Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Diamant Salihu: Sanningen kräver ibland svåra beslut

Diamant Salihu. Foto: Ylwa Yngvesson
Vapnen flödar uppenbarligen fortfarande i Malmö.
Det var just det här som jag fick i uppdrag att ta reda på för ett år sedan.
Då skickade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson mig till Malmö för att undersöka om jag kunde köpa ett vapen. Tillsammans med fotografen Stefan Söderström, som dokumenterade vad som skedde, besökte jag olika områden i Malmö. Jagpratade med framför allt unga män, berättade att jag var utsänd av Expressen för att ta reda på om det är enkelt att få tag på ett vapen.
-Jag kan fixa en pistol till dig på en timme, var svaret jag fick.

Först tyckte jag att det lät som att de här pojkarna, flera av dem kan inte ha varit äldre än 18, bara ville spela tuffa. De hade sett Scarface för många gånger.
Men det dröjde inte många timmar innan vi fick se en pistol. Skarpladdad. 
Vi gick ner till ett källare fem minuter utanför Lilla torg i centrala Malmö. Ammunitionen satt i, redo att användas. 
Men den här personen hade inget intresse av att sälja sitt vapen.
– Polisen kan enkelt spåra en använd pistol, förklarade han.

Nästa dag fick jag klartecken från chefredaktören att genomföra ett köp.
Jag ringde ett samtal till en person som jag mött dagen innan som verkade ha rätt kontakter. Han gick med på att hjälpa oss för att han, precis som många andra vi träffade, var trötta på att ständigt vara rädda, och frukta att det snart var deras tur att stå i vägen för kulorna.

En stund senare fick jag ett samtal från ett dolt nummer. Vi skulle bege oss till en adress. Där visiterades jag och min fotograf. Gänget ville försäkra sig om att vi inte var poliser och hånade oss för de skottsäkra västarna vi tagit på oss som en säkerhetsåtgärd.
- Våra vapen kan skjuta igenom flera såna, sa den unge ledaren kaxigt med en mask över ansiktet.

Det gick upp för mig att det var inga typiska gangsters framför oss. Inte den typen av kriminella jag är van att skriva om. Flera av dem runt oss var tonårspojkar. Vi kunde redan samma kväll få köpa en Smith &Wesson med kaliber .357 och en med kaliber 38.
Efter att vi lämnat de hetsiga grabbarna ville min kontaktperson att vi skulle köra ut till en adress i Rosengård.
Vi parkerade bilen utanför en enkel matbutik bland de identiska fastigheterna. Det började duggregna.

Vi presenterades för en man som påstod sig äga en pistol av märket Beretta.
- Jag har den för att skydda mig och min familj mot gängen. Vi har haft en konflikt, förklarade han och rökte på sin cigarett.
För 20 000 kronor kunde vi få köpa pistolen. Han ursäktade sig för att priset var så högt. Men få ville lämna ifrån sig en pistol när ”alla” fruktade ett gängkrig.
Gängkrig?

Ett blodigt gängkrig i Malmö kändes avlägset just då.
Ett år senare inser jag att det kanske var det här han syftade på.
Fem människor som skjutits ihjäl på fem veckor.
Mannen med Berettan försvann bakom husen och kom inte tillbaka. Jag antar att han behövde sin pistol mer än pengarna. 
I stället köpte jag en pistol av märket CZ 70, utan ammunition, som har sitt ursprung i Serbien. Pistolen vilade i min hand drygt fem timmar efter samtalet tidigare på dagen. Om det tog mig fem timmar att som journalist köpa pistolen – hur mycket snabbare går det för en kriminell med kontanter?

Det var en skrämmande verklighet som blottades i Expressen.
En kriminell hade knappast lämnat pistolen till polisen.
Jag gjorde det direkt till två civila poliser som kom till ett hotellrum där jag och fotografen kände oss säkra.
De verkade förvånade över att vapenköpet tagit hela fem timmar.
Jag kände en uppskattning för att vi visat vilken verklighet Malmöpolisen dagligen upplever. 

Men nu, mer än ett år senare och efter otaliga arbetstimmar, har kammaråklagare Jörgen Larsson åtalat mig och två chefer för vapenköpet. Samtidigt som människor mördas på hans gator och de skyldiga går fria.
För mig är det mycket uppenbart att vi ägnat oss åt journalistik. 
Vi har visat hur verkligheten ser ut för hundratusentals människor i Sverige. Sådant kan inte enbart förklaras genom statistik eller via politikers utspel inför ett stundande val.
I bland kräver journalistiken svåra beslut om belöningen är att sanningen kommer fram.