Ni känner säkert igen er när ni ser en riktigt bra skräckfilm och blodet isar sig i ådrorna och ni kryper riktigt långt upp i soffan. Ni tänker: "Det är lugnt, inget att vara rädd för, det är bara på film."
Skräckmästaren Alfred Hitchcock menade att han bara gav folk vad de vill ha. Men vad är det som gör att vi frivilligt utsätter oss för obehagliga känslor?
– Vår förkärlek till skräck bottnar kanske i att det är ett lätthanterligt sätt för oss att fly verkligheten och glömma vardagens bekymmer. Vi kan känna lite försiktigt på det okända och otäcka och när filmen är slut är vi åter i vår trygga miljö, säger Anna Höglund, en av landets främsta skräckforskare.
"Får en kick för stunden"
För våra förfäder var rädslan livsviktig för att överleva i naturen och de tvingades träna sina reaktioner i stressiga miljöer. När vi ser på skräckfilm sker liknande reaktioner.
Och bra skräck kan leda till att vi tar tag i rädslor och problem, enligt Anna Höglund. Redan Aristoteles ansåg att vi renas genom tragedier genom den fruktan och det medlidande som väcks. Sigmund Freud utvecklade tanken i psykoanalysen – för att botas måste vi möta våra trauman i vårt omedvetna inre.
– Skräckfilmens förmåga att väcka känslor och rädsla hjälper oss att befria oss från dem, så länge vi är medvetna om att vi ser på en film. Rädslan gör att vi får massa adrenalin, men om vi inte ställs inför ett verkligt hot så övergår känslorna till en slags eufori. Vi får en kick för stunden, och det kan förklara varför vi kan njuta av skräck.
Skräck kan även vara ett sätt att definiera oss själva. På vita duken kan en mördare få oss att känna oss lite mindre skrämmande. En zombiefilm kan få oss att känna oss lite mer levande. Vampyrfilmer kan hjälpa oss att hantera dödsångest genom att beskriva odödlighet, som kan vara ännu mer skrämmande.
Skräckgenren ofta politisk
Berättelserna speglar ofta den tid vi lever i. Zombiefilmer används ofta som samhällskritik mot masskonsumtion och människans exploatering av naturen. Vampyrerna har gestaltat utsatta grupper i samhället som mötts av fördomar, okunskap och hat.
– Skräckgenren är ofta politisk. Den problematiserar samhällsproblem och visar vad som kan hända om vi inte ändrar på världen. Det handlar om rätt och fel, gott och ont, normer och värderingar som ska diskuteras, säger Anna Höglund.
Skräckens monster är inte alltid bara onda, de är själva ofta offer för krafter som de inte kan tygla. Dracula tvingades varje natt söka blod, Frankensteins skapelse var utestängd från mänsklig gemenskap och