Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Inför veto mot den cyniska gruvdriften

Allt som glimmar är inte guld, vilket både Pajalabor och renägare fått känna på in på bara kroppen, skriver representanter för nätverket vetoNu.Foto: SHUTTERSTOCK
Anita Ullmann, styrelseledamot för nätverket vetoNu.Foto: PRIVAT
Johan Gran, styrelseledamot för nätverket vetoNu.Foto: PRIVAT
Stellan Oscarson, styrelseledamot för nätverket vetoNu.Foto: PRIVAT

Övergången från fossila bränslen till förnyelsebar energi lyfts fram som tyngsta argument för att öppna nya gruvor. Men gruvindustrin står för 14 procent av de skadliga utsläppen, skriver styrelsen för det skånska nätverket vetoNu.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I dagarna håller Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) sitt mineralforum i Luleå med frågeställningen: Hur kan vi lösa våra intressekonflikter och få fram material för en grön övergång? Programmet pekar dock på att det är ett krigsråd för gruvindustrin och att den egentliga frågan är: Hur ska gruvindustrin få mandat att öppna fler gruvor? Något som berör oss i Skåne i högsta grad.

 

Övergången från fossila bränslen till förnyelsebar energi och behovet av metaller för att komma dit lyfts fram som tyngsta argument för att öppna nya gruvor. Nyligen har journalisten Guillame Pitron rönt uppmärksamhet med en bok där han varnar för konsekvenserna av en sådan övergång och för att vi är på väg in i ett nytt potentiellt mycket skadligt beroende, denna gång av metaller. Detta är illavarslande, men det är än värre eftersom det finns ett problem med logiken i hans och SGU:s resonemang om en grön övergång. En sådan existerar nämligen inte. 

 

Intentionen som inte minst det i Skåne härjande bolaget Scandivanadium anger är att bryta mineraler för framställning och lagring av förnyelsebar energi, men det finns ingen tanke på att sluta utvinna fossila resurser. Det handlar inte om att gå över från det ena till det andra utan att försöka profitera på båda två. Gruvindustrin vädrar morgonluft inför möjligheten att både äta kakan och ha den kvar. För klimatet är detta ett dråpslag.

 

Ett andra argument som skorrar illa i debatten är att svenska arbetsförhållanden i jämförelse med andra länders gör att det är bättre att öppna gruvor här. En orsak till vidriga arbetsförhållanden i Afrikas gruvor är att EU och USA genom Världsbanken och Internationella valutafonden ställt exportverksamhet som villkor för lån så att länder hindrats att utveckla inhemsk industri och därmed sin ekonomi och sitt välstånd. Detta har bidragit till att driva människor på flykt. Att först kratta för en gruvindustri karakteriserad av korruption, usla arbetsförhållanden och övergrepp på lokalbefolkningar och sedan använda detta som argument för att öppna gruvor inom EU är cyniskt. 

 

Gruvindustrin är oförmögen att ta sig ur sitt beteende på egen hand. Den är fast i strukturella ekonomiska blockeringar som krav från aktieägare, nödvändigheten av att visa nya framtida reserver för att inte aktiekursen ska sjunka, vinst och expansionskrav med mera. Så länge det finns metaller i jorden rusar de som ett lämmeltåg mot avgrunden och försöker dra oss andra med sig.

 

På liknande sätt sitter det svenska politiska etablissemanget fast i en föråldrad och naiv syn på mineraler och gruvor. Allt som glimmar är inte guld, vilket både Pajalabor och renägare fått känna på in på bara kroppen. I och med prospekteringsbolagens frammarsch till alltmer tätbebyggda områden som Skåne ökar antalet invånare som inser vilka risker och dråpslag minerallagen utsätter allt fler människor för. Motståndet och mediebevakningen har aldrig varit större än i dag. Det är en from förhoppning att SGU:s mineralforum ägnar några tankar åt att förstå detta.

 

Framtiden kräver att vi hushåller med redan överutnyttjade naturresurser, och inte som i Sverige följer en mineralstrategi som siktar på att antalet gruvor ska tredubblas till 2050, samtidigt som koldioxidutsläppen ska halveras till 2030. När gruvindustrin står för 14 procent av dagens utsläpp utgör det en ekvation, vars lösning ingen politiker hittills har kunnat redogöra för.

 

Vi måste satsa på verklig återvinning av allt gruvindustrin lämnat efter sig, metaller ska behandlas som den ändliga resurs de är, för att nämna något om vad som behöver göras. Tiden för samråd med skrupellösa företag och nya utredningar är förbi. Nu krävs politisk handling.  

 

Så länge obalansen i makt mellan gruvindustrin, stater och lokalbefolkningar består kommer människor över hela jordklotet fortsätta att protestera, vilket ska tolkas som ett hälsotecken då inte politiken förstår vad som behöver göras. Det är mot den bakgrunden vi vill att lokalbefolkningar och urfolk ges vetorätt i Skåne, Sverige och i världen.

 

Anita Ullmann

Carl Piper

M Christa Claesson

Göran Gustafson

Johan Gran

Kicki Myrberg

Stellan Oscarson

Styrelsen för nätverket vetoNu