Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bilsläpningarna måste ses som tillitsbrott

Ann Heberlein (M), riksdagskandidat. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Bilsläpningarna i Malmö och Lund visar att rättsväsendet inte vet hur det ska hantera den här typen av brott eftersom domarna ignorerar tillitsaspekten. För att allmänhetens förtroende för rättssystemet ska garanteras krävs att tillitsbrott blir en egen brottskategori, skriver riksdagskandidaten Ann Heberlein (M).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Rapporterna om en serie otäcka misshandelsbrott i somras, de så kallade ”bilsläpningarna”, upprörde många i Malmö och Lund. På kort tid utsattes tio personer för en grupp unga män som körde runt i en större stadsjeep i jakt på intet ont anande offer. Männen i jeepen lockade till sig fotgängare genom att fråga om vägen. Under förespegling att vilja tacka för hjälpen med ett handslag grep en av männen sedan tag i den hjälpsamme, bilen körde i väg och en människa som varit vänlig blev tackad genom att, i hög fart, släpas bredvid stadsjeepen. 

 

När dom meddelades upprördes vi återigen. Två av de fyra åtalade nittonåringarna befanns skyldiga till misshandel och dömdes till skyddstillsyn och samhällstjänst. En befanns skyldig till medhjälp till misshandel i två fall. Påföljden för honom blev skyddstillsyn. Den fjärde mannen i bilen frikändes helt. 

 

Hur kommer det sig att straffen blev så låga? För det första åberopas gärningsmännens låga ålder, och i vanlig ordning tillämpas straffrabatt med hänvisning till de skyldigas ungdom. För det andra tycks vårt rättssystem inte veta hur den här typen av brott ska hanteras. Domen talar om ”likgiltighet”, ”hänsynslöshet” och ”råhet” men tar bara hänsyn till eventuella fysiska skador hos offret. Alltså ignoreras helt en viktig dimension av de begångna brotten – missbruket av offrets tillit. Att utsättas för ett brott, en kränkning, innebär alltid en tillitskris. Den som blir misshandlad, våldtagen eller rånad hamnar i en existentiell kris som leder till ett ifrågasättande av vem man kan lita på. 

 

Det aktuella brottet är, utöver detta, ett direkt angrepp på offrets tillit. Offrets vilja att hjälpa till utnyttjas hänsynslöst för att skada vederbörande. Jag skulle vilja kalla det för ett tillitsbrott, av två skäl: För det första utgör offrets tillit förutsättningen för brottet vilket leder till det andra skälet, nämligen att den här typen av brott skadar offrets tillit på ett särskilt sätt. Andra exempel på det jag benämner tillitsbrott är vägpirater som förmår andra bilister att stanna eftersom de simulerar behov av hjälp och äldrerån som möjliggörs genom att inbrottstjuven utger sig för att vara från exempelvis hemtjänsten. Samtliga fenomen – bilsläpningar, vägpirater och äldrerån – är exempel på brott som utnyttjar människors intuitiva tillit och välvilja i relation till andra.

 

Tillit fungerar som ett sammanhållande kitt i vårt samhälle. Den danske etikern K E Lögstrup menar i sin bok ”Det etiska kravet” att människor känner en spontan tillit till varandra, och att detta är avgörande för våra relationer och för ett fungerande samhälle. Vi måste lita till andra människor, liksom vi måste lita till våra sinnen för att kunna hantera vår tillvaro. Robert Putnam hävdar i ”Den fungerande demokratin” att tillit är en avgörande attityd i ett fungerande samhälle – den stora demokratin beror på den lilla. Det är, menar Putnam, graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga. Länder med hög tillit har i regel en stabil demokrati, god folkhälsa och en hög nivå av jämlikhet och jämställdhet. Därför bör tilliten mellan människor värnas – och därför bör brott som utnyttjar människors tillit bedömas som särskilt allvarliga. 

 

Det är nämligen inte bara det utsatta offrets tillit som drabbas vid dessa dåd. Hela samhällets tillit skadas när vi tar del av hur förslagna förövare hänsynslöst utnyttjar människors naturliga instinkt att lita till varandra, hur viljan att hjälpa till vänds till den hjälpsammes nackdel. I förlängningen leder tillitsbrotten till ökad rädsla och ett kallare samhälle där vi inte längre vågar hjälpa någon som har fått motorstopp, gått vilse eller drabbats av en olycka. Av dessa skäl bör tillitsbrott betraktas som en egen brottskategori.

 

Ann Heberlein (M)

Riksdagskandidat, författare samt teologie doktor i etik

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!