Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ha inte förutfattade meningar om polisen

Elisabet Karlsson, polisassistent i Ystad.Foto: PRIVAT

Jag hoppas och vill gärna tro att den kritik som framförs mot polisen kommer ur en vilja att förändra samhället till det bättre. Dessvärre är det oundvikligt att människor ibland kommer att ogilla polisens hantering av ärenden, skriver polisen Elisabet Karlsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. I ett flertal debattartiklar i Kvällsposten och i andra tidningar har under senaste tiden polisen, dess existens och agerande kritiserats. Då polisen arbetar inom en mängd områden vill jag gärna belysa en liten del av dem, för att bredda uppfattningen om vad polisen gör. 

Finns det möjligen anledning till viss självrannsakan hos oss alla, även de som står på barrikaderna och kämpar mot orättvisor, innan vi bestämmer oss för hur andra än vi själva är?

För att förklara vad polisen sysslar med till vardags skulle jag vilja synliggöra några av polisens uppgifter genom att ställa polisens kritiker ett par frågor:

Har ni någon gång hört gråten, den outhärdligt hjärtskärande gråten, från en kvinna som bara ville ordna med en trevlig kväll med lite vin och god mat. Hon som nu sitter blodig och full av blåmärken i en soffa i en lägenhet fullständigt sönderslagen, där några bitar av hennes tänder ligger på vardagsrumsbordet? Har ni känt hennes tårar blandade med blod mot er kind när hon klamrar sig fast hos er, snyftandes?

Har ert barn blivit nedslaget och knivhotat på gatan, misshandlat och traumatiserat för livet, allt för en jacka eller ett par skor?

Har ni sett förödelsen i ett hem där någon gått bärsärkagång, där det mitt på golvet står en dockvagn täckt av glasskärvor och det bakom en soffa gömmer sig ett vettskrämt barn?

Har ni känt lukten, den av ensamhet, som ligger som en våt filt över den avlidna person som legat hemma i flera veckor utan att någon märkt att hen var borta?

Har ni burit ut en avliden ung person ur ett bilvrak? Sett hur livet hos den människan ersatts av lösa kroppsdelar, blod och död?

Har ni sett djur som dör i sin egen avföring för att människan som ansvarar för dem har misslyckats med sitt ansvar?

Har ni upplevt hur de ni möter må ha begått brott men att ni ändå gör vad ni kan för att försöka hjälpa den personen in på en mindre destruktiv väg, för att ni kan skilja på sak och person?

Har ni träffat flickan som efter åratal av misshandel och hot till sist vågar sig in på en polisstation för att berätta att det är nu det kommer att hända, det är nu hon ska skickas i väg till ett annat land för ett giftermål med ett annat barn som hon inte ens känner?

Allt detta kan ske i Limhamn, på Östermalm, i Seved, på landet eller på gatan. Våldet, olyckshändelserna eller att träffa på fel person vid fel tillfälle gör ingen skillnad på etnicitet, ekonomi eller bostadsområde.

Är det rättvist att ifrågasätta samtliga polisanställda, där så många arbetar för att hjälpa människor att få upprättelse, att få tillbaka det som stulits från dem, få veta vem som ska ta ansvar för sina handlingar eller ge ett dödsbud på ett humant sätt?

Polisen ska självklart granskas och ifrågasättas regelbundet. Ibland framkommer rättvis kritik, vilket är bra och öppnar för förändringsarbete inom kåren och myndigheten. Strukturell rasism finns överallt och bör ständigt synliggöras och ifrågasättas, men på ett relevant sätt.

Jag hoppas och vill gärna tro att den kritik som framförts kommer ur välmening och en vilja att förändra samhället till det bättre. Samtidigt finns anledning att ställa sig frågan om inte det som antirasismen påstår sig vilja bekämpa, bekämpas med precis samma medel som sättet strukturer och fördomsfullhet upprätthålls på, genom förutfattade meningar om polisen.

Polisen kan och ska alltid finnas till för alla, och jag skulle önska, i den bästa av världar, att ingen någonsin skulle behöva komma i kontakt med polisen.

För de som ändå gör det, hoppas jag att ni kommer att bli bemötta med den respekt, den omsorg och den professionalitet som jag ständigt ser hos mina kolleger.

Trots detta är det dessvärre oundvikligt att människor ibland kommer att ogilla polisens hantering av ärenden, känna sig orättvist behandlade, felbehandlade eller kränkta, men det ingår i uppdraget som polis att genomföra de tjänsteåtgärder som behövs.

Om det är något som polisyrket har lärt mig, så är det att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Min subjektiva bedömning är att nästan inget är det.

 

Elisabet Karlsson 

Polisassistent i Ystad 

Fil. mag. historia