Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Var inte rädd för fattiggubben

Kent Wisti, präst i Svenska Kyrkan, bildkonstnär och författare. Foto: ANDERS NICANDER
"Fattiggubben" i tolkning av Kent Wisti.

Att låta sig bli igenkänd av fattiggubben och att själv känna igen sig är en existentiell utmaning som hela tiden hotar vår ordning och skrämmer. Prästen, bildkonstnären och författaren Kent Wisti skriver om en barndomsfigur som fortsätter ha relevans för vår tid och våra rädslor.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

"Nu är det bara fattiggubben som känner igen mig."

 

Min mormor och morfar tillhörde den generation som hängde vita lakan över möblerna när de reste bort. Det gav en känsla av att hela huset sov när jag och mamma gick runt och vattnade fikusarna. Jag smög och viskade med någon slags automatik för att inte väcka möblerna. 

 

Efter halvannan månad kom de tillbaka till Småland med plockade frukter från paradiset i Jakobstad. Lakrits i kartong med ett blackface på som sedan fick göras om, lejontabletter som smakade tjära och syltgrisar - en speciell sorts sockrade munkar som bara finns i Finland.

 

Sedan dog mormor den där sommaren som var så varm och Sverige vann fotbollsbrons i USA.

 

Morfar åkte alltmer sällan tillbaka och som tiden och förgängligheten bestämmer blev det allt färre att besöka. "Nu är det bara fattiggubben som känner igen mig, så det skulle vara om jag åkte och sa hej till honom", sade han.

 

Fattiggubben är den insamlingsbössa som står utanför Pedersöre kyrka och är en snidad träskulptur föreställande just en fattig gubbe i naturlig storlek, som man kunde lägga en mark eller några penni i. De österbottniska fattiggubbarna föreställer ofta en tiggande krigsinvalid, den andra varianten är mer lik en spelman. De första gjordes redan på 1600-talet men de flesta snidades på 1800-talet.  

 

Som människor, dessa märkliga varelser, befinner vi oss alla på platser i tillvaron där det bara är fattiggubben som känner igen oss. Kan vara så att det är de existentiella betingelserna från det att vi föds till det att vi dör, men var människas utsatthet blir bara greppbar i vissa livssituationer. Där vi står ensamma i vår skam och då vi är helt utlämnade och nakna. Då inte ens vi själva känner igen oss. 

 

Att låta sig bli igenkänd av fattiggubben och att själv känna igen sig i fattiggubben är en existentiell utmaning som hela tiden hotar vår ordning och skrämmer.

 

Runt det festdukade bordet med släkten, där glädjen och återseendet är genuint, finns också det vi vill ställa utanför ljuset. Under bordet finns beroendesjukdomar, trolöshet, självskadebeteende, hotande social utsatthet. Där under bordet sitter var och ens fattiggubbe.

 

I krubban ligger så tillvarons yttersta angelägenhet i form av människan när hon är som mest utlämnad - som ett spädbarn. Född som människa av kvinna genom smärta, ångest, blod och avföring. Det är det som vi med en viss högtidlighet har gett namnet Gud som kommer till oss som en fattiggubbe. Det är det heliga som skall stå söndertrasad, slagen och i alla människors blick utlämnad i skam, presenterad med orden: Se människan!

 

Paternalismen är det värsta förtrycket för det utger sig för att vara något annat. Det är en uppdelning av en helhet i två åtskilda delar, där allt måste höra till ena delen eller den andra, och ingenting kan samtidigt tillhöra båda delarna. Starkt och svagt, friskt och sjukt, rikt och fattigt, ljust och mörkt, varmt och kallt. På det sättet kan välgörenhet snarare befästa förtryckande maktordningar än att befria och upprätta. Vi är alla lika trasiga, utlämnade och otillräckliga. Vi är alla lika hela, upprättade och befriade.

 

Därför oroar jag mig för ett tiggeriförbud i det till synes rika Vellinge. Drivkraften bakom beslutet är rädslan att möta fattiggubbens blick och kanske känna igen sig själv och att se sin egen otillräcklighet som stör gatubilden. 

 

Vi går fortfarande mot mörkare tider och var människas kall är nu att fortsätta att berätta de goda berättelserna för våra barn, så att de i sin tur kan berätta dem för sina barn, så att de finns där när koltrasten tar sin första ton från taket.

 

Och en dag skall en ängel viska att det är dags, och alla namnlösa skall gå i en stolthetsparad längs våra avenyer. Vi spänner vår skuggsida som en stormduk och var och en skall nämnas vid namn.

 

På det sättet blir varje brösts tomhet en lämnad grav och rymderna i den en resonanslåda för Guds anslag. Vi känner igen varandra. 

 

Och så vackert orkestern spelar. 

 

Kent Wisti

Präst, bildkonstnär och författare

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!