Elisabeth insåg att hon långt ifrån är ensam i sin eländiga situation. Enligt EU finns cirka 300 000 fattigpensionärer i Sverige.
– Ett skamligt och plågsamt bottenrekord för en välfärdsstat, tänkte Elisabet och tog tillsammans med Dan Glimmerås initiativ till ”Pensionärer i gula västar” (PIGV), en rörelse på stark frammarsch.
Elisabet Fyhr lever i dag ensam på landet utanför Färgelanda i Västra Götaland.
Men större delen av sitt vuxna liv har hon arbetat och levt i Skåne.
– De sista åren hade vi en fin villa i Hörby. Men när cancern tog min make 2014 hade jag inte råd att bo kvar. Jag var tvungen att sälja.
En del olyckliga turer bidrog till att den nyblivna änkan inte kunde få ut vad paret lagt för huset. Hon hamnade i skuld på 167 000 kronor.
– Fram till pensionen har jag kunnat betala av en hel del. Kostnaden för lånet är 3 700 kronor i månaden. Hur det ska gå i fortsättningen kan jag inte bedöma.
”Löfvens fagra löften faller platt till marken”
Elisabet har just fått klart med villkoren för sin egen årsbudget. Beskeden från Pensionsmyndigheten lämnar inga utrymmen för glädjeskutt.
– Fast jag är naturligtvis tacksam för varje krona. Pensionen har höjts med ett par hundralappar och skatten är lägre nu när jag fyller 66 år, säger Elisabet.
– Och Pensionsgruppens senaste uppgörelse nu i mars ger ytterligare en slant nästa år.
Hon suckar:
– Men det räcker ju inte på långa vägar. De täcker inte ens prisökningarna på de mest basala livsförnödenheter.
– Löfvens fagra löften faller platt till marken. Vi känner oss lurade. Många av oss har jobbat hela livet i samhällets tjänst. Nu överlever vi på allmosor och pantburkar.
Elisabet får hjälp av grannen
Elisabet har fött fyra döttrar och då varit mammaledig i perioder. I övrigt har hon jobbat sedan hon slutade skolan i slutet av 1960-talet. Låglöneyrken inom barnomsorgen och vården huvudsakligen. Men även som ridinstruktör, expedit, tecknare och en del annat.
Hon har kunnat behålla bilen som hon och maken köpte 2001, en bensindriven Toyota, som hon försöker spara ihop pengar till att tanka då och då.
– Jag kör minimalt, men någon gång måste jag in till Uddevalla i olika ärenden. Allmänna kommunikationer är både krångliga och dyra här ute på landet i Högemo.
– Till affären i Färgelanda är det drygt en halvmil, men dit går eller cyklar jag oftast.
Sammanhållningen i bygden är stor och alla stöttar varandra med praktiska bestyr.
Elisabet berättar att hon ibland hjälper grannen att mocka i ladugården och då kan få några liter mjölk.
Bor billigt i hus på landet
För andra små tjänster i jordbruk och djurhållning, med höns och hästar, kan hon få en del älgkött, till exempel.
– Jag bakar mitt eget bröd, lagar enkel mat, mycket soppor, potatisrätter och makaroner. Grönsaker och rotfrukter försöker jag odla själv.
Det finns inga marginaler för några som helst utvikningar från det enklaste och billigaste levnadssättet. Inga resor, inga godsaker eller köpekakor. Ingen sprit eller tobak. Inga nya kläder.
Hon syr och lappar själv det lilla som behövs.
– Jag bor billigt i ett litet hus som jag hyr för 4 700 kronor i månaden. Då ingår som tur är både el och bredband.
– Jag borde få högre bostadstillägg, men eftersom jag tog ut all min intjänade tjänstepension, 30 000 kronor före skatt, på ett bräde i höstas räknas det in i underlaget för bostadstillägget det närmaste året. Sedan får jag söka på nytt.
Det är klart det är knapert, medger Elisabet.
”Många har det ännu sämre”
Ibland när hon varit alldeles barskrapad efter någon oförutsedd utgift vet hon att döttrarna ställer upp. Hon har tvingats be dem om hjälp ibland, men tycker det känns ”kymigt och så fel”.
– Det värsta är att många har det ännu sämre ställt. Utan några utvägar, säger hon och förklarar att det är därför hon kämpar i PIGV:
– Alla pensionärer borde ha rätt till ett drägligt liv. Inte behöva tigga och somna i oro och hunger.
– Vi har gjort oss förtjänta av att åldras i stolthet och trygghet.
Elisabets egna ord om livet som fattigpensionär
Så här skriver Elisabet själv om sin ekonomi som fattigpensionär. Hur hon tacklar den och hur inkomster och utgifter fördelas. Och inte riktigt räcker till.
En betraktelse i kraft av mitt något tvivelaktiga ämbete som fattigpensionär i Sverige.
Dags för den månatliga utbetalningen från välfärdslandet Sverige i nådens år 2020. Efter dryga 35 års arbete i låglönegrupper inom barnomsorg och vård och tillika fyrabarnsmor och fostrare. Den 18 februari slår jag klackarna i taket och traskar glatt de fem och en halv kilometrarna till affären för att inhandla det absolut nödvändigaste. Och unnar mig för en gångs skull lite lyx. Jag frossar i gårdagens semla till halva priset.
Väl hemkommen igen, mätt och belåten efter min semmelfest, planerar jag min ekonomiska vardag fram till nästa månads pensionsutbetalning.
Min totala pension uppgår nu till 11 030 kronor per månad. Detta belopp innefattar då ett bostadstillägg på 1 115 kronor som jag efter underdånigt skrapande med foten och ivrigt tummande på min slitna Agria-keps ödmjukt tiggt till mig från den allsmäktiga Pensionsmyndigheten. Hm, jag fick ju vänta på detta i dryga 4 månader, det kallas handläggningstid. Under tiden jag väntade fick jag ju klara mig bäst jag kunde.
Jag har 30 kronor över att slå runt för. Efter lyxen med semlan i praktiken 15 kronor. Det räcker till en förpackning gula ärtor. Pannkakorna få anstå tills jag har råd att köpa ägg.
Allt annat då, som jag inte lagt in bland utgifterna, men som droppar in med jämna och ojämna mellanrum.
Ja, hygienartiklar till exempel, finns inräknat i de där 2 000 kronorna under posten ”Mat”.
Likaså rengöringsartiklar - det är såpa och billigaste tvättmedel. Sköljmedel tillverkar jag själv med ättika och lite aroma-olja.
När jag handlar så räknar jag i huvudet och försöker begränsa mig till 500 kronor vecka. Så är det.
Medicin har jag ingen. Och läkare skyr jag som pesten. Jag hoppas jag slipper dem på länge än.
Vad gäller mitt banklån så är 2 917 kronor amortering och 859 kronor ränta.
Jag har en räntesats på 5,2 procent. Det är ett låst annuitetslån som nog är knepigt och dyrt att bryta upp. Har faktiskt inte frågat banken. Det känns minst sagt skämmigt. Så jag biter ihop.
Jag borde få högre bostadstillägg, men eftersom jag tog ut all min intjänade tjänstepension, 30 000 kronor före skatt, på ett bräde i höstas räknas det in i underlaget för bostadstillägget det närmaste året. Sedan får jag söka på nytt.
Bensin tankar jag när jag kan avsätta några hundra för det. Och sedan får jag hushålla med den så gott det går. Jag tankade 18 liter sist och det kostade då 309 kronor. Så kommer ju skatt och besiktning till, men det blir inte förrän till sommaren. Då får jag dra ner på maten.
Några tandläkarkostnader har jag inte för tillfället. Ska jag göra mitt årliga besök så sker det också på bekostnad av matkontot. Och så ber jag att få betala av under ett par månader.
Elisabet Fyhr
En månad för Elisabet
Pension: 11 894 kr före skatt
Skatt: 1 919 kr
Bostadstillägg: 1 115 kr
Att leva för: 11 090 kr
Hyra: 4 700 kr, inkl el, värme bredband
Mat: 2 000 kronor
Försäkringar: 400 kronor
Telefon: 199 kronor
Gammalt banklån: 3 700 kronor
Totala kostnader: 10 999 kronor
Kvar till nöjen: 91 kronor
Detta är fattigpensionärer
Fattigdomsgränsen som EU fastställt går för Sveriges del vid 12 300 kronor i månaden efter skatt. I det beloppet ska då räknas in bostadstillägg och sociala bidrag av olika slag.
I Sverige hamnar runt 300 000 pensionärer under den gränsen.
Den Europeiska beräkningen av fattigdom bygger på 60 procent av medianinkomsten i ett medlemsland. Och förklaras av EU-statistikerna:
”Under den gränsen är det svårt att deltaga fullt ut i samhället, man riskerar att hamna i socialt utanförskap”.
Det är där Elisabet Fyhr, i reportaget här intill, och cirka 300 000 andra svenskar befinner sig sedan den dag de gick i pension.
För de stora grupper som har begränsad garantipension eller ingen pension alls kan det utgå ett äldreförsörjningsstöd. Gränsen för skälig levnadsnivå är satt till 5 857 kronor, inkluderat bostadstillägg och eventuella sociala bidrag.
Har man en lägre summa att leva för efter skatt och rimlig boendekostnad kan man beviljas försörjningsstöd.
Det är för att väcka opinion och få politikerna att inse och åtgärda orättvisorna som allt fler kampanjer och kamp-rörelser uppstår bland landets seniorer.
Pensionärer i Gula Västar är en nybildad förening som stenhårt driver kravet på en skattebefriad medborgarpension på minst 16 000 kronor i månaden till ålderspensionärer som levt och arbetat i Sverige under ett par decennier.
Pensionsrättvisa är en ideell förening som kämpar för alla människors rätt till en värdig pension oavsett ursprung, könstillhörighet, funktionsvariation, inkomst eller yrkesbakgrund. Föreningen belyser i sitt opinionsarbete diskrimineringen i pensionssystemet och lyfter särskilt kvinnors, utlandsfödda och ratificerades röster.
Tantpatrullen är en politiskt fristående och antirasistisk organisation som kräver att regering och riksdag genast påbörjar arbetet med ett nytt och rättvist pensionssystem som ger alla pensionärer, inklusive sjukpensionärer möjlighet till ett värdigt liv. Man pekar på att kvinnor är särskilt utsatta och drabbas hårdast av det nuvarande usla och orättvisa pensionssystemet.
De stora tunga pensionärsorganisationerna PRO och SPF bearbetar med sina kanaler politiker och myndigheter för att ge landets pensionärer en trygghet och försörjning som är rimlig och värdig en välfärdsstat.
