Därför hyllas polisen: "Bara skrivit ur hjärtat"

Under hösten har polisen Terese Lago och hennes kolleger i Malmö varit de som möter flyktingarna.
Foto: Privat
Även i sitt vanliga arbete möte Terese Lago människor under tuffa omständigheter. Men flyktingströmmen har inneburit att hon jobbat mycket med barn.
Foto: Privat
Det var inlägget i Facebookgruppen "Story of the refugees" som uppmärksammades. Polisen Terese Lago i Malmö skildrar flyktingar som hon mött och vars öden berört henne.
Foto: Skärmavbild/Facebook

Det beskrivs som en flyktingström – men det handlar om människor.

Polisen Terese Lago, 40, i Malmö har uppmärksammats på sociala medier för sin förmåga att beskriva sina möten med flyktingar – direkt ur verkligheten.

– Jag har bara skrivit ur hjärtat, säger hon.

Hon är människa, påpekar hon. Inte superhjälte. Och att vara polis är ett yrke, inte en superkraft.

Malmöpolisen Terese Lago har under en stor del av hösten jobbat i kommenderingen Alma, som hanterar flyktingmottagandet. Det innebär att det är hon och hennes kolleger som stått på Malmö centralstation och tagit emot flyktingarna som kommer dit. Som har sett till att ordning råder vid Migrationsverkets lokaler i Malmö och på Malmömässan där många flyktingar i praktiken bor under flera dygn.

"Skrivit ur hjärtat"

Hennes text med de gripande porträtten av människorna som utgör "flyktingströmmen" har berört många.

– Ja, det har fått lite uppmärksamhet. Jag ville bara berätta ur mitt perspektiv. Trots att man läser och ser så mycket har folk tydligen tagit det till sig. Men jag har bara skrivit ur hjärtat, säger hon.

I sitt delade inlägg på Facebook konstaterar hon att hon under hösten 2015 mött fler gripande livsöden än någonsin tidigare. Och hon tror att hon inte längre är samma människa som hon var.

– Jag har blivit mer medveten om hur nära krig och elände är. Alla de här intrycken sätter sig, och man funderar en hel del, säger Terese Lago.

Rykten sprids om svensk polis

Till vardags arbetar hon i ingripandeverksamheten och rycker ut på larm. Även då möter hon och kollegerna ofta tragedier och dramatik.

– Men det är så många nu, och så många barn. Det är svårt att slå ifrån sig när man kommer hem till sin egna trygga vrå, säger Terese Lago.

Hon har hört att rykten sprids om att svensk polis bryter fingrarna på flyktingar som tar sig till Malmö central, vilket gjort att en del inte vågar sig dit.

– Det är förfärligt, givetvis, Men det gör att man ännu mer vill möta de här människorna och ta emot dem på ett humant sätt, säger Terese Lago.

Politiker och myndigheter har varit oförberedda på hur många flyktingar som skulle komma till Sverige.

Medmänsklighet ställs på prov

De som får ta smällen är de som jobbar direkt mot människor. Som Terese Lago och hennes kolleger.

– Ingen har vetat något. Hur många flyktingar kommer i dag? Vart? Ingen vet när detta ska sluta. Inte ens på regeringsnivå. Vi står längst ner och längst ut. Det är vi och Migrationsverket som ska ta emot alla, säger Terese Lago.

Vissa av polisens uppdrag är rutinmässiga och styrda av regler.

– Här har vi snarast fått använda vår medmänsklighet.

"Jag är ingen superhjälte"

Jag är människa, inte superhjälte. Polis är mitt yrke inte min superkraft!

Flyktingströmmen har pågått i många veckor och för mig som polis har det inneburit delvis nya arbetsuppgifter. För att kunna utföra arbetet med bästa resultat utifrån de förutsättningar vi inom myndigheten har så handlar det ibland mer om medmänsklighet än om något annat, även om polisens värdegrund alltid styr vårt arbete.

Jag har de senaste månaderna sett och hört fler gripande livsöden än jag någonsin gjort tidigare, både privat och som polis. Jag är naturligtvis inte ensam i detta utan det jag väljer att förmedla är bara en bråkdel av de intryck jag och mina kollegor får med oss efter varje arbetspass men att vi är många som berörs gör inte att jag personligen upplever det mindre hemskt.

Som polis möter man utsatta människor varje arbetspass och vi är utbildade till att hantera och lösa alla de situationer vi ställs inför. Vi poliser ser ofta rörande människoöden och barn som far illa men detta är något utöver det vanliga och det är omöjligt för mig att inte bli berörd, med eller utan uniform. Det handlar om tusentals människor som inte längre har något hem och som i många fall har lämnat en trygghet utan att veta vad som väntar dem. De är utlämnade och i många fall förtvivlade.

De flesta människor på flykt mötte jag i början av tillströmningen på Malmö central senare även vid Hyllie station samt migrationsverkets lokaler på Agnesfridsvägen, Jägersro och Mässhallen.

Ett arbetspass mötte jag en faderslös 10-årig syrisk pojke som blivit ivägskickad av sin mamma och kommit hit via en belgisk människosmugglare. När jag träffade honom var han lämnad i sticket och grät hejdlöst samtidigt som han höll ett krampaktigt tag i bänken han satt på.

En 13-årig pojke föll ihop i en ångestattack. Han kunde inte andas och hans gråtande pappa höll honom i famnen och jag såg på pappan att han inte visste vad han skulle ta sig till.

Ett annat pass träffade jag en 3-årig afghanskt flicka som inte ville lämna min sida efter att jag hjälpt till att klä henne med strumpor, varmare skor och gett henne ett litet gosedjur från "garderoben" på centralen. Det behövs så lite för att vinna kärlek och förtroende.

En mamma kom med sin bebis som hon fött i Turkiet under flykten. Tänk att som höggravid fly för sitt liv och som nyförlöst behöva fortsätta sin flykt och då delvis till fots!

På Hyllie station eskorterade jag en äldre, haltande och gråtande kvinna till Migrationsverkets buss. Hon letade efter sin fjärde son som befann sig någonstans i Sverige. Han var den sista anhöriga hon hade kvar i livet, de andra tre sönerna hade blivit dödade.

En ung man visade mig bilder på sig själv, blodig och sönderslagen av talibaner i Afghanistan och en annan visade att hans vänsterarm blivit delvis bortsprängd hemma i Irak.

Jag har fått berättat för mig om en 5-årig syrisk flicka som kom med båten från Tyskland till Sverige med en inflammerad skottskada där kulan fortfarande satt kvar i magen på henne. Det är svårt att ens ta in en sådan historia, än mindre stå oberörd.

Alla dessa barn på flykt går tyvärr miste om mycket av sin barndom. Jag vill se alla barn springa runt, leka och bara vara barn. Istället bär de kassar som bara vuxna borde bära, de är allvarliga och lugna. Vissa är nästintill apatiska. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag såg en mamma med sin lilla dotter kliva av tåget i Hyllie. Mamman var uppenbart traumatiserad och flickan tittade på mig med tårarna rinnande nerför kinderna och pratade på ett språk jag inte förstod. En enorm frustration!

Det som jag nu valt att förmedla är, som sagt, bara några av alla de berättelser som skildrar de möten jag och mina kollegor haft under hösten. För mig personligen har det stundtals varit jobbigt men även intressant och givande att ha fått möjlighet att lyssna på flyktingarnas historier och med det fått en förståelse för deras situation. Förståelsen har underlättat mitt arbete och hjälpt mig att bemöta dem på bästa sätt. Samarbetet mellan alla olika aktörer i samhället är enormt viktigt och alla volontärer gör ett jättebra jobb och en viktig humanitär insats för de nyanlända flyktingarna, inte minst nu när alla myndigheter går på knäna.

Fotnot: Texten är skriven av Terese Lago, polis i Malmö, och först publicerad på Facebookgruppen "Story of the refugees".

MISSA INGA NYHETER FRÅN SYDSVERIGE – ladda ner Kvällspostens app!