Förslaget om ålfiskestopp i Östersjön kom oväntat. I vanliga fall ingår ålen inte i EU-kommissionens förslag om fiskekvoter. Men i år kände man sig tvungen att agera på grund av ”alarmerande vetenskapliga bevis”.
Den europeiska ålen är i kris. Ändå väljer EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M) och riksdagskolelgan Maria Malmer Stenergard (M) att på Kvällsposten Debatt döma ut ett tillfälligt fiskestopp som godtycklig ”symbolpolitik”. Ett ålfiskeförbud kommer enligt dem att ”drabba”, ”straffa” och ”slå blint mot” Östersjöns ålfiskare.
Det står alla fritt att värna det småskaliga kustfisket gentemot en specifik arts överlevnad. Men det blir problematiskt när Fjellner och Stenergard klär sina åsikter i en vetenskaplig skrud. De antyder att havsforskningen skulle vara emot ett ålfiskestopp, och påstår att kommissionen fått ”skarp kritik från forskarsamhället” eftersom ett fiskestopp skulle ha ”liten eller ingen påverkan på ålbeståndet”. Detta stämmer inte.
Det mest kvalificerade forskarsamhället i fiskefrågor är Internationella havsforskningsrådet, ICES. I maj i år konstaterade ICES i sina råd för den europeiska ålen att ”all mänsklig påverkan på produktion och lekflykt bör minskas till eller hållas så nära noll som möjligt”.
Forskarsamhället är alltså inte kritiskt till ett ålfiskestopp i Östersjön. Tvärtom. Faktum är att det ligger helt i linje med de vetenskapliga rekommendationerna. Så om Fjellner och Stenergard menar allvar med att ”EU:s fiskeripolitik ska bygga på vetenskapliga rekommendationer” bör de i stället applådera kommissionens förslag.
Kunskapen om ålens liv och leverne – och död – är begränsad. Påståendet att bara två procent av den lekvandrande ålen i Östersjön fångas av det svenska yrkesfisket bygger på en enskild – och kritiserad – studie, gjord av två forskare vid SLU, som dessutom medger att deras beräkningsmodell är ”spekulativ”.
Det vi däremot vet är att svenska fiskare i fjol landade 181 ton ål längs Sveriges kust (jämfört med de 93 ton som fångades i sjöar och vattendrag).
Är det mycket eller lite?
Vår (och ICES) bedömning är att för en art som har minskat med 90 procent sedan 1950-talet och har en historiskt låg rekrytering, är varje ton livsviktigt. Allt som kan göras bör göras för att rädda den europeiska ålen. Det inkluderar fiskestopp, i havet och i sjöar och vattendrag, liksom åtgärder för att begränsa spridningen av miljögifter, förbättra havsmiljön och ta bort mindre och olönsamma kraftverk så att ålen kan vandra upp och ned i vattendrag utan att riskera att dödas av kraftverksturbiner.
Henrik Svedäng
Fiskeforskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum
Gustaf Almqvist
Fiskeforskare och omvärldsanalytiker i fiskerifrågor vid Stockholms universitets Östersjöcentrum
Premium
