Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ester om sin pappa som blev en kvinna

Ann-Christine och Ester Roxberg vid fikabordet. Deras relation finns beskriven i Esters bok "Min pappa Ann-Christine". Foto: Linnea Alriksson

När prästen Åke Roxberg blev Ann-Christine kändes det helt naturligt.

Familjen, församlingen och dottern Ester upplevde inte samma lättnad. Nu har far och dotter berättat sin historia i "Skavlan".

- Det är ändå lite revolutionärt med ett sådant ämne i en fredagsunderhållning. Här kommer jag med min transpappa liksom. Det känns ändå rätt häftigt, säger Ester Roxberg.

ANN-CHRISTINE

Ålder: 61.

Bor: Växjö.

Familj: Tre döttrar och barnbarn

Gör: Präst sedan 1973. har bland annat jobbat i Zimbawe (där Ester föddes) och varit kyrkoherde i Teleborgs församling i Växjö i 15 år. Jobbar som kommunikationschef på Svenska kyrkan i Växjö.

ESTER

Ålder: 27 år.

Bor: Född i Zimbawe, uppvuxen i Småland, bor i Stockholm.

Familj: Sambo och sonen Julian, 9 månader.

Gör: Författare och skribent. Fick Lilla Augustpriset 2004 för diktsviten "Se upp lilla människa för snart smäller det". Har skrivit "Antiloper" och "Fågelhuset".

Esters pappa Åke är som pappor är mest. En skäggig man som hissar ungar i luften, snickrar på huset och gnuggar fötterna mot varandra på ett irriterande sätt framför tv-nyheterna. Han har fru, tre döttrar, tjock hund och en församling i småländsk Bullerbygd. Åke är herden som talar med sin flock till långt in på kvällarna och som hyvlar prästost i affären för att locka nya medlemmar till församlingen. En stöttepelare helt enkelt.

- Bullerbyn är nog rätt sätt att beskriva det, säger dottern Ester Roxberg om uppväxten.

- Det är också därför kontrasten till att bli en annorlunda familj blir så stor.

De kontrasterna är grundförutsättningarna för boken "Min pappa Ann-Christine" (W & W). I boken beskriver Ester Roxberg relationen till en pappa som vid 58 års ålder förklarar för familjen att Åke hädanefter ska heta Ann-Christine. Ester berättar om hur gärna hon vill ha tillbaka pappan som doftade av linolja och sågspån, hade jeans och T-shirt och stängde av bilradion när The Arks "Let Your Body Decide" spelades.

Ester i - Det var ju lite dragqueen över Ola Salo när de slog igenom. Och på den tiden var pappa ganska homofobisk. Han blev så provocerad av en sång som handlade om att man skulle låta kroppen bestämma att han stängde av. I dag är han ju pappan som går på queerfestival, säger Ester Roxberg.

När Åke blir Ann-Christine får Ester omvärdera både nuet och det förflutna. Hon ser på pappan från förr i ett helt nytt ljus och finner en man som ibland verkar sluten och jagad. Liksom innesluten i sig själv. Vänlig och snäll men med plötsligt uppflammande ilska. Ester frågar pappan om hans egen barndom och lägger ett nytt pussel. Pojken Åke som tvingas skriva med höger hand trots att han var vänsterhänt, breven från farmor när han botades från sängvätning, känslan när han provar en behå för första gången.

 

För Ester är Ann-Christines peruk och allt slankare figur en källa till självömkan. Hon, som annars gärna betraktar sig som ett svart får och en sådan som sticker ut, vill inget hellre än att vara en del av en helt vanlig kärnfamilj. Ester skäms.

- I dag skäms jag ju för att jag skämdes. Det finns ju ingenting att skämmas för. Men när man var mitt uppe i det så tyckte jag ju synd om mig själv. Den där saknaden efter barndomens pappa har avtagit i dag. Men boken var nog ett sorgearbete på något sätt.

Esters syskon och mamma syns knappt till i texten. Ett medvetet val. Det här är berättelsen om Esters och hennes pappas relation, ingen annans. Boken är inte heller något inlägg i någon debatt om genus eller hen eller någonting ditåt.

- Jag har inte skrivit en bok om det ämnet, jag har skrivit en bok om min pappa. Jag kan ingenting om det ämnet och har aldrig varit speciellt intresserad av det faktiskt. Det har inte varit min ambition.

Ann-Christine Roxberg, som numera är kommunikationschef på Svenska kyrkan i Växjö, har fått läsa manus innan publicering. Men innehållet är dotterns.

- Det är Esters bok, hennes berättelse. Hon har frågat mig om min barndom och uppväxt och så har jag försökt berätta. Men hon har varit besviken för hon tycker inte jag kommer ihåg tillräckligt. Jag har läst manuset innan det publicerades men jag har inte ändrat en rad och inte velat göra det heller.

Hade du några tveksamheter innan?

- Nej, egentligen inte. Jag tänkte nog att det inte skulle bli helt lätt att läsa den boken för mig men samtidigt tänkte jag att det kanske är bra att det skrivs en sådan här bok. För jag är inte unik på något sätt. Det finns många transpersoner i Sverige.

- Jag känner ju andra i samma situation som jag som till exempel inte får träffa sin familj. Och det är djupt beklagligt att det ska få vara på det sättet i Sverige i dag. Man måste på något sätt förstå att det här inte är något slags beteende utan att det handlar om ens personlighet och att det är någonting som sitter väldigt djupt. Jag brukar säga att jag kan lika gärna rå för det här som att jag är vänsterhänt.

Och det försökte skolan ta ur dig?

- Javisst, men det är inga vänsterhänta barn i dag som tvingas skriva med högerhanden, någonstans kom vi på att det är ganska dumt att tvinga naturen. Vi har väl kommit dithän att vi inte längre betraktar homosexualitet som något man lägger sig till med. Kan vi komma dithän när det gäller transfrågorna också så vore det väl inte så dumt tänker jag. Och då kanske den här boken kan bidra till det.

Det finns delar av boken som andas besvikelse. Där Ester saknar den där pappan med sågspån i skägget. Som pappa måste det kännas jobbigt att konfronteras med.

- Det är klart att det gör och det är klart att jag på något sätt skulle vilja ge Ester och hennes systrar tillbaka den pappan. men livet är inte, inte för någon enda av oss blir livet som man tänkt sig. Vi måste leva med det att tillvaron är bräcklig och lära oss att förhålla oss till det. Lära oss att livet inte tar slut om det förändras. Och mina döttrar har naturligtvis fått jobba jättemycket med det. Det är jag väl medveten om.

Nu får vi Esters historia. Hur har övriga familjen reagerat?

- När människor frågar mig: "Men din fru hur reagerade hon och de andra barnen" så är mitt konstanta svar att det är deras historia och den får de berätta om de vill. Den ska jag inte berätta åt dem. Det handlar om respekt för andra människor.

 

I boken sammanfaller Åkes förvandling till Ann-Christine med att Ester blir mamma. Hon beskriver hur nojig hon är för att få reda på om det är en tjej eller en kille så att hon ska kunna välja rätt babykläder. En läkare råder henne hurtigt att köpa vita kläder.

"Jag vill inte köpa vita kläder, en färg som inte betyder någonting. jag vill att mitt barn ska vara antingen pojke eller flicka, antingen blå eller rosa. Jag vill bara ha lite normalitet."

I dag spelar sådant mindre roll. Hennes son Julian har visserligen mycket blått men kläderna är inte det viktigaste.

- Det som har blivit viktigt för mig att min son ska få känna att han får vara den han är eller den han kommer på att han är i livet. Att jag stöttar honom. Att han får känna sig älskad ovillkorligt. Det här med kläder och så, det är inte det viktiga.

- Innan tänkte jag kanske att den lyckligaste barndomen var den jag hade haft själv. Det där Bullerbylivet. Och det har jag på något sätt omvärderat.

Kan man hämta någon styrka i det ni gått igenom du och Ann-Christine?

- Det tror jag gäller motgångar man går igenom överhuvudtaget i familjer. Det är en klyscha men det är väldigt sant att livet är för kort för att inte vara lycklig. Pappa har ju gått ett helt liv egentligen utan att vara lycklig. Och hans historia visar att det alltid går att radikalt förändra sitt liv, säger Ester Roxberg.