Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Även högern måste se diskriminerande strukturer

Abir Al-Sahlani (C), Europaparlamentariker.Foto: Fred MARVAUX

Frågan är var Moderaternas gräns går för att något ska räknas som diskriminering på grund av hudfärg, skriver EU-parlamentarikern Abir Al-Sahlani (C).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. De allra flesta poliser är utmärkta människor som gör ett oerhört viktigt arbete, inte minst i kampen mot gängkriminaliteten. Det hindrar inte att vi alla, alltid, måste rannsaka oss kring hur vi behandlar andra. Detta gäller poliser, lärare samt vosspolitiker.  Det handlar om att vara den vuxna i rummet och att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Det är inte alltid lämpligt att lyfta upp ett enskilt fall och det är viktigt att vara ödmjuk inför det vi inte vet. Problemet är dock att de enskilda fallen är så många. När polisen magiskt ofta väljer den enda mörka på tåget. När en Europaparlamentariker inte släpps in på sin arbetsplats för att vakterna trots att de får se hens bricka vägrar tro på att hen är en så högt uppsatt politiker. När polisen utan synbar orsak, i en välmående förort, frågar en afro-svensk kvinna om hon äger bilen hon sitter i. Detta är ett enormt problem för den enskilda - men också för samhället om människor behandlas olika.

Den tankevurpa som ”frihetliga” politiker ofta gör, att hävda att antirasism är vänster, är att göra vårt samhälle, inklusive polisen, en björntjänst. Man kan vara frihetlig och ändå se strukturer i samhället och se när de tar form i enskilda fall. Strukturer kan vara ekonomiska, såsom en fyrkantig arbets- eller bostadsmarknad. Men vi måste också våga erkänna att det finns sociala strukturer, grundade i instinkter, som gör att människor misstänkliggör och diskriminerar människor som inte ser ut som majoritetsbefolkningen. Det är något som särskilt måste granskas och våga kritiseras när det kommer till statens makt och våldsmonopol över den enskilda människan. Annars har man hamnat i det sorgliga hörn där konservatism möter socialism i vurmandet för det stora och starka staten som aldrig gör fel.

När riksdagsledamoten Ellen Juntti (M) svarar mig framstår hon som tondöv inför alla vittnesmål och fakta som finns. Enligt EU-statistik anser 40 procent av de personer med utomeuropeisk bakgrund som det senaste året stoppats av polis att det hade med deras etnicitet att göra.

Frågan är var Moderaternas gräns går för att något ska räknas som diskriminering på grund av hudfärg? Det är givetvis bekvämt att avskriva min kritik som identitetspolitik. Då har man dock missat något fundamentalt. Förmågan att, trots att man själv inte märker av problemen, ändå intellektuellt begripa att det kanske just är eftersom man är en del av majoritetssamhället som man inte upplever diskrimineringen på samma sätt. Som politiker behöver vi kunna utmana våra egna världsbilder och ta del av andras berättelser.

 

Abir Al-Sahlani (C)

Europaparlamentariker