982 Familjen köper skånska godset Christinelund.

1983 53-åriga Ulla gifter sig med en 30 år yngre greve. Paret skiljer sig ett och ett halvt år senare.

1986 Köper åtta nya bolag och tar snabblån i mångmiljonklassen hos flera långivare. Pengarna flyttar hon runt mellan företagen i hög takt.

1987 Ulla Bielke grips och anhålls misstänkt för grovt skattebedrägeri. Hon riskerar sex års fängelse, men släpps under utredningen - och flyr landet.

1989 Skatteskulden spikas till 76 860 279 kronor.

2004 Skatteskulden preskriberas.

2009 Den 15 november dör Carl Axel Piroh på ett sjukhus i Paraguays huvudstad Asunción.

2013 Ulla Bielke skaffar sig ett Facebookkonto och börjar kontakta gamla vänner från Sverige.

2014 84-åriga Bielke driver ett stort sojaplantage med sina söner på den paraguyanska landsbygden. Familjen söker riskkapitalister som vill investera.

Vi har kört bil i sju timmar, skumpat fram över grusvägar mellan fält, små byar, mött ridande cowboys och lastbilar fullastade med soja. Det är 36 grader varmt och gassande sol när vi äntligen kommer fram till byn där Ulla Bielkes två söner driver ett 5 100 hektar stort jordbruk, inte långt ifrån gränsen till Brasilien.

Ulla Bielke har blivit farmor, hon fyller snart 84 år och brotten hon var misstänkt för är sedan länge preskriberade. Hon har lämnat avtryck på alla hon mött och beskrivs som "någon man inte glömmer". Den hektiska men grönskande paraguayanska huvudstaden Asunción har hon lämnat bakom sig för ett liv på landet. Här livnär sig familjen på soja, men riskerna är stora: Sönerna skyddas bakom höga taggtrådsstängsel och har själva berättat att de ständigt är beväpnade. På hemsidan efterlyser de riskkapitalister, men ingen vi talar med verkar känna till familjens bakgrund eller anledningen till att de är här.

Skenäktenskap med greven

Ulla Bielke, eller Ulla Silvén som hon hette innan hon ingick ett skenäktenskap med en 30 år yngre greve, har en historia som hämtad ur en dramaserie. Hon växte upp på Gotland med mamma Märta och pappa Gösta, tog en fil.lic. i nordisk arkeologi vid Uppsala universitet och specialiserade sig på bronsåldersgravar.

På 1960-talet träffade hon fastighetshandlaren Carl Axel Piroh, de skaffade barn och flyttade till Östermalm i Stockholm. Affärerna måste ha blomstrat för i december 1982 köpte familjen det skånska godset Christinelund, i ädellövskogen norr om Viken, för fem miljoner kronor.

Fyra år senare har hon hunnit bli grevinna genom att gifta sig med en greve, skilja sig, bli gripen på godset misstänkt för grovt skattebedrägeri, få sitt pass indraget - och lyckats fly till dåtidens diktatur Paraguay där hon återförenades med sin Carl Axel Piroh och de båda sönerna.

Kanske började det redan när paret träffades. Carl Axel Piroh kom ursprungligen från Linköping, var en ökänd fastighetshaj och har i flera artiklar beskrivits som "torped" åt den lika ökända fastighetshandlaren Adam Backström. Samma år som paret köper Christinelund i Skåne får de kontakt med en skuldsatt greve på Östermalm.

Efter flera möten har de gjort en deal: Gift dig med Ulla och ge ditt adelsnamn till hennes söner.

Hur mycket pengar han fick för besväret är det fortfarande ingen som vet.

De blivande makarna kliver in på rådhuset i Stockholm i augusti 1983. Hon är 53 år, har en stram knut i nacken, och 1980-talets populära glasögonmodell som täcker halva ansiktet. Han är 30 år yngre - och ja, så mycket mer vet vi egentligen inte om honom.

De har inga egna bröllopsvittnen men en vaktmästare och kvinnan på expeditionen rycker ut och signerar alla papper. Direkt efter vigseln återvänder Ulla Bielke till godset i Skåne. Numera som grevinna.

Ett och ett halvt år senare är makarna formellt skilda. Vi den tiden har Carl Axel Piroh redan lämnat Sverige - med skulder på 2,5 miljoner kronor - jagad av både skattemyndigheten och kronofogden. Efter en tid i Schweiz åker Piroh vidare till Paraguay. I samtalen hem skryter han om sina 3 000 ståtliga biffkor och sin nära vänskap med dåvarande diktatorn Alfredo Stroessners son Gustavo.

