Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hanna Awad var chanslös mot halkan

Fem av de sju syskonen som i februari förlorade sin mamma Hanna, 38, i en bilolycka. I förgrunden Ibrahim, 12, och Zeinab, 21. Bakom dem från vänster: Josef, 11, Mohammed, 11, och Miriam, 13.Foto: Ulf Ryd

SIBBHULT. Snön och halkan har åter slagit till mot Syd­sverige. För familjen Awad i Sibbhult är det en plågsam påminnelse om det som hände den 15 februari i år.

Då fick mamma Hanna Awad, 38, sladd i det hala väg­laget och krockade. Några timmar senare dödförklarades sjubarnsmamman på Kristianstads lasarett. En vändning i livet som hennes familj ­fortfarande kämpar med. Varje dag.

- Hanna finns hos mig varenda sekund, när jag är vaken och när jag sover. Hon hade så mycket kraft, så mycket att uträtta, säger pappa i familjen, Dia Awad.

Dia Awad är 45 år. Det är bara de många barnen som håller honom uppe. Som får honom att leva vidare.

– Jag skulle annars hellre dö. Hanna borde fått leva vidare i stället för mig, säger han.

Äldsta dottern, Zeinab, 21, tröstar och försöker få pappan att rycka upp sig och se till glädje­ämnena – den fantastiska barnaskaran som han och Hanna satt till världen.

Zeinab har gått in och tagit ett stort ansvar för familjen. Hon ser det som sin livsuppgift att sköta om, hålla ihop och administrera livet för pappa och hennes sex syskon – Tamam, 19, Mahmoud, 18, Miriam 13, Ibrahim, 12 och tvillingarna Josef och Mohammed, 11 år.

All energi på familjen

Vid sidan om timanställningen inom vården lägger hon all energi på familjen och hemmet i Sibbhult där samtliga bor. De flyttade hit i somras. Hanna och Dia hade alltid velat ha ett eget hus. De hittade den stora villan i Sibbhult som var till salu för ett överkomligt pris.

– Hanna skulle skriva på kontraktet bara några dagar efter att hon omkom. Men vi kunde till sist ändå köpa huset. Det är knapert, men vi är sparsamma och ekonomiska, säger Dia.

Dottern Zeinab fyller i:

– Vi behöver inte ta emot några bidrag eller annan hjälp från samhället. Det är pappa noga med. Mammas anda och rättskänsla finns hos oss alla, hela tiden, säger Zeinab.

– Hon var en enastående och mycket synlig person. Det var runt henne allt kretsade, här hemma. Ja, egentligen var hon än befann sig eller sysslade med.

Pappa Dia nickar. Han är sjukpensionär. Han har svår diabetes som kräver dialys på lasarettet i Kristianstad tre gånger i veckan. Han är blind på ena ögat och har knapp ledsyn på det andra.

– Det är tungt, säger han. Meningslöst. Jag skäms ibland när jag måste be barnen om hjälp. Jag som kunde så mycket och jobbade jämt.

Fram till för fyra år sedan arbetade Dia inom restaurangbranschen. Han har haft egen pizzeria i Kristianstad. Han berättar stolt:

– Vi var så lyckliga. Hanna var en glädjespridare. Hon kunde allt. Hon läste in en högskoleutbildning som socionom. Hon var engagerad i en massa saker, kommunfullmäktigeledamot för vänstern. Hon var aktiv i kvinnofrågor och antirasism. Hon jobbade för ensamkommande flyktingbarn. För ungdomar och hyresgäster. Hon var fantastisk.

– Men mest var hon mamma, hustru och navet i familjen. Jag fattar inte hur hon orkade och hann med allt.

Det är nu inte bara mannen och barnen som hyser en oreserverad beundran och kärlek till Hanna.

Partikamrater, lokalpolitiker, kolleger och vänner vittnar alla om Hannas enorma arbetskapacitet, hennes engagemang, medmänsklighet och sociala patos. Det är ingen efterkonstruktion, ingen försköning av hennes minne. Hon kallades allmänt för Superkvinnan.

På väg till jobbet

På onsdagsmorgonen den 15 februari hade Hanna först kört en av tvillingarna till skolan med familjens Volvo. Vid halvnio­tiden styrde hon mot jobbet på socialförvaltningen i Osby. Det var råkallt och snömoddigt.

Hanna var en van, skicklig och sansad bilförare. Hon hade inte bråttom. Men däcken var inte i bästa skick och vägbanan var fläckvis glashal.

På väg 118, mellan Näsby och Torsebro fick hon sladd i halkan. Kraschen med en mötande bil var oundviklig och mycket kraftig. Hannas Volvo flög ner i diket och demolerades. Hon klämdes fast så illa att hon senare avled av skadorna.

"Allt var som i en dimma"

– Det gick inte att ta in när ett par civilklädda poliser kom hem och berättade. Allt var som i en dimma för oss alla. Under lång tid, säger Zeinab.

Pappan och ett par av hennes syskon börjar gråta vid minnena från olyckan och sorgearbetet. Fem av barnen är hemma vid vårt besök. Tamam och Mahmoud har stannat kvar i skolan för någon sen eftermiddagsträning.

Samtalet glider över från de smärtsamma bilderna av mammans död till hur livet gestaltar sig i dag. Utan familjens nav och huvudperson.

– Det är alltid någonting på gång. Alla är väldigt aktiva. Mest idrott, men också musik och djur. Själv är jag fotbollstränare för ett tjejlag, säger Miriam 13.

– Och jag ska bli fotbollsproffs. En ny Zlatan. Här får du min autograf. Spar den noga, fortsätter Josef, 11.

– Alla har vi fått något av mamma. Tillsammans har vi gemenskapen, omtanken och glädjen. Det är hon som fostrat oss på den värdegrunden, säger Zeinab.

Samtliga hjälps åt i hemmet. Med hushållsbestyr, städning, tvätt, hundrastning, handling, matlagning.

"Hon är en ängel"

– Sorgen och saknaden efter mamma finns med oss hela tiden. Men på ett närvarande och upplyftande sätt, märkligt nog. Man resonerar med henne, säger Zeinab.

– Hon var så konstruktiv och ärlig, stark och framsynt. Hon får oss att förstå hur vi ska göra och hur vi ska vara mot varandra.

Tvillingen Mohammed håller med. Och konstaterar:

– Mamma finns här. Hon är en ängel och det är bra. Det var hon redan när hon levde.

Pappa Dia håller sig helst lite i bakgrunden. Han vill inte låta sig fotograferas. Han ser knappt fotografen och han vet inte riktigt hur han själv ser ut längre. Spegelbilden blir alldeles för suddig.

Men han ler och visar på ett lågmält sett hur stolt han är över barnen, deras hjälpsamhet och väluppfostran. Allt är Hannas förtjänst, enligt honom.

Flydde från kriget

Själv kom han som 19-årig palestinsk flykting från Jordanien 1987. Uppväxten var fattig och krigshärjad. Hans högsta mål har varit att kunna skänka sina egna barn all den kärlek och trygghet han själv saknat. Med Hanna uppfylldes drömmarna.

– Jag kämpar på. Men varje dag är en plåga. Jag kan ju inte ens se. Jag är bara till besvär.

Zeinab rycker in:

– Men pappa då. Vi finns ju här. Och du har just opererat ena ögat. Läkarna säger ju att synen kan komma tillbaka. Det finns hopp. Var stark. Det skulle mamma sagt.

Pappan ler vemodigt:

– Du har rätt, som vanligt. Jag är för pessimistisk. Det finns ljusglimtar.