Philip Syrén från Sävsjö inte bara drömmer stort - utan ser också till att nå dit han siktar. Han är den yngsta som någonsin suttit i Halmstads kommunfullmäktige och numera studerar han ekonomi och management i den amerikanska storstaden Chicago.
Elvira Sofic är född i Bosnien men växte upp i Landskrona. Hon beskriver sin uppväxt som enkel, men väldigt trygg. Samtidigt upplever hon en svårighet att passa in: hon är svensk i Bosnien, och bosnisk i Sverige.
Marika Hellgren längtade bort från sin barndomsstad Olofström. Hon ville lämna platsen där alla ska vara lika. Där det är fult att sticka ut. När hon väl fick chansen att prova något nytt och större packade hon väskorna och flyttade till Lund.
Egentligen har Philip, Elvira och Marika ganska lite gemensamt.
Men de är allihopa födda den 24 maj 1996, på olika platser i södra Sverige.
De kommer från olika städer och från olika socioekonomiska förhållanden.
De drömmer om olika saker.
”Väldigt mycket mobbing”
Olofström är kanske mest känt för sitt järnbruk. Det anlades 1735 och i nästan hundra år har det där tillverkats karosser åt biltillverkaren Volvo.
För de lite drygt 7 800 invånarna i Olofström är bruket den största arbetsgivaren.
Men Marika Hellgren har aldrig känt att hon vill arbeta för Volvo. Hon vill ägna sig åt något helt annat - gärna skrivandet.
Hon har inget emot att sticka ut, men upplever samtidigt att en stad som Olofström inte är öppen för det onormala.
Marika längtade bort och sökte en utbildning i Lund. Hon blev antagen och flyttade.
– Det var väldigt mycket mobbning, flera av mina vänner blev utsatta och det var tungt att se. Avvek man från normen blev man mobbad. Jag kände nog att jag stack ut, säger Marika, när hon summerar sina yngre år i Olofström.
Elvira Sofic vet också hur det är att sticka ut. Hon känner att hon ofta betraktas som en främling, både i Sverige och när hon är i Bosnien.
Själv ser hon sig som både svensk och bosnisk. Ibland tar den svenska sidan överhanden.
– När jag är i Bosnien kommer jag aldrig ses på samma sätt som dem som bor där eftersom ”hon kommer utifrån”. Och här kommer jag aldrig betraktas som svensk, konstaterar hon.
Sina ungdomsår i Landskrona beskriver hon som typiska för en småstad. Hon och vännerna gick på gymnasiet mitt i centrum och spenderade mycket tid i stan.
Hon trivdes. Men kan inte se att hon flyttar tillbaka till Landskrona de kommande åren.
Lagom till att han skulle börja gymnasiet lämnade Philip Syrén födelseorten Sävsjö och flyttade till sommarstaden Halmstad med sin familj. Under sina år i Småland gjorde han ”ingenting” och byggde därför upp mycket överbliven energi.
Han beskriver Sävsjö som ”Sveriges motsvarighet till den amerikanska södern”. Men han trivdes. Uppväxten var inte materiellt rik – men trygg.
– Ingen behövde oroa sig för värnskatt men vi hade det väldigt bra ändå, säger han och skrattar.
Flytten till Halmstad gav honom en chans att leva ut ordentligt. Hans politiska intresse växte ännu mer än tidigare och han gick med i Moderaterna. Där blev han distriktsordförande i ungdomsförbundet och efter valet 2014 fick han en plats i Halmstads kommunfullmäktige.
Det var väldigt viktigt för mig att redan som tioåring bilda mig en egen uppfattning. Det var ju inte ett intresse jag delade med andra jämnåriga direkt.
Flyttade till USA
Efter studenten var Philip Syréns tanke att följa familjetraditionen och ge sig in i det militära. Men det var ett halvår bort och fram tills dess behövde han fylla tillvaron med ett arbete. Han sökte jobb på Pressbyrån och tänkte att det kunde vara ett ”chill” jobb.
Men Pressbyrån hörde aldrig av sig.
Genom en kompis hamnade han i stället på ett finansföretag.
– Jag trodde aldrig att finans skulle vara min grej, men jag fattade snabbt att det här är sjukt kul och att jag inte vill ut och krypa i lera i försvaret, säger han.
Philip Syrén började klättra på företaget och hamnade till sist i ledningsgruppen.
Men där och då var det dags för ett nytt äventyr. Philip Syrén lämnade Halmstad och den lokala politiken. Lämnade Sverige. Han flyttade till Chicago för att studera ekonomi och management.
Vägen in till det akademiska var rakare för Elvira Sofic. Efter studenten valde hon bort utlandsresor och första riktiga jobbet. I stället flyttade hon till Växjö i det småländska inlandet för att studera statsvetenskap.
Hon tror att hennes familjebakgrund i Bosnien gjorde henne extra mån om att studera på universitet.
– Jag tror att man har en annan uppfattning om livet om man kommer från ett land där det är lite sämre ställt. Man vet och man kan den andra sidan på ett annat sätt, säger hon.
Elvira Sofic närmar sig just nu slutet på studentlivet. Nästa år tar hon sin masterexamen, som en av de allra yngsta i klassen.
Elvira och Philip har gemensamt att de båda lyckades hitta sin akademiska passion.
Lite mer komplicerat har det varit för Marika Hellgren.
Hon började först studera genusvetenskap i Lund, men kände att utbildningen inte var något för henne. Hon hoppade av och sökte sig i stället till socionomprogrammet.
– Jag var väldigt intresserad av människor, men jag har nog insett att det finns en skillnad mellan att vara intresserad av människor och att jobba med dem, säger hon.
I dag önskar Marika Hellgren att hon hade väntat med att plugga. Hon hittade inte riktigt rätt och hade velat satsa mer på sitt skrivande.
– Någonstans kanske jag hoppades att min dröm om att skriva skulle försvinna helt. Det är svårt att få jobba med att skriva, och det hade varit så skönt att slippa känna den strävan, säger hon.
”Har mycket dödsångest”
Philip Syrén ser framför sig ett yrkesliv i ett lågskatteland med varmt klimat. Men innan han når dit ska han avsluta studierna i Chicago och hinna med att bo i sitt kära Halmstad igen.
Han vill komma närmre sin familj och sina vänner.
– Och så ska jag käka kebab! Det saknar jag mycket, kebaben här är riktigt dålig, säger han och ler.
För Elvira Sofic väntar en masteruppsats till hösten och därefter är hon fri att själv välja vad hon ska göra under sin allra sista termin som student. Kanske blir det en temporär flytt utomlands. Eller praktik.
Oavsett vad det blir så vet hon säkert vad hon vill jobba med.
– Jag vill gärna arbeta med Sveriges relationer till Bosnien, eller EU-relationerna med Balkan. Demokratiutveckling är också något jag kan särskilja från det jag är intresserad av.
I framtiden hoppas Marika Hellgren få en möjlighet att kombinera sina kunskaper från socionomprogrammet med skrivandet. Kanske som förläggare. Eller som journalist.
Mycket ska hon hinna med – och det gör henne också rädd.
– Jag har en del dödsångest, det gör mig jätterädd att allt kommer att försvinna. Man måste verkligen ta vara på tiden, säger hon.
Premium