"Jag tror hon är lycklig nu"

Graven är det första tecknet på att vi närmar oss. Efter timmar på vägarna erbjuder sig två av gårdens anställda att åka före på sina motorcyklar och guida oss rätt. Efter några kilometer stannar de vid vägkanten och pekar ut den sista biten.

- Ni kommer se Pirohs grav på höger sida, säger den ena. Då är det inte långt kvar.

Carl Axel Piroh dog 15 november 2009 på ett sjukhus i Asunción, bara några veckor före sin 78-årsdag. Graven är omringad av prydliga häckar och små blommor. Stenen är vit och texten uthuggen på en svart stentavla. Hit kommer Ulla Bielke ett par gånger i månaden med blommor. Livskamratens död tog så hårt att hon var nära att dö själv och sedan dess har hon aldrig riktigt återhämtat sig.

- Jag tror hon är lycklig nu, säger hushållerskan, men hon är inte samma person som innan.

För det mesta sitter grevinnan framför datorn och hade tills nyligen ett synligt Facebook-konto där hon kontaktade gamla vänner från tiden i Uppsala och Visby. Sedan Carl Axel Piroh dog har hon inte många vänner i Paraguay kvar och att återvända till Sverige har aldrig varit ett alternativ, enligt människorna vi talar med.

Begravningsceremonin hölls i ett kapell i huvudstaden, men det är här med utsikt över sina tusentals hektar mark mitt emellan sönernas hus som Ulla Bielke ville att Carl Axel Piroh skulle få sin sista vila.

Längst ner på gravstenen sitter en platta med en rad av den romerska poeten Horatius: "Exegi monumentum aere perennius...". På svenska: "Jag har uppfört ett minnesmärke varaktigare än brons".

48-timmarsräd väcker misstankar

Hemma på godset i Skåne började Ulla Bielkes affärer ta fart på allvar i en karusell av fastigheter, rederier, skalbolag, luftbolag och skenaffärer. Utåt sett syns Carl Axel Piroh inte till i bolagen, men efteråt är det mycket som talar för att det faktiskt var han som styrde.

Turerna har beskrivits flera gånger, men är fortfarande lika obegripliga: Rederiet Svea, där grevinnan kliver in som vd, blir en bas. 1986 köper hon åtta nya bolag med totalt 100 miljoner kronor i obeskattade vinstmedel. I slutet av året gör hon sedan en 48 timmar lång räd där enorma summor byter plats mellan bolagen i ett rasande tempo. Strax innan hade hon beviljats ett lån på totalt 1,5 miljard kronor: 835 miljoner på Kristianstads sparbank och 730 miljoner kronor på Wermlandsbanken. Lånen betalas snart tillbaka, men några månader senare gör hon om samma sak igen.

Långt senare ska åklagaren beskriva detta som ett skolexempel på skenlån. Han ska också anklaga Ulla Bielke för förfalskade reverser och uppdiktade kvitton. Enligt åklagaren är syftet att det ska se ut som att företagen dras med tunga lån - vilket skulle innebära avdragsgilla räntekostnader. En affär som hade kunnat bli lönsam: Enligt tidningen S rörde det sig om avdrag på cirka 100 miljoner kronor.

Men myndigheterna hade fått upp ögonen för affärerna redan efter första räden.

Säljer godset i hemlighet

I oktober 1987 knackar polisen på dörren till familjens gods. Ulla Bielke grips och anhålls senare misstänkt för bland annat grovt skattebedrägeri. Hon riskerar sex års fängelse.

Och där hade den här historien kunnat sluta.

Men Ulla Bielke släpps på fri fot under tiden utredningen fortsätter. Visserligen med reseförbud, indraget pass och en plikt att med jämna mellanrum visa upp sig hos polisen.

Det hjälper inte. I största hemlighet säljer hon godset till Ulf Lindén - en gång känd som PG Gyllenhammars affärsmässiga "torped". Priset är 11,25 miljoner kronor. Enligt utredningen betalar Ulf Lindén 9,5 miljoner direkt till Bielke så att köpet inte ska synas för skattebrottsutredarna. I ungefär samma veva försätts Carl Axel Piroh i konkurs.

De anställda får en månadslön i förskott och några skulder betalas av.

Samtidigt tar Ulla Bielke ett lån på Höganäs sparbank på 2,8 miljoner kronor.

Två dagar senare är hon spårlöst försvunnen.

Dåvarande statsåklagaren Bo Skarinder är för länge sedan pensionär, men kommer mycket väl ihåg fallet - och frustrationen. Han hade arbetat med utredningen under lång tid tillsammans med både skatterevisorer och polisen, och precis börjat förstå omfattningen.

- Jag minns att jag blev väldigt irriterad, och arg, när jag fick veta att hon lyckats fly. Det fanns ju inga utlämningsavtal med Paraguay så det var ju förfärligt svårt att göra någonting.

- Min minnesbild är framförallt skalbolagsaffärerna, som var en ny företeelse på den tiden. Bielke var en ovanlig historia på många sätt och fascinerande med tanke på hennes fina bakgrund, en arkeolog som börjat ägna sig åt den här typen av verksamhet var såklart väldigt, väldigt ovanligt. Dessutom vara hon grevinna!

Exakt hur mycket pengar Ulla Bielke får med sig till Carl Axel Piroh och sönerna i Paraguay är oklart, men enligt utredningen rör det sig om minst tio miljoner kronor.

I januari 1989 preciseras skatteskulden till 76 860 279 kronor, medan Bielkes mätbara tillgångar uppgår till blygsamma 85 953 kronor.

Men grevinnan vägrar att acceptera en konkurs. Samtidigt har hon inga planer på att betala. I stället låter hon hälsa, via sin advokat, att hon "vill ha tillbaka sin heder". I tidningsartiklar beskrivs hon som en "ytterst förslagen, fräck och trovärdig svindlare".

15 år senare preskriberas skulden utan att staten fått tillbaka en krona.

"Hon öppnade aldrig dörren"

Tillbaka i Asunción. Erika Domann har arbetat som chef på det svenska honorära generalkonsulatet i 30 år och var en av de första som träffade Ulla Bielke när hon kom till Paraguay.

Kontoret ligger på andra våningen i en stor bilhall, men de flesta mötena sker här, i ett enkelt enplanshus med konferensrum några gator bort. Hit kom Ulla Bielke regelbundet under de första åren. Erika Domann beskriver deras relation som professionell, knappast vänskaplig. Ulla Bielke var ju alltid "så noga med att inte avslöja något om sig själv", men efter alla dessa år är det uppenbart att Erika Domann fortfarande är fascinerad.

- Det är inte en kvinna man glömmer i första taget.

- Ulla var mycket, mycket trevlig, alltid artig, och hur ska man säga... snäll. I början var hon väldigt ofta på konsulatet, och jag gillade henne verkligen, det måste jag säga. Hon är intelligent och smart.

Erika Domann knäpper med fingrarna för att visa hur snabbtänkt hon är.

- Hon pratade nästan flytande spanska, och fyllde i alla papper själv utan hjälp, även de på spanska, och klarade medborgartestet utan problem när hon skulle bli paraguaysk medborgare.

Talade hon någonsin om varför hon lämnat Sverige?

- Aldrig någonsin.

I stället fick Erika Domann all information från de svenska myndigheterna. Flera gånger fick hon agera delgivningsman och försöka få Ulla Bielke att överlämna sig själv, acceptera personlig konkurs eller handlingar från kronofogden.

- Inte en enda gång öppnade hon dörren eller tog emot mina papper. Jag fick alltid lämnade dem på trappan.

Hur många gånger var du där?

- Många, många. Hon öppnade aldrig.

Pratade ni om det sen när ni sågs?

- Hon nämnde det aldrig med ett ord.

Sedan Ulla Bielke blev paraguaysk medborgare har de knappt haft någon kontakt. Nu för tiden träffar Erika Domann bara sönerna. Båda har behållit sitt svenska medborgarskap och behöver emellanåt hjälp med sina pass. En av sönerna har gift sig med en parguayansk kvinna, berättar Erika Domann, den andra med en tysk kvinna som tillhör de konservativa mennoniterna, en protestantisk och pacifistisk rörelse med starkt fäste i syd- östra Paraguay.

- Det är rara små barn, väldiga söta och typiskt svenska med sitt blonda hår och har inget problem med språket, säger Erika Domann om Bielkes barnbarn.

Pratar sönerna om sin mamma eller anledningen till att familjen flyttade hit?

- Nej, aldrig.

Mycket mer säger inte Erika Domann. Hon får inte, förklarar hon. Ulla Bielkes söner har förbjudit henne att prata om familjen.

Carl Axel Pirohs sista adress

I stället åker vi till hörnet av fashionabla Bosch och Avenida Venezuela. Från paraguyanska myndigheter har vi fått veta att det är den sista adressen Carl Axel Piroh var skriven på innan han dog. Innan dess ska familjen ha bott i huset där Nicaraguas störtade diktator Somoza levde i exil och senare sköts ihjäl med ett granatgevär.

Bosch är en fantastisk liten kullerstensgata med stora lummiga träd och väl tilltagna hus "för rika européer", som kvarterets frisör uttrycker det. Det var här Erika Domann förgäves knackade på med papper från de svenska myndigheterna.

Det var också här Svenska Dagbladets reporter till slut lyckades få kontakt med Ulla Bielke på telefon för 15 år sedan. I intervjun förklarar Ulla Bielke att hon uppskattar värmen, men ondgör sig över landets låga skattemoral, alla "nyrikehus som folk skaffade sig under den värsta utlåningskarusellen" och att landets tillgångar är så illa fördelade.

- Det är inte som i Sverige precis, där vi är vana att betala skatt även om vi inte tycker om det. Indrivningssystemet i Paraguay fungerar dessutom inte alls och några straff för skattebrott finns inte, säger hon i intervjun.

Däremot ville hon inte diskutera sina egna skatteaffärer eller varför hon flydde till Paraguay:

- Jag vet inte än i dag om jag gjort något fel. Jag har min tolkning, skattemyndigheterna har en annan. Min idé vara bara att driva sjöfart under svensk flagg. Men tydligen är det inte bra när en privatperson ger sig in på områden där de stora företagen vill ha dominans.

- Ja, resten är så invecklat.

När vi ringer på porttelefonen förklarar en kvinna att någon Bielke inte bott i huset på många år och några kontaktuppgifter till de förra ägarna har de inte kvar.

Söker riskkapitalister

Det är nu vi för första gången får höra att Carl Axel Pirohs död tagit så hårt att Ulla Bielke lämnat huvudstaden, och flyttat ut till jordbruket som tagits över av sönerna.

En arkivarie på en av Paraguays största dagstidningar hjälper oss att plocka fram allt som skrivits om familjen. Vi hittar fyra dödsannonser över Carl Axel Piroh från 2009, från barnen, barnbarnen, vänner och mer avlägsna släktingar, och namnet på byn där familjen nu verkar vara samlad.

Vi hittar också artiklar om de extremt lönsamma men kontroversiella sojaodlingarna - och om avtalet som till slut slutits med den missnöjda lokalbefolkningen. Kritiken mot sojaodlarna i sydöstra Paraguay handlar främst om den extrema skogsavverkningen och om att den genmanipulerade sojan tränger undan alla andra odlingar, men också om socialt ansvar. Ägarkoncentrationen är stor och sojaboomen har gjort fördelningen av marken ännu skevare. Många tvingas sälja för att sedan inte ha någon inkomst alls när pengarna är slut.

På företagets hemsida skriver familjen Bielke att de har 5 120 hektar, men planerar att expandera ytterligare och därför söker riskkapitalister. I en intervju med Sveriges Radio för ett par år sedan konstaterade en av sönerna att familjen tillhör den paraguayska sojaboomens stora vinnare - med ekonomiska resurser och modern teknik - och att han förstår att det sticker i ögon på andra:

- Om jag inte varit involverad, och sett dessa sprutmaskiner med gps, direktsådd och skördemaskiner med skärbräde på elva meter, så klart att jag hade känt mig exkluderad och varit sur för att utvecklingen bara går framåt på andra sidan stängslet, "och här står jag med en hacka och spade och producerar på samma sätt som man gjorde i Sverige på 1880-talet", säger han i inslaget.

- Jag skulle inte heller stödja det om jag inte såg ett sätt där jag också kunde tjäna pengar.

I samma intervju berättar han att konflikten gått så långt, att han som storbonde riskerar att kidnappas och därför alltid är beväpnad. Däremot nämner varken han, eller Sveriges radios reporter, Ulla Bielke eller varför familjen flyttade till Paraguay.

Inte heller någon av de anställda vi talar med säger att familjen någonsin nämnt miljonerna från Sverige eller hur de haft råd att bygga upp ett så stort jordbruk.

Blommiga porslinskoppar

Ulla Bielkes hus är litet och vitt med en stor veranda i skuggan av höga träd. I trädgården går höns och i bakgrunden galer en tupp. På andra sidan vägen breder sojaodlingarna ut sig och femtio meter bort, bakom höga stängsel och taggtråd, bor en av sönerna med sin fru och Ullas Bielkes barnbarn.

Direkt innanför Ulla Bielkes ytterdörr ligger köket och man ser rakt in till diskstället med blommiga porslinskoppar och tallrikar prydligt på tork. På väggen hänger en tavla med en häst och på en byrå står flera inramade fotografier.

