Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Oerhört tufft och slitsamt i covidvården just nu

Ann-Louise Levau, undersköterska på intensivvårdsavdelningen på SUS i Lund samt huvudskyddsombud för Kommunal.
Foto: PRIVAT
Samvetsstressen är stor hos oss undersköterskor som upplever att vi inte hinner ge covidpatienterna den vård vi är vana att kunna ge, skriver undersköterskan och huvudskyddsombudet Ann-Louise Levau.
Foto: JOHAN NILSSON/TT

Det gör ont att inte ha någon anhörigkontakt alls, det är ju dem som förmedlar de små berättelserna och anekdoter om patienten och som ger oss en bild av vem vi vårdar. Det föreligger en stor fara i att personalen slutligen kommer att krascha, skriver Ann-Louise Levau, undersköterska på intensivvårdsavdelningen på SUS i Lund och huvudskyddsombud för Kommunal.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Innanför skyddsmask och visir blir rösten burkig. Vi har svårt att kommunicera med varandra. Frustration uppstår. Visiret ändrar våra rörelsemönster och det sprider sig som stelhet och smärta i nacke och rygg. Halsen torkar igen av andningsskyddet, rösten blir raspig och andningssystemet dammigt. Faller ett hårstrå ner och retar en känselnerv får det vara, liksom svettdroppen som rinner längs med kinden. Att gå på toaletten blir till ett helt företag. Vi mister vår personlighet bakom lager av utrustning. Och när patienterna efter att ha varit nedsövda vaknar igen är det ett par ögon långt bakom ett tjockt skyddsvisir som är deras första kontakt. 

För mig och alla mina kolleger som jobbar inom sjukvården är det otroligt tufft och slitsamt just nu. Trycket har ökat och det är betydligt fler människor som behöver läggas in på sjukhus nu jämfört med i våras. Patientinflödet är enormt och vi ser inte någon ände på den akuta situationen. 

Vi tvingas jobba under stor press i kohortvården på IVA där jag och varje undersköterska i dag vårdar fler än dubbelt så många respiratorkrävande patienter mot normalt, och i varm obekväm skyddsutrustning. Andningsskydden och visiret gör att vi blir trögtänkta och jobbar i slowmotion-takt. Vissa kolleger mår riktigt dåligt av att vistas i den miljön och känner starkt obehag. 

Som huvudskyddsombud ser jag en stor fara i att personalen slutligen kommer att krascha. På en högspecialiserad avdelning som intensiven är dessutom kompetensen väldigt hög, och om merparten av personalen dukar under drabbas vården och samhället av riktigt stora problem. 

Häromdagen när jag själv arbetade inne på covid IVA slog det mig hur avpersonifierade patienterna har blivit. Det känns nästan som att jobba i en fabrik. En vårdfabrik. Där patienter ligger på rad djupt nedsövda. Vi hinner inte få en riktig bild av vem vi vårdar, hinner inte läsa igenom all historik och sjukdomsbild. Det gör ont att inte ha någon anhörigkontakt alls, det är ju dem som förmedlar de små berättelserna och anekdoter om patienten och som ger oss en bild av vem vi vårdar. Nu hålls kontakten med anhöriga via telefon och det är bara sjuksköterskan eller läkaren som anhöriga pratar med. Vi undersköterskor som är de som arbetar närmast patienten lär aldrig känna varken anhöriga eller den sjuke.

Samvetsstressen är stor hos oss undersköterskor som upplever att vi inte hinner ge covidpatienterna den vård vi är vana att kunna ge. Pandemin sätter stora avtryck hos oss på alla sätt. 

Vi drabbades förhållandevis lindrigt i Skåne i våras. När smittan väl avtog fanns nog en förhoppning om att den aldrig skulle ta fart igen – men det gjorde den. 

På Skånes universitetssjukhus i Lund ser jag i dag frustrerade, sammanbitna undersköterskekolleger som kämpar tappert som de vårdens hjältar de är. Men jag vet att många av dem känner stor press och oro för hur detta ska sluta. Den psykiska stressen finns hos alldeles för många och den oroar mig som huvudskyddsombud. 

Flera vårdavdelningar har inte tillräckligt med bemanning för att räcka till åt alla smittade patienter som nu läggs in på löpande band. Många avdelningar har tvingats ställa om till kohortvård, som innebär att man kan vårda många med samma smitta samtidigt i ett större vårdrum. Och de vårdavdelningar som hade det lindrigare i våras än vad intensivvårdsavdelningarna hade, kämpar också de under samma press som intensivvårdspersonalen.

På IVA i Lund har vi redan fått ett väldigt högt inflöde av covid-patienter, samtidigt ska vi vårda vanliga IVA-patienter. Personalresurserna täcker inte för att vårda så många fler patienter som det nu är tal om. Enda lösningen är att ta in personal på övertid. 

Det är tufft i dag för alla, inte minst efter att den efterlängtade julledigheten dragits in och vi tvingas att jobba hela jul- och nyårshelgen. 

Ett skyddsombud på en annan avdelning hörde nyligen av sig för att berätta att de fått ett skuggschema över jul och nyårshelgen vilket betyder att de i förväg inte vet hur de ska jobba. Som sagt – vi ser ingen ände på situationen.

Det är på riktigt nu, pandemin slår över oss skoningslöst och den lämnar ingen oberörd. 

Så kom ihåg: dina vardagsbeslut kan rädda liv.


Ann-Louise Levau

Undersköterska på intensivvårdsavdelningen på SUS i Lund samt huvudskyddsombud för Kommunal