Att nazister erbjöds en fristad i just Sydamerika var knappast någon slump. Flera av de sydamerikanska länderna hade ledare som inspirerades av den italienska diktatorn Benito Mussolini och hans fascistiska idéer.
Enligt Daily Mail nådde drygt 9 000 nazistiska krigsförbrytare Sydamerika, och de hittade ofta en roll att inta i sina nya hemländer.
– Paraguay till exempel byggde upp hela sin krigsmakt på gamla tyska nazister, säger journalisten och författaren Rolf K Nilsson, som skrivit boken Mellan Röda stjärnan och hakkorset.
Hur kunde livet se ut för en nazistflykting i Paraguay?
– Förmodligen inget vidare. Torrt, varmt och fattigt. Det var bättre att hamna i Argentina. Men de hade i alla fall livet i behåll.
Och de hotades inte av utlämning till Europa?
– Nej, det fanns inga utlämningsavtal. Hade de med sig pengar och guld så kunde de nog bygga upp ett eget litet rike för sig själva.
Tog sig till Sydamerika via Sverige
Drygt 16 nazistiska flyktingar tog sig till Argentina via Sverige med fartyget Falken. Svenska myndigheter gjorde inget för att stoppa nazisterna, och väl på plats i Sydamerika inleddes helt nya liv för flera av dem.
Den svenska SS-mannen Hans-Caspar Kreuger blev kvar i Argentina fram tills han dog i en bilolycka 1977. I sitt nya hemland grundade han bland annat en resebyrå.
– Den låg på en lyxig adress i Buenos Aires, så det var ingen källarverksamhet. Resebyrån hette Via Nord Scandinavian Travel Agency. Från början startade han tydligen den resebyrån som en täckmantel för att smuggla in nazister i landet. Men det utvecklades till en mer vanlig resebyrå med tiden, säger Rolf K Nilsson.
Falkens ägare, Ludwig Lienhard, lämnade Argentina betydligt tidigare och var tillbaka i Danmark redan på 50-talet. Han var bitter på Sverige eftersom han inte fått någon utmärkelse för att ha räddat svenskättlingar från det sovjetiska förtrycket i Estland.
Men han behövde inte oroa sig för att bli åtalad på grund av sin nazistiska bakgrund.
– Han var inte tillräckligt intressant för att riskera åtal när han återvände hem till Flensburg. Han hade inte en tillräckligt hög nivå och det räknades till godo att han fick över estsvenskarna, säger Nilsson.
Vad tyckte han om Sverige?
– Han var besviken på Sverige eftersom han tyckte att han skulle haft en medalj för sitt arbete med estsvenskarna. Men det var inte svenskarnas intresserade av.
Rekryterade nazister till Argentinas armé
Ombord på Falken fanns inte bara nazister med rötterna i Europa. I besättningen fanns även Carlos Schulz, som växte upp i Argentina.
– Han var argentinsk medborgare men kom ursprungligen från Tyskland. Så han såg tysk ut, men kallade sig Don Carlos. Det var kanske lättare för honom att ta sig genom Europa efter kriget om han kallade sig Don Carlos, säger Nilsson.
Schulz greps i Stockholm 1947, strax innan Falken skulle avgå. Under förhör hävdade han att han hade som uppdrag att rekrytera soldater till Argentinas armé. Allra helst skulle de nya soldaterna vara tidigare nazister.
Chefen för SS underrättelsetjänst i Norden, Arthur Grönheim, fanns också ombord på Falken. Han fick lov att lämna Sverige eftersom han gick med på att vittna mot den svenska nazisten Sven Olof Lindholm, som grundade nazistpartiet Svensk socialistisk samling.
Vad det verkar så levde Grönheim ett relativt tryggt och stillsamt liv i Argentina. Enligt boken Den falske ingenjören och andra svenska spår i Argentina så bodde Grönheim till en början i svenskkolonin Obéra, innan han flyttade ett tjugotal mil norrut till staden Esperanza.
Där ska han ha blivit kvar tills han dog.
Tufft liv väntade vissa
För några av de flyende nazisterna väntade en tillvaro i Sydamerika som inte var helt olik deras liv i Europa. För andra blev livet desto tuffare.
– Många av dem levde inga bra liv efter kriget eftersom ingen ville ha med dem att göra. Folk visste vad de hade gjort, så de var stämplade. Men det fanns en del som också klarade sig bra, säger Nilsson.
Vad avgjorde om man klarade sig bra eller fick det tufft?
– Dels var det deras kompetens och hur högt uppsatta de var i hierarkin. Höga militärer och forskare hade tjänster som var av intresse. Men fotsoldater som fick göra skitjobbet hade det inte så bra efteråt. SS-stämplades ju som en kriminell organisation.
Gällde den stämpeln även i Sydamerika?
– Nej, inte riktigt. Men om man ska vara ärlig så var ju många av de här personerna allmänt otrevliga människor, så dem ville man egentligen inte ha in i Sydamerika. Det fungerade inte att komma till Sydamerika och börja prata om överlägsna raser hur som helst. Men om man kunde anpassa sig lite så kunde det nog gå bra.
Lämnades aldrig ut
Flera av nazisterna som flydde till Sydamerika hade begått grova krigsbrott och riskerade långa fängelsestraff om de satte sin fot i Europa. Men i Sydamerika var de säkra. Rättvisans långa arm räckte inte hela vägen dit.
Men det fanns ändå några som inte lyckades hålla sig undan. Adolf Eichmann, som under kriget skröt om att han skickat 5 miljoner judar mot sin död, fångades av den israeliska underrättelsetjänsten utanför sitt hem i Argentina 1960. Han fördes i hemlighet till Israel och dömdes till döden genom hängning.
Även nazisten Klaus Barbie, mest känd som "Slaktaren från Lyon", ställdes inför domstol efter att han utvisats till Frankrike 1983. Han dömdes till livstids fängelse 1987 och dog i cancer fyra år senare.