Hushållerskan Tita öppnar dörren och skiner upp när vi presenterar oss.

- Suecia? Kommer ni från Sverige? Vad överraskad seniora kommer att bli.

Hon stänger dörren och går in för att prata med sin arbetsgivare. Hon är borta länge och vi kan höra dem viska. När hon kommer tillbaka ut har grevinnan plötsligt blivit sjuk.

- Ulla mår inte bra och behöver vila. Hon kommer inte kunna ta emot er i dag, säger Tita.

- Det är åldern. Hon är inte i någon bra form, börjar bli gammal och saknar motivation.

Hon berättar att Ulla har fått problem med andningen. Ofta kommer hon inte upp ur sängen. Sedan ber hon oss lämna ett brev med våra frågor och komma tillbaka en annan dag när sönerna är hemma.

Pratar inget om livet i Sverige

Vi kommer tillbaka flera gånger och vi försöker på alla sätt kontakta sönerna. Men de anställda på gården får inte lämna ut deras nummer, och när de ringer upp för att räcka över luren, avböjer sönerna att prata med oss.

Ulla Bielke ser vi i fåtöljen genom fönstret men det är alltid någonting som gör att hon inte kan komma ut just då.

- Ulla vill inte prata om det som hände i Sverige. Du skrev i brevet att du ville få höra hennes historia, men det är precis det hon inte vill prata om, säger Tita.

Jag ber henne hälsa att vi kan prata om hennes nya liv i Paraguay.

- Det ska jag göra, det vill hon nog hellre.

En eftermiddag rusar två vakthundar emot oss när vi går över gårdsplanen, en annan gång är det uppenbart att vi blir smygfilmade med en mobilkamera, men för det mesta är det bara Tita, hunden Rufo och en katt som gör oss sällskap på verandan.

- Tita, Tita! hör vi Ulla Bielke ropa en gång inifrån huset och hushållerskan skyndar in.

Ulla Bielke vill inte prata om sitt liv i Paraguay heller, får vi veta.

- Hon säger förlåt, och vet att ni verkligen vill träffa henne, men inte i dag.

Nästa dag verkar hon uppenbarligen ha gett hushållerskan tillåtelse att berätta om hennes liv.

- För det mesta sitter Ulla bara vid datorn, säger Tita. Jag är osäker på vad hon gör, om hon läser nyheter eller har kontakt med andra. Hon går ofta från sängen till datorn och sen tillbaka. Hon lagar inte mat eller gör så mycket annat. Datorn är hennes intresse.

Pratar hon någonsin om vad som hände Sverige eller varför

hon flyttade hit?

- Nej, vi pratar om vädret och naturen. En eller ett par gånger i månaden åker vi till graven och tar med oss blommor. Till Asunción åker vi bara om hon ska till läkaren.

Har hon berättat någonting om Sverige?

- Nej, någon gång berättade hon att hennes bröder redan var döda och att hon inte har någon familj kvar. Hon vill inte åka tillbaka eller hälsa på, och det finns ingenting hon saknar med Sverige.

Har hon många vänner här?

- Nej, inte direkt. Hon pratar ibland med de anställda här på gården och sina söner, men annars har hon inte så många.

Då förstår jag att det måste ha varit väldigt jobbigt när Carl Axel dog.

- Ja, hon var väldigt, väldigt ledsen. Hon var på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset i en månad. Mannen dog på sjukhuset i Asunción och sen fick Ulla vårdas en månad för att hon mådde så dåligt.

Hur mår hon nu?

- Jag tror hon har ett lyckligt liv, men hon kan bli orolig och hon är gammal. Hon kommer att stanna här, hon säger att hon aldrig någonsin flyger till Sverige igen.

- Hon är väldigt lycklig. Hon har vant sig vid livet här och tycker det är bättre här.

"Hon har ingenting att säga"

Sista gången vi besöker byn har vi köpt med oss kakor och ber att få lämna över dem personligen - oavsett om Ulla Bielke vill svara på några frågor eller inte.

Hushållerskan kommer tillbaka ut på verandan utan Ulla och beklagar men "seniora är extra trött just i dag" och har bestämt sig för att inte prata med någon från Sverige.

- Hon har ingenting att säga, förklarar Tita.

Hushållerskan tar ändå emot kakorna och tackar å Ulla Bielke vägnar. På vägen in, precis innan hon stänger dörren säger hon:

- Jag tror att Ulla lever sitt liv precis som hon velat. Hon börjar bli gammal, men hon är fortfarande väldigt stark och bestämd och när hon säger någonting är det så det är.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!