DEBATT. Sveriges Radios uppmärksammade radiodokumentär om den före detta Vipeholmsanstalten i Lund är en historia om övergrepp, våld, medicinska experiment, misshandel och misskötsel som vi har svårt att förknippa med Sverige, men som har återverkningar långt in i nutid.
När Vipeholmsanstalten var som störst på 1950-talet fanns där plats för tusen patienter. De människor som var intagna skulle i dag benämnas som personer med intellektuell funktionsnedsättning. På den tiden kallades de för sinnesslöa, obildbara idioter som ansågs ligga samhället till last.
Många tror att det som skedde på Vipeholmsanstalten var ett hemskt undantag, men så är det inte. Under 1900-talet fanns det många anstalter och institutioner runtom i Sverige som var hem för barn och vuxna med olika funktionsnedsättningar.
När ett barn föddes med en funktionsnedsättning övertalades ofta föräldrarna att lämna bort det till en institution med förklaringen att det skulle bli bättre för barnet och lättare för familjen. Institutionen var ofta ett sjukhus som låg långt bort från hemmet. Besök från anhöriga uppmuntrades inte, inte heller hembesök. Om barnet väl placerats på institution fanns det mycket lite insyn i vad som försiggick. Dokumentationen var sparsam och kommunikationen med barnens föräldrar var även den sporadisk, torftig och inte alltid helt sanningsenlig. Barnen levde ofta inte så länge och begravdes anonymt. Att människor misshandlades på alla möjliga sätt, svalt, inte fick vård, omtanke eller närhet var vanligt.
Institutionsvården är en del av Sveriges historia som sällan berättas. Än i dag tystas berättelser ned och tas inte på allvar. Nu är det dags att staten ger alla de människor som drabbats en offentlig ursäkt. De behöver få upprättelse, erkännande och bli lyssnade på.
Hur en ursäkt och ett erkännande gestaltas spelar mindre roll; staten skulle kunna skapa en offentlig plats för de människor som varit utsatta, ett museum eller en minnesplats.
Att det görs är det viktiga. Men lika viktigt är att samtidigt förhindra att något liknande sker igen. I dag byggs det återigen nya boenden för personer med funktionsnedsättning i Sverige. Det kan vara LSS-boenden för barn eller gruppboenden för vuxna, naturligtvis mycket bättre än forna tiders institutioner – men det är fortfarande institutioner, om än i modern form. Där sätts gruppens behov och personalens vilja före individens behov och önskemål och individen har inte alltid möjlighet att bestämma över sin vardag eller sin hemmiljö. Orsaken är att det inte anses viktigt, ekonomiskt hållbart eller möjligt resursmässigt. Bostaden ska vara individens trygga plats, men alltför ofta framkommer att människor far illa på boenden runtom i landet. Det är som om vi inte lärt oss något alls av historien. Kanske för att den inte berättas för alla.
Förbundet DHR Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet menar att de brott som begåtts har sin grund i att alla människor inte anses ha lika värde eller lika rättigheter. Trots att Sverige har skrivit under och ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning efterföljs den inte. Därför är det viktigt att Sverige nu går ett steg längre och gör konventionen till svensk lag.
Om staten påbörjar arbetet med att göra konventionen till lag och samtidigt ber tidigare institutionsintagna och deras familjer om ursäkt, skulle ett stort öppet sår få bättre möjligheter att läka.
Åsa Strahlemo
Förbundsordförande, DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet
Premium
Premium