DEBATT. När de sköt en 15-åring på pizzerian nedanför mitt fönster i Malmö blev jag rädd. Jag hade ju precis passerat förbi glasrutan, som nu hade ett skotthål, med min dotter. Ändå fann jag tröst i att det var en engångsföreteelse, att sådant extremt våld knappast kommer att ske i min närhet igen. Detta är ju trots allt Sverige, tänkte jag.
Men sedan mejades 6 personer ner i en drive-by framför ett internetcafé inte långt från min bostad. Tre av dem dog. Borta för alltid var min illusion om ett tryggt land.
Malmös kommunstyrelseordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) blev ”seriöst arg” över massakern, men tycktes i övrigt helt sakna förståelse för gängvåldets dynamik. I stället belönade Malmö stad gangsters med lyxbostäder, roomservice och gratis bil, i misslyckade försök att muta de kriminella att bli snälla.
Mitt i denna dårskap föddes idén om ett nytt politiskt alternativ. Därför startade jag nattvandringar, kallade till manifestationer mot våldet och skrev insändare.
Men när jag började prata om problem med en alltför hög invandring och kravlös integration stämplades jag som rasist i den vänster jag tillhörde. Bildandet av Malmölistan blev nödvändigt – ett parti som lämnar den förlegade vänster-höger skalan och i stället utgår från sunt förnuft. Vår politik är att hitta konkreta lösningar på Malmöbornas problem.
I de utsatta områdena växer otryggheten. Här behövs kvarterspoliser, som patrullerar och skapar trygghet. Vi nattvandrare kan göra mycket, men inte polisens jobb.
Det våldspreventiva arbetet börjar i familjen och i skolan. Trots det lägger politikerna sparkrav på 50 miljoner kronor över Malmös skolor. I en kommun som hamnar på 245:e plats i Lärarförbundets rankning Årets skolkommun är det som att slänga bensin på lågorna.
Men pengar finns ju! Över 200 kommunikatörer har anställts i kommunhuset för att putsa fasaden av Malmö. De sysslar med hashtags och politisk propaganda. Knappast kommunal kärnverksamhet. Låt oss i stället anställa 100 behöriga lärare och lika många kvarterspoliser. Det hade gjort skillnad på riktigt.
Malmös socialtjänst mottog förra året anmälningar gälland över 6 600 barn. Det är nästan vart tionde barn under 18 år! Men verksamheten måste skära ner, på grund av politiskt slarv. Social- och arbetsmarknadsnämnden är ökänd för sitt slöseri – från privata, extremt dyra boendelösningar för hemlösa till avsaknad av åtgärder mot bidragsbrott, exempelvis falska hyreskontrakt och falsk folkbokföring. Priset får de verkligt utsatta betala. Barnen som växer upp med missbrukande föräldrar, till exempel.
Trots ekonomiska underskott finner kommunen mångmiljonbelopp att lägga på bidrag till extrema religiösa samfund, HBTQ-certifierande av bibliotek och myndigheter och ekonomiskt stöd till migranter som saknar rätt att vistas i Sverige. Man vill hjälpa alla och hela världen, för att framstå som god.
Men när svartarbete och ren slavhandel pågår på Möllevångens krogar står politikerna svarslösa. Det måste bli slut på de öppna gränsernas politik. Samtidigt behöver samarbetet med fackföreningarna öka. Inrättandet av en kommunal arbetsmiljögrupp med syfte att stoppa svartjobb och övergrepp på arbetsplatserna vore en bra början.
Ofta hörs folk utbrista att ”man vänjer sig” eller ”man blir avtrubbad” av våldet.
Men jag vägrar vänja mig och vill inte bli avtrubbad. För mig vore det samma sak som att ge upp. Känslorna av rädsla och ilska är naturliga och fyller en funktion. Utan dem blir vi som zombies. Kalla och ointresserade av att samhället bryter samman framför våra ögon och inför de människor som far illa. Rädslan ger oss impulser att ta skydd. Ilskan ger i alla fall mig impulsen att göra något åt saken.
Nils Littorin
Ordförande och grundare av Malmölistan
Premium
