Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Barnet var mördat, tre personer var där – ingen dömdes”

Ett känt ansikte. Alla som regelbundet läser skånska medier har någon gång mött Ewa-Gun. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Polisen Ewa-Gun Westford har hittat sitt drömhem i Ystad. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

YSTAD. Hon minns amorbågen, inte om barnet var naket eller påklätt, en pojke eller en flicka – hon minns ingenting utom just amorbågen, överläppen.

Bilden av det mördade spädbarnet släpper aldrig Ewa-Gun Westford.

Död, bara några minuter gammal.

Och så tre vuxna i rummet som skyllde på varandra.

Den senaste tiden har varit lite kämpig. Plötslig yrsel. Förnimmelse av svimning. Allt orsakat av ett blodtryck som vägrar sluta rusa.

– Och nu säger de att jag inte får äta lakrits heller, suckar Ewa-Gun Westford.

Hon som älskar lakrits. Speciellt John Bülows dito från Bornholm. Gärna den där sorten med en seg sörja inuti.

De flesta av oss har sett henne i tv och tidningar. Den vänliga poliskvinnan som alltid tycks vara först på plats, med ett leende, ständigt korrekt. Ofta med polisbåtmössan lite på sned.

Polisinspektör Ewa-Gun Westford. Presstalesperson i polisregion Syd.

Hon anställdes som polis 1973, ett yrkesval hon bestämde sig för redan som 12-åring. Kvinna och polis var inte så vanligt då. I årskullen på polisskolan gick 240 personer. Tio, kanske tolv, av dem kvar kvinnor.

Ewa-Gun minns den första tiden i yrket med viss fasa.

– En äldre poliskvinna på stöldroteln kallade in mig. Hon sa att det nu när du ska följa med de äldre farbröderna på förhör, ska du aldrig vara ensam med någon av dem, för de gillar unga flickor.  Förstår du?

Ewa-Gun möter Kvällspostens chefredaktör Magnus Ringman, hemma i Ystad. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

 

 

Kvinnliga poliser – ett villebråd

Det var en annan tid. Kvinnliga poliser hade visserligen funnits sedan 1958, men de var inte många i 1970-talets Malmö.

– Vi kvinnor upplevdes som ett stort hot mot de äldre manliga kollegorna. Som kvinna var jag inte lika bra som männen. Det var så snacket gick, säger Ewa-Gun Westford.

– Jag minns en annan gång i fikarummet. Männen satt där med matlådorna som deras hustrur skickat med dem. En kollega kom fram till mig och sa: och här sitter du och tar upp en plats för en karl. Vi kvinnor var verkligen fritt villebråd.

Nu: helt annorlunda. Strax under hälften av Sveriges poliser är kvinnor. Det är en annan generation. Exakt när det vände kan inte Ewa-Gun Westford säga – utan det har skett smygande under en längre period.

Men motståndet mot kvinnor på 1970-talet fick henne inte att ge upp. Tvärtom. Det triggande Ewa-Gun Westford ännu mer.

– Kanske för mycket, konstaterar hon nu med ett litet leende. 

Ewa-Gun som polis. Här utanför mötet som FN:s säkerhetsråd hade i Backåkra.Foto: JENS CHRISTIAN / KVP

 

Låg svårt sjuk

Ewa-Gun Westford föddes i Borrby 1953. Dotter till byns frisör Gunnar. Mamma Elsa jobbade som sjukvårdsbiträde. Tre syskon. Lillasyster blev också polis, fast ridande, vilket mor och far nog var ännu mer stolt över än Ewa-Guns jobb som ordningspolis i Malmö.

De många åren inom polisen har samlat många minnen. När vi sitter i radhuset i Ystads utkant, med formidabel utsikt över Östersjön bubblar historierna upp.

Som den där gången då hon skickades med en kollega till en villa strax söder om Malmö. I villan hade två personer hittats döda, en mördad gravid kvinna och ett dränkt barn i badkaret. Uppgiften var att vakta huset under natten.

Den misstänkte gärningsmannen: en etablerad läkare som senare friades i brist på bevis.

Långt senare, när Ewa-Gun drabbats av cancer och skulle opereras i Malmö, insåg hon att det var läkaren från villan söder om Malmö som skulle söva henne.

– Där låg jag svårt sjuk och var så rädd för operationen och nu också rädd för doktorn. Det glömmer jag aldrig.

– Jag la en lapp på magen där det stod, kom till mig i morgon, jag har något att berätta.

Läkaren kom upp på avdelningen dagen efter. Och Ewa-Gun berättade om den där natten då hon hade vakat över hans hus.

– Sedan kom han och hälsade på varje dag jag var kvar på sjukhuset. 

Hunden Allan är Ewa-Guns allt. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

 

Hunden Allan följer med

Hon friskförklarades från cancern efter tio år. Sjukdomen gav ett nytt perspektiv på tillvaron, att leva här och nu, för livet har tidvis varit tufft för Ewa-Gun Westford. Sambon Pelle fick en hjärntumör och gick bort ett och ett halvt år senare. Hon träffade Claes-Henrik 2012. De köpte radhuset i Ystad tillsammans och fick fem år i hop.

För ett år sedan föll Claes-Henrik ihop i hemmet och hans liv stod inte att rädda.

Nu är den charmiga jackrusseln Allan hennes allt. Allan följer henne överallt – även på utryckningar mitt i natten.

– Jag älskar livet. Jag tycker om att träffa nya människor och gillar nya upplevelser. Livet får ett större djup ju äldre du blir, säger hon.

Finns det något minne som har etsat sig fast mer än andra under de 45 åren som polis. Ewa-Gun behöver inte fundera länge.

Ett spädbarn hade mördats i en liten ort på Österlen. Ewa-Gun Westford hade pressansvaret och utredningsledaren visade henne en bild på det lilla barnet.

Den bilden bär hon med sig för alltid.

– Barnet var alldeles nyfött och fick bara några minuter här på jorden. Jag minns bara amorbågen, ingenting annat, säger hon. 

 

Ewa-Gun Westford – ny krönikör i Kvällsposten. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Ingen dömdes för mord

Det fanns tre personer i rummet där barnet hittades mördad. De skyllde på varandra. Ingen ställdes någonsin till svars i rätten.

Så fortsätter det. Historia efter historia.

Här är en kvinna som har varit med om tusentals dramatiska händelser under sin karriär. En kvinna med erfarenhet av våld och död.

Hon om någon borde veta. 

Finns det onda människor?

Ewa-Gun svarar direkt och kanske lite oväntat.

– Jajamensan. Jag har kommit i kontakt med ett antal både i mitt yrke och privat. Det tog mig nästan 30 år innan jag kunde erkänna för mig själv att det faktiskt finns onda människor. Jag vet inte om man föds ond, men livet kan göra dig ont.

Nu har Ewa-Gun Westford två år kvar inom polisen. Hon tänker stanna, så länge hälsan står henne bi. Största önskan är att återigen få jobba i en polisbil på utryckning, ”få saker slår det”, och komma fram till människor som behöver hjälp.

– Känna knacket och knäppen i en tung polisbil med all utrustning som åker fram med blåljus. Få saker slår den känslan, säger hon.

I dag börjar hon en ny karriär.

Som krönikör på Kvällsposten.

Vad ska du skriva om?

– Om livet och om människors litenhet och storhet. Och lite om polisen förstås.

Läs hennes första krönika: om Skåne, en utmärkelse och uppväxten i Borrby. 

 

Ewa-Gun, som vi är vana att se henne. Här på Sweden Rock Festival utanför Kristianstad. Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN