Den bittra vägen
hem till Rumänien

Brorsonen Dragomir Adriane, brorsonen Dragomir Gabriel, grannen Roxana, med dottern Eva-Maria, Gheorghe Florian, Gheorge Robert, Gheorge med dottern Beatrix samt mamma Urzika Constantina.
Foto: Daniel Kindstrand
Från kåkstaden i Malmö till rumänsk landsbygd.
Foto: Daniel Kindstrand
Det var dottern Beatrix, 14 månader, som Gheorghe Nicolae verkligen saknade när han var i Malmö för att söka jobb. Hon är överlycklig att ha pappa hemma igen.
Foto: Daniel Kindstrand
Gheorghes granne Dresoliu Roxana hoppas dottern Eva-Maria får ett bättre liv än hon själv.
Foto: Daniel Kindstrand
När beskedet om avhysningen på Sorgenfrilägret kom ville flyktingarna inte lämna platsen.
Foto: Tomas Leprince
Självklart saknar hon sonen om han är i väg, säger mamma Urzika Constantina, 57. Men familjen behöver pengarna desperat, inte minst till alla mediciner som hon behöver på grund av njursjukdom.
Foto: Daniel Kindstrand
1 / 7

Viziru, Rumänien. Malmö stad rev Sorgenfrilägret och gav honom en enkel biljett hem.

Expressen följde med Gheorghe Nicolae, 31, på bussresan genom Europa hem till dottern i Rumänien.

- Ni kommer att se att vi inte direkt är rika, varnar han när vi närmar oss.

Gheorghe Nicolae och hans familj tänker på pengar hela tiden. Därför att de inte har några. Allt som de pratar om, alla lösningar på livets problem kan räknas i leu, kronor eller euro.

Äventyret i Sorgenfrilägret i Malmö också. Gheorghe Nicolae bosatte sig i lägret på ockuperad mark. Miljöförvaltningen har dömt ut platsen som en sanitär olägenhet och det insåg förstås Gheorghe Nicolae också.

- Det fanns ingen dusch och det var ju inte världens bästa miljö. Men jag tänkte bo där tills jag hittade ett arbete. Jag tänkte inte stanna.

Han hade ett jobb som diskare på gång, tror han, men redan innan han hann göra sin första arbetsdag kom poliserna och grävskoporna, och han åkte ut med öronen först, precis som alla andra.

Några av migranterna i lägret beslöt att flytta ut på gatan. Men Gheorge tackade ja till sociala resursförvaltningens erbjudande om hembiljett. Redan i tisdags kväll tog han bussen hem till byn Viziru i sydöstra Rumänien, och Expressen följde med honom. Det är inget återtåg i triumf.

- Det känns bittert att komma hem lika fattig som när jag åkte, säger han.

Resan med den ganska trånga bussen tar ett och ett halvt dygn. Gheorghe äter inte, utom när vi bjuder honom på fika vid något motorvägsstopp. Förklaringen: Han har inga pengar. Ständigt dessa pengar.

- Men det är inget konstigt för mig. Det är ofta som jag inte äter tre gånger om dagen.

Kan inte sova

Danmark och Tyskland är dimmigt, i Tjeckien klarnar det upp. När vi når Ungern har det redan mörknat och under natten kommer vi slutligen in i Rumänien. Det är nattfrost här och gräset frasar under fötterna på den nattliga bensträckaren.

Gheorghe oroar sig under hela resan och sover knappt alls.

- Jag kan inte somna. Jag bara tänker på att komma tillbaka till Rumänien, fortfarande fattig. Det känns inte bra, säger han.

Efter 36 timmar på ett bussäte är vi alla ganska ofräscha när vi kliver av i rumänska staden Ploiesti.

EU:s rökförbud har inte implementerats fullt ut på den lilla kombinerade cigarett- och spelbutiken som också säljer kaffe. Gheorghes bror Visal, 33, var på väg att hämta upp, men bilen pajade. Nu startar förhandlingen med olika taxibolag för att fixa transport sista delen av sträckan.

Det blir en resa rakt ut i rumänsk landsbygd. Vi åker genom stora, öde gröna fält. Då och då passerar en häst med jättelast på vagnen och kuskens piska vinande över ryggen.

"Jag gillar att jobba"

Detta är Gheorghes värld. Långt från kåkstaden i storstaden Malmös industrikvarter. Han har aldrig haft ett jobb med kontrakt, men tagit påhugg, nästan alltid i lantbruket.

- Plockat majs och så. Jag är stark, jag gillar att jobba, säger han.

En vit anställning har han aldrig haft.

Men även om han skulle få det kan en månadslön ligga på motsvarande knappt 2 000 kronor i månaden. Lagstadgad minimilön i Rumänien är 1 670 kronor efter skatt, medellönen iär 3 880 kronor efter skatt.

- Nu när jag har barn är det så mycket som måste köpas, mjölk och blöjor, säger Gheorge.

Grannen Dresoliu Roxana, 20, har samma dubbla känsla för föräldraskapet och dottern Eva-Maria, fyra månader. Återigen är det pengarna som spökar.

- Det är svårt att ha ett barn nu, utan jobb, utan hus. Det är underbart att ha ett barn. Men det är svårt, säger hon.

Stämningen är inte jublande när bilen stannar och Gheorge kliver ur. Alla hade hoppats så mycket på vad han skulle uträtta i Malmö. Nu är de besvikna att allt slutade så snopet.

Saker funkade under Ceausescu

Ghoerges mamma Urzika Constantina, 57, är både glad och ledsen att få hem sin son.

- Det är klart att jag saknar honom, jag är mamma, säger hon och tar sig emot hjärtat.

Samtidigt var det ju meningen att han skulle stanna borta och dra in pengar.

- Jag accepterar det för att överleva. Vi har inget alternativ. Under Ceausescu hade vi ingen frihet, men saker fungerade. Nu är vi fria men har inget jobb och inga pengar.

Familjen bor tolv personer i tre rum med utekök och utedass. Hushållsel finns ibland, kaminen eldar de med ved, ytterligare en hotande utgift nu när vintern kommer.

Allt är enkelt och köket med sitt stampade jordgolv ligger bokstavligen vägg i vägg med svinstian. Den här dagen är det torrt, fint och soligt. Att gå till utedasset i lera, regn och snö är troligen mindre kul.

Å andra sidan är det rent och vi befinner oss i en lantlig idyll. Höns går runt fötterna på oss och de tre hundarna Max, Minidora och Pofi skäller till då och då. Och det finns en som inte kan ta ögonen från honom: Dottern Beatrix, 14 månader. Det är dottern som han talat om under hela resan och nu när han har henne i famnen vet han.

- Hon är mitt liv. Ja. Det är för henne jag lever.

Lägret i Malmö dag för dag

Våren 2014

De första EU-migranterna bosätter sig på den drygt 9 000 kvadratmeter stora ödetomten i Norra Sorgenfri. Fler ansluter sig och lägret växer till en stad som huserar runt 200 människor. Ägaren Per Arwidsson begär senare att de boende ska avhysas.

27 oktober 2014

Socialkommunalrådet Carina Nilsson (S) varnar i Expressen för att Sorgenfrilägret kan utvecklas till en "kåkstad".

15 december 2014

De boende i Sorgenfri informeras av polis om att de behöver avlägsna sig från tomten.

27 april

Polisen planerar att utrymma Sorgenfrilägret men insatsen får avblåsas. Ideellt engagerade Malmöbor har hjälpt de boende skriva en överklagan till länsstyrelsen. Ett hundratal är dessutom på plats i lägret för att se till att ingen avhysning genomförs.

2 oktober

Sydsvenskan avslöjar att polisen planerar en "jättelik insats" mot Sorgenfrilägret. Drygt 800 poliser sägs behövas för att genomföra vräkningen.

3 november

Efter att flera värkningshot avvärjts jämnas Sorgenfrilägret slutligen med marken. Malmö stad erbjuder betalda bussresor till Rumänien. Gheorge Niucu är en av dem som accepterar, att sova utomhus hade varit för kallt och för farligt.

4 november

EU-medborgare som sovit i Sorgenfrilägret vill protestera mot vräkningen genom att sova utanför Malmö stadshus. Polisen beslagtar madrasser och omhändertar fyra personer.

5 november

Gheorge Niucu anländer till Bukarest. lika fattig som när han reste till Sverige.

- Jag bara tänker på att komma tillbaka till Rumänien, fortfarande fattig. Det känns inte bra, säger han.

MISSA INGA NYHETER FRÅN SYDSVERIGE – ladda ner Kvällspostens app!