En känsla av att inte vara bra på någonting alls. Det var det som fick Malin Rosén från Åhus att börja svälta sig själv i 15-årsåldern.
– Jag hade väldigt dåligt självförtroende och började umgås med äldre kompisar rätt tidigt. De festade mycket och jag märkte att i det här gänget kan jag få bekräftelse. Det var en riktig kick, det blev som en prestation för mig.
Uppmärksamhet
Malin märkte att för varje kilo hon gick ner, fick hon ökad uppmärksamhet från omgivningen.
– Den kärlek jag inte kunde ge till mig själv fick jag genom killar. Jag började tänka att om jag blev smalare skulle jag få ännu mer bekräftelse.
Mycket av hennes tid gick åt till att leta efter dieter och tips på viktnedgång på nätet.
– Efter ett tag gick det bara inte att äta. Man blir så fixerad vid den tanken, den tar över. Det gick från ett bekräftelsebehov till att bli en fixering.
På nätet hittade hon bloggar och andra sidor som fick henne att kämpa ännu hårdare för att gå ner i vikt.
– Många hemsidor var en ren triggning, de drog en ännu längre ner i sjukdomen.
Malin säger att det till slut blev som om hela hennes identitet satt i utseendet. Att det inte spelade någon roll vilka egenskaper hon hade eller hur hon var som person - allt som betydde något var hennes yttre. Och det gällde att vara så smal som möjligt.
– Ett tag åt jag bara frukt. Men sedan läste jag att det innehöll fruktsocker och fick tänka om. Då började jag bara leva på mjölk.
Under ett halvårs tid var mjölk det enda Malin fick i sig. Under tiden försämrades relationen till familjen. Malin höll sig undan hemifrån och gjorde sig oanträffbar - samtidigt som föräldrarna blev allt mer oroliga.
– Att vara hemma var som ett fängelse, eftersom mina föräldrar hela tiden ville att jag skulle äta. Jag såg dem som mina värsta fiender just då.
Ätstörningen och ångesten ledde så småningom också till att Malin började skära sig själv, och trots att hon utåt låtsades som att allt var bra mådde hon mycket dåligt. Till slut övertalade föräldrarna henne att besöka BUP, barn- och ungdomspsykiatrin.
– Men jag var inte så motiverad, trots att de sa att jag skulle dö om jag inte åt. Det konstiga är att man är medveten om det, men man bryr sig inte. Fixeringen vid att vara smal är så extrem.
Vändpunkten
Den riktiga vändpunkten kom i stället när Malin gick en kvällskurs i självkänsla på ungdoms- mottagningen.
– Det var en aha-upplevelse. Då förstod jag att det är det här det handlar om. Tänk att gå ut en dag och inte behöva bry sig om hur man ser ut, och utan att vara så hård mot sig själv.
Framför allt var det författaren och föreläsaren Mia Törnbloms böcker om självkänsla som hjälpte henne. När hon kom i kontakt med Törnbloms kollega Anna Hansson, kom den hjälp hon verkligen behövde.
– Jag fick en del uppgifter jag skulle göra. Mycket handlade om att gå emot sina rädslor, bland annat fick jag varje morgon ställa mig framför spegeln och säga fina saker till min kropp. I början skrattade jag mest, men det har verkligen hjälpt mig jättemycket.
Stängde ner sociala medier
Att tillfälligt undvika sociala medier blev ett viktigt steg mot ett friskare liv.
– Det är så mycket jämförelse på nätet. För att bli fullt frisk var jag tvungen att lägga ner Facebook och andra sociala medier, det tar så mycket energi.
Sakta men säkert lyckades Malin vända sin inställning till mat och till sig själv. I dag har hon varit frisk i tre år. Hon jobbar nu för att hjälpa andra i samma situation, och i januari kom hennes bok "Från dödstankar till livsglädje - ätstörningen höll på att ta mitt liv" ut.
– Jag visste inte hur jag skulle få ut det jag kände, så till slut började jag skriva ner det. Jag vill att andra ska känna igen sig i boken. Man känner sig ofta väldigt ensam, och som den konstigaste människan i hela världen, så att veta att andra har det lika jobbigt betyder mycket.
Malin jobbar i dag som coach för andra unga som drabbats av en ätstörning, samtidigt som hon utbildar sig till terapeut. Nu är inte mat detsamma som ångest längre, och relationen till föräldrarna är totalt annorlunda. Hela livet ser helt annorlunda ut än för bara några år sedan.
– I dag mår jag bra. Jag identifierar mig inte med hur jag ser ut, utan med den tjej jag faktiskt är. Det är jäkligt skönt.
