I 20- och 30-talets Sverige var tatueringar ingenting som fanns på kartan för "vanligt folk". Konstformen var vikt för sjömän och andra subkulturella grupperingar.
– Folk i samhällets utkant höll på med tatueringar, det vill säga människor som tillhörde mer slutna grupper. Sjömän använde tatueringar som ett tidsfördriv under längre resor på haven, och det var lite samma sak för fångar i fängelserna. Grupper som höll sig lite för sig själva var ofta tatuerade, säger Malin Jogmark.
Inga blonda kvinnor
I utställningen är det tydligt att kvinnor är ett dominerande motiv. Olika arketyper fick stå modeller, såsom modern, fästmön eller fresterskan, avbildade på flera olika sätt.
Många av kvinnorna är mörkhåriga, något som enligt Malin Jogmark kan förklaras med hur färgerna påverkade huden.
– Gul färg, som skulle användas till blont hår, gav utslag på huden i solsken. Färgen innehöll kadmium och låg till grund för uttrycket: "Den svenska flaggan reser sig söder om ekvatorn". Detta eftersom den gula färgen gav huden utslag, något som fick flaggan att "resa sig" i värmen.
Pinne med sex synålar
När folk blir tatuerade i dag läggs en stor vikt vid hygien och att tatueringen tas väl om hand, något som inte gällde i sjömännens fall.
– Den tidens verktyg var väldigt annorlunda. Ofta användes något som liknade en penna, men i stället för ett stift längst fram satt det sex stycken synålar, som i sin tur doppades i färg. När utvecklingen gick framåt tittade man även närmare på till exempel tandläkarborrar. Men att tatuera i en steril miljö var ingenting man funderade över, säger Malin Jogmark.
