Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag vill inte att ni behöver vårdas i intensivvård

I januari var jag en av de anställda som tillfälligt förflyttades till en covid-19 avdelning. Att under dagen möta sjuka patienter, för att under kvällen bevittna fulla butiker känns inte bara paradoxalt utan också oroväckande, skriver Charlotte Bossen (C).
Foto: PRIVAT

Våra årsrika medborgare har sedan mars månad tagit ansvar och har följt alla restriktioner. Att många yngre skåningar fortsätter att leva som vanligt är inte försvarbart. Under våren var smittotalen i Skåne mycket låga. Då tog skåningarna restriktionerna på allvar. Nu tycks många ha tröttnat, skriver regionpolitikern och sjukvårdsarbetaren Charlotte Bossen (C).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Korridoren ekar tom på patienter. Ett larm ringer stillsamt. Jag spritar mina händer, klär på mig ett genomskinligt plastförkläde, munskydd, handskar och till sist ett plastvisir. Jag knackar lätt på en dörr. Du ligger i en säng, insvept i regionens gula filt. Jag sätter mig på huk. Du har svårt att höra vad jag säger. När jag bär munskydd kan du inte läsa på mina läppar. Mitt plastvisir immar igen. Jag försöker men kan inte finnas där fullt ut för dig.

Några timmar senare sätter jag mig på min blå cykel. Vägen är glashal. Jag svänger in på parkeringen till mitt lägenhetshus, det ligger bredvid ett köpcentrum. Det är fredag. 100-tals bilar trängs. Jag blickar in genom fönstret till matvaruaffären. Vid grönsaksdisken råder full aktivitet. Någon kryssar vant förbi besökarna. Det är extrapris på tomater. Här råder inget avstånd. Mammor, pappor, barn och ungdomar trängs. Dags för mellomys. 

Under våren var smittotalen i Skåne mycket låga. Då tog skåningarna restriktionerna på allvar. Nu tycks många ha tröttnat. Man tar inte längre ansvar för sin egen eller andras säkerhet. Man tar inte heller ansvar för sjukvården som återigen riskerar bli överbelastad. 

I december ökade smittan i Skåne radikalt. Runt årsskiftet smittades som mest drygt 1 500 skåningar per dag. Trycket på sjukvården var högt. Över 600 vårdades på sjukhus varav runt 60 patienter på IVA. Många förlorade en närstående. Årsrika skåningar tvingades till isolering och smitta spreds på särskilda boenden. Det gjorde att personal i regionen fick ställa om. Flera nya tillfälliga avdelningar öppnades, där stressnivån var hög för många.

Sedan dess har smittotalen minskat. Halvvägs in i februari kan vi se att den nedåtgående trenden håller i sig. Mindre än 200 smittade skåningar är inlagda på sjukhus varav 31 på IVA.  Färre insjuknar, just nu runt 440 skåningar per dag. Smittan minskar i alla kommuner och för alla åldersgrupper. Samtidigt har vaccinet gett många ett välbehövligt hopp, ett ljus i tunnelns slut. Nästan 50 000 skåningar har fått en första dos och 10 000 en andra dos. Även om Sverige har fått mindre volymer än beräknat står Region Skåne redo, med en kapacitet att vaccinera 140 000 doser per vecka.

I slutet av sommaren, om vaccinet levereras som planerat, kommer förhoppningsvis en stor del av skåningarna att vara vaccinerade. Samtidigt förbereder Region Skåne sig för en tredje våg. Har vi tur behöver den tredje vågen inte komma, men då gäller det att hålla i och hålla ut. Trängsel för tacofredag och mellomys måste vänta. Vi behöver fortsätta att hålla avstånd och ta restriktionerna på allvar. 

I januari var jag en av de anställda som tillfälligt förflyttades till en covid-19 avdelning. Att under dagen möta sjuka patienter, för att under kvällen bevittna fulla butiker känns inte bara paradoxalt utan också oroväckande. Att regeringen, efter lång tid av påtryckning från Centerpartiet, först efter drygt ett år införde en pandemilag har naturligtvis bidragit till en ökad smittspridning. Lapptäcket av olika tillfälliga lösningar slätas ut något. Men ska vi förhindra en tredje våg behöver även skåningarna ta ansvar.

Våra årsrika medborgare har sedan mars månad tagit ansvar. De har isolerat sig nitiskt och följt alla restriktioner. Att många yngre skåningar fortsätter att leva som vanligt är inte försvarbart. Jag vill inte att ni behöver vårdas i intensivvård. Jag vill inte att ni ska behöva leva med restsymptom. Jag vill inte att ni ska behöva möta mig eller mina kolleger bakom full skyddsmundering. Det kommer en tid efter pandemin, men den tiden är inte nu. Om vi alla tar vårt ansvar kan vi förhindra en tredje våg. Håll i, håll ut, håll ihop.


Charlotte Bossen (C)

Leg. arbetsterapeut och ledamot i Region Skånes regionfullmäktige