Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den enorma industrin står numera helt öde

I slutet av 1880-talet bildades Skromberga Stenkols- och Lerindustri AB som snart kom att bestå av ett tiotal fabriker på området för tillverkning av klinker, rör och eldfast tegel. Foto: Calle Bergendorff
All skorstensrök går inte på självdrag. Den här nätta fläkten, cirka 2,5 meter hög, hjälpte till att transportera ut avgasröken från fabrikens ugnsbrännare. Foto: Calle Bergendorff
Det kan vara sorgligt att se förfallet. En tröst då är att mycket av det gods som lämnat Skromberga kommer att överleva de flesta av oss dödliga. Foto: Calle Bergendorff
De gigantiska rökkulvertarna. Emalj och glasyr har följt med röken ut och på sina ställen har tegelväggarna emaljerats genom hela 1900-talets fabriksdrift. Foto: Calle Bergendorff
Mest kända är dock plattorna som kläder operahusets fasad i Sydney. Och inte nog med det, under självaste invigningshelgen 1973 återfanns en annan skånsk exportsuccé - Birgit Nilsson - som solist på Operahusets scen. Foto: Jose Fuste Raga
Vem vet, var telefonen till för att ringa förmannen vid produktionsstopp? Gick det överhuvudtaget att höra något i fabrikens innersta? Nu är det dock spöklikt tyst. Foto: Calle Bergendorff
Det klassiska laboratoriet. Här analyserade man lera, färgblandningar, bränt gods täthet och annat för att hålla högsta möjliga kvalitet. Foto: Calle Bergendorff
Byggnaderna byggdes mellan 1886 och 1904. De senaste åren har det varit helt stilla på området, men tidens tand började nog gnaga på fasaderna långt innan. Foto: Calle Bergendorff
Spöklika gångar inne i verken. Foto: Calle Bergendorff
Skrobergaverken stängde ner 2008. Foto: Calle Bergendorff
Ugnarna står dammiga. Foto: Calle Bergendorff
1 / 11

Vad har operahuset i Sydney gemensamt med stationer i Londons tunnelbana, trottoarer i Berlin, elefanthuset på Skansen och Slagthuset i Malmö?

Jo, de är alla klädda med keramiska plattor från Skrombergaverken.

Då, under 1900-talet, var verken ett tempel för hantverksskicklighet och ett virrvarr av rökkanaler, torkrum och ugnar med en hetta som kunde fått en promenad i helvetet att kännas som en nordanvind.

Nu, 2015, står fabriksbyggnaderna som ett mausoleum över en tynande yrkeskunskap och en industri som falnat.

Från Skromberga till Sydney

Tillverkningen av stengods i Skromberga skedde genom en komplicerad tillverkningsprocess i flera steg.
Den brutna leran fick först vittra på ett fält i tre år. Sedan maldes klumparna och blandades till rätt mixtur.
Själva brännandet av godset skedde först i så kallade kammarugnar där man lastade in godset för hand, murade igen tunnelöppningen och startade bränningen. Efter en till två veckor hade godset svalnat och man knackade loss den igenmurade öppningen.
 

 

Senare svängde man över till tunnelugnar. Dessa var försedda med spår rakt igenom och på dessa rullade det tunga godset direkt in i ugn efter sin torktid. Temperaturen i ugnen sköttes manuellt genom ett antal ventiler, ofta av en speciell expert som bedömde temperaturen utifrån att studera lådornas färg och därefter styrde temperaturen genom att justera tillförseln av bränsle och syre.
Stengodset från Skromberga var världsberömt för sin höga kvalitet. Från Grand Hôtel i Halmstad, gator i Landskrona, Sant Petersburg och Berlin, byggnader i forna Sovjet och Irak och tunnelbanestationer i London och Stockholm. Alla kläddes de i material från Skromberga.
 

 

Mest kända är dock plattorna som kläder opera huset i Sydneys fasad. Och inte nog med det, under självaste invigningshelgen 1973 återfanns en annan skånsk exportsuccé - Birgit Nilsson - som solist på Operahusets scen.
 

 

Källa: www.tilltradeforbjudet.se

Kol. Dessutom dåligt kol. Det var de naturrikedomar som dolde sig under C.G. Cösters gård Skromberga i Ekeby i nordvästra Skåne. Men markägaren gjorde vad han kunde av det hela och startade 1881 Skromberga stenkolsgruva. Det gick inget vidare och det dröjde innan gruvdriften tog över av en Nils Persson från Helsingborg.

Ingenjörskonst

Med hjälp av en tysk ingenjör, herr Franz Dauman från Berlin, lyckades man lista ut att den tunga, täta leran i trakten - som var en biprodukt från kolbrytningen och fanns i överflöd - lämpade sig utomordentligt för tillverkning av stengods.

Stor arbetsplats

Nu tog det fart. I slutet av 1880-talet bildades Skromberga Stenkols- och Lerindustri AB som snart kom att bestå av ett tiotal fabriker på området för tillverkning av klinker, rör och eldfast tegel. I början av 1900-talet hade verksamheten kring 1 000 anställda. Den siffran skulle fördubblas vid mitten av samma sekel när Skrombergaverken var en av landets största arbetsplatser.

Stängde 2008

Men när sedan produktionen mekaniserades sjönk antalet anställda snabbt. När fabriksvisslan blåste ut för sista gången år 2008 jobbade bara ett 50-tal personer kvar i verksamheten.

 

Du har väl inte missat de andra delarna i Kvällspostens artikelserie "Övergivna platser"? Här finns alla samlade.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!