Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mitt hjärta är på båda sidorna av Öresund

Kristina Olsson, journalist och Sverige-korrespondent för den danska tidningen Politiken.Foto: Jesper Heimerson/Magasinet Skåne
I hela mitt liv har jag haft mitt hjärta på bägge sidor av Öresund, skriver journalisten Kristina Olsson.Foto: SHUTTERSTOCK
Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Under våren har det känts konstigt och svårt att stå på ena sidan sundet och inte vara välkommen på andra, skriver journalisten Kristina Olsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. De där dagarna i juli för tjugo år sedan står fortfarande ganska klara i minnet för mig. Jag var utskickad av tidningen Arbetet för att täcka det danska firandet av Öresundsbrons öppnande vid Femøren, nära det danska brofästet. 

På scenen stod artister som Bröderna Olsen och Mikael Wiehe och i backstage-tältet satt jag på en pall och försökte skriva en artikel. När den var klar tog jag fram telefonen och ringde in den till redaktionen på Bergsgatan, ord för ord, skiljetecken för skiljetecken. Det ger en bra bild över hur länge sedan det är. Sedan gick jag och min mamma ner mot stranden och såg hur de släppte på de första bilarna från Danmark mot den svenska sidan. Som små ljusprickar på den upplysta bron. Det kändes magiskt på något sätt.

 

I hela mitt liv har jag haft mitt hjärta på bägge sidor av Öresund. Först min morfar, hans fru Elly och min moster på den danska sidan. Otaliga helger tog vi bussen ut till Limhamn på fredagskvällen, åkte färjan till Dragør där min morfar stod vid sin bil och vinkade när vi steg ut på färjans utomhustrappa.

Sedan fick min mamma en dansk kæreste som pendlade dagligen över sundet – och vi åkte över med Pilen, ofta sjösjuka och illamående av både vågor och cigarettrök. Var båten fullbokad fick man vänta i en standby-kö och riskerade att få vänta tills nästa båt. 

 

Vi köpte sommarhus i Hundested och åkte dit på helgerna med båt, buss och två tåg. I mitten av 90-talet började jag på Journalisthögskolan i Göteborg och minns hur jag saknade det danska. Det fanns varken dansk radio eller tv och tidningar fanns bara på biblioteket. Det fanns en slags tomhet jag inte kunde sätta fingret på förrän i efterhand. 

Kanske det var under de åren som jag verkligen insåg att jag inte bara var skåning, jag var också själländare. Jag är svensk och jag är dansk. Jag är inte det ena utan det andra. Jag är inte mer av något, jag är sammanflätad och ibland även sönderriven. Så har jag känt mig denna vår när två delar i mig så tydligt drar åt två olika håll.

 

Gränser är inte något vi brukar prata så mycket om här i Öresundsregionen. Vi korsar sundet ganska obehindrat. Själv tänker jag inte ens över om jag ska till Lund eller Köpenhamn. Det har varit naturligt att åka över för ett möte, en fika eller ett jobb. Jag älskar att jobba med att beskriva dessa två länder för varandra, förklara och nyansera och ta död på alla myter. Jag känner mig lika mycket hemma på bägge ställen, jag kan koderna, jag kan språket och jag förstår referenserna.

 

Men inte den här våren. Då har det känts konstigt och svårt att stå på ena sidan sundet och inte vara välkommen på andra. Endast på grund av landet som står skrivet i mitt pass. Det har gjort ont ända in i hjärtat. Det passar liksom inte in i den här regionen att vi sätter en gränsbom mitt på bron, det strider inte bara mot brons grundtanke – det strider också mot vår natur här i Öresundsregionen. Vi behöver varandra och för mig är det helt ofattbart att regeringarna i Danmark och Sverige inte ser det – eller i alla fall inte prioriterar det. Att vi inte ser nyttan i att vara så starkt sammanknutna. Att vi inte försöker lära av varandra i stället för att peka finger. Att Sverige, läs Stockholm, inte tittar på Danmark med uppriktigt intresse i stället för med likgiltig nonchalans. Att Danmark inte släpper sin osunda besatthet av storebror Sverige och lägger ner sin självgoda skadeglädje. Att vi slutar fokusera på alla skillnader och hittar de många likheterna vi har. Det går att härbärgera två länder i samma kropp, tro mig. Jag lever det varje dag. Vi kan samexistera i vår relation och samtidigt vara olika.

 

Morgonen den 2 juli år 2000 väcktes jag av ett telefonsamtal av min mamma. ”På med finkläderna, vi ska ta tåget till Köpenhamn”, sade hon. Vi åkte med ett av de första tågen, åt smørrebrød och drack kaffe vid Søerne och tog sedan tåget tillbaka. Magiskt, unikt och numera vardag. 

 

Öresundsbron har i grunden förändrat mitt liv. Fogat samman de två länder som är jag och gjort mig till en lyckligare människa på alla sätt. Därför hoppas jag att bron snarast får vara just det som den är menad att vara – en bro – inte en gränsövergång.

 

Så grattis på 20-årsdagen, Öresundsbron! Tack för att du finns!

 

Kristina Olsson

Journalist och Sverige-korrespondent för den danska tidningen Politiken

 

Fotnot. Texten publicerades ursprungligen som ett Facebook-inlägg och har publicerats med skribentens godkännande.