Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Antisemitism måste bekämpas i vår tid

Gunnar Hökmark (M), EU-parlamentariker. Foto: PER LARSSON/TT
SKAMLIGT. Det är en skam att judar i vår tredje största stad känner otrygghet, skriver Gunnar Hökmark (M) på Förintelsens minnesdag. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Förintelsen var en strid mot människans värdighet. I dag är dess minnesdag mer än en symbol - det är ett krav på ställningstagande. Reagerar vi inte mot antisemitism i Mellanöstern drar vi heller ingen linje mot antisemitism i Sverige, skriver EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Förintelsens minnesdag påminner om det svartaste i europeisk historia och lägger grund för lärdomar i dag. Det som gör minnet av Förintelsens offer så skakande är inte bara den hämningslösa grymhet som präglade massmördandet, utan målet att utplåna ett helt folk bara för att de var judar.

 

Kvinnor, män, barn, socialister, liberaler, konservativa, forskare, företagare och lärare definierades som inte bara mindre värda, utan värda att utrotas. Förintelsen var en strid mot det mänskliga livet och människans värdighet.

 

Kan ett folk, en ras eller en religion hatas enbart på grund av sin existens så kan likaväl ett annat folk, en annan ras eller en annan religion hatas och hotas på grund av sin tillhörighet. Det skedde under Stalin och Sovjetunionens koncentrationsläger. I Kina genom det Stora Språngets massmord och i Kambodja under de röda Khmererna. Dödens fält är en påminnelse om denna tid, som möttes av tystnad av många, men även hyllningar av socialismens vänkretsar i Europa.

 

I nutid har Islamiska staten/Daesh i Mellanöstern utfört brutala massmord på muslimer av shiitisk tro, kristna och yazidier. I Syrien har Assad-styret bedrivit krig mot civilbefolkningen, särskilt sunnimuslimer.

 

Förintelsen är unik eftersom den drevs av en kyligt utvecklad plan att utrota ett helt folk. Hatet förenades med den medvetna kalkylen. Det är likväl förfärande att se den tystnad, ibland förenat med blinda hyllningar, som har mött andra regimer med planerade försök att utrota människor. Än mer förfärande, med tanke på vår vilja att ”det aldrig får upprepas”, är hur skör respekten för människan är.

 

Antisemitismen är ett gift som ständigt ligger under ytan för att relativisera människovärdet och som vi i vår tid ser många prov på. I Sverige finns den framför allt i två former. Grupper som NMR är, även om deras anhängare är relativt få till antalet, farliga på grund av sin våldsdyrkan. Antisemitism med rötter i Mellanöstern och islamistisk extremism är till sin omfattning än större och har förändrat tryggheten i det offentliga rummet i flera svenska städer. Malmö är tyvärr ett exempel på detta.

 

Det är en skam att judar i vår tredje största stad känner otrygghet, att det på Malmös gator har ropats att ”skjuta judarna” och att upprepade våldsamma hatbrott har riktats mot judar. Det är en skam att antisemitismen har kunnat smyga sig in i den etablerade politikens organisationer utan att någon har noterat och reagerat.

 

Men det är inte ett fenomen som är isolerat till Malmö. I Göteborg finns samma otrygghet och hot, och synagogan i Göteborg har utsatts för brandbombsattentat.

 

I andra delar av Sverige undviker judar att klä sig så man kan definieras som jude och flera lärare vågar inte säga att de är judar eller ens undervisa om Förintelsen. Det är oförsvarligt när politiker inte drar gränsen mot antisemitism eller som när Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu (S) till och med lade skuldbördan på judarna själva för att de inte tagit avstånd från Israels agerande.

 

Om vi vill bekämpa antisemitismen i Sverige måste vi reagera mot den var den än äger rum. Reagerar vi inte emot den antisemitism som är en bärande kraft i Mellanöstern drar vi heller ingen linje mot antisemitism i Sverige.

 

Hatet mot Israel bygger på öppen antisemitism, samtidigt som demokratin i sig upplevs som ett hot av förtryckande regimer. Iran finansierar och rustar terrorgrupper i Libanon och Syrien, som låter gräva tunnlar och beskjuter Israel, liksom Hamas i Gaza. På Västbanken sprids antisemitism genom läroböcker och TV-program. Sverige kan inte stå neutralt inför detta, och än mindre ställa oss på samma sida som hatets krafter genom ensidig kritik av Israel.

 

Gränsen mot antisemitismen måste också dras i svensk utrikespolitik. Annars kan vi inte med trovärdighet och kraft dra gränsen i Sverige. Antisemitism får inte accepteras som ett kulturellt eller religiöst fenomen vare sig i Malmö, i Göteborg eller i Mellanöstern. I en tid när judar får utstå hat enbart på grund av att de är judar måste den gränsen vara både tydlig och obeveklig. Allt annat vore att förneka människans frihet och värdighet.

 

Gunnar Hökmark

EU-parlamentariker (M)

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!