Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lär av fallet Ronneby för att rädda dricksvattnet

Martin Ragnar, docent vid KTH och vd för Axolot Solutions.Foto: PRESSBILD

Frågan om PFAS-ämnen visar att det är hög tid för ett nytt förhållningssätt kring vår vattenkvalitet. Fallet Ronneby visar att vi måste ta frågan på allvar, skriver Martin Ragnar, Vd vid Axolot Solutions.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. PFAS är en grupp av omkring 5 000 olika ämnen som utan att du visste om det har blivit en självklar del av din miljö. PFAS uttyds per- och polyfluorerade alkylsubstanser, vilka har en del kemiska likheter med freon. Dessa ämnen utvecklades på 40- och 50-talet och fick snabbt en global spridning i såvitt skilda produkter som textilier, brandskum och papper. 

Brandskummet utgör ett särskilt problem eftersom det sprutas rakt ut och oundvikligen hamnar i vårt avloppsvatten. Ett i Sydsverige uppmärksammat fall rör Försvarsmaktens användning av PFAS-haltigt brandskum vid brandövningsplatsen på flygbasen F17 i Kallinge. Där har det använts sedan 1970-talet och påverkat dricksvattensystemet i Ronneby kommun. Drabbade invånare har stämt kommunen och ett avgörande väntas nästa år. 

En aktuell rapport från Naturvårdsverket och Sveriges Geologiska undersökning, som TV4 berättar om, visar att PFAS-ämnen kan ha läckt ut på över 11 000 platser i landet. Fler fall är med andra ord att vänta.

PFAS har två viktiga kännetecken. De är vattenlösliga och de är extremt långlivade. Detta gör att de nu återfinns inte bara i de produkter de var tänkta för, utan i nära nog alla naturliga vatten som ingår i dess kretslopp runt hela jorden. 

Från början sågs ämnenas låga reaktivitet som en garanti för att de också var ofarliga. I själva verket har de visat sig ha många olika hälsoeffekter där både cancerrisker, påverkan på sköldkörtelhormoner, höjt kolesterol och lägre födselvikter hos nyfödda är några. Nyligen rapporterades i medier också att PFAS påverkar antikroppsbildningen efter vaccinationer, vilket gör att effektiviteten i en vaccination minskar. 

Osäkerheten är fortfarande stor om hur stora dessa risker är, men att det kan bli mycket allvarliga effekter visar ett fall från USA där en hel grupp kor avled efter att ha druckit PFAS-förorenat vatten. Det fallet har även blivit en film, ”Dark waters”.

PFAS-ämnenas förekomst nära nog överallt i vår miljö är ett tydligt exempel på den omedvetenhet som finns om vårt kanske allra viktigaste livsmedel: Vattnet. Det handlar alltså inte om en medveten giftspridning, utan om okunskap och kanske också en slapp inställning till saken.

När vi i dag mäter vattenkvalitet gör vi det med mätmetoder som funnits länge och som är enkla och billiga. Nog för att det kan vara både viktigt och intressant att känna till halten av järn i ett dricksvatten. Höga halter kan till exempel missfärga tvätt, men det har sällan någon större inverkan på hälsan.

Tänk om vi i stället hade som rutin att använda mätmetoder som syftar till att ta reda på allt som finns i vattnet. Vetenskapen har trots allt gjort framsteg som gör en sådan ansats mer realistisk i dag än förut. Ämnesgrupper med olika risker såsom mikroplaster, läkemedelsrester eller som nu PFAS söker vi sällan efter. Och mäter vi dem inte så finns de antagligen inte, är den logiska följden av resonemanget. Så länge vi inte mäter tror vi alltså att det inte föreligger någon risk.

Det är långt ifrån okänt att PFAS-haltigt brandskum så småningom hamnar i olika vattenverk. PFAS-ämnenas långa livslängd är också känd. Vad som däremot har saknats är viljan att studera vad som händer med ämnena och mäta såväl utsläpp som vattenkvalitet.

Frågan om PFAS-ämnen visar att det är hög tid för ett nytt förhållningssätt kring vår vattenkvalitet. Vi behöver tänka kritiskt kring vad som kan tänkas finnas i vattnet och så långt det är möjligt försöka mäta detta. När vi vet vilka ämnen som finns i vattnet kan vi designa reningsprocesser som tar bort de ämnen som är farliga. 

Resonemanget kan verka självklart. Fallet Ronneby visar att det i själva verket krävs ett uppror för att nå dit. 

 

Martin Ragnar

Docent vid KTH och vd för Axolot Solutions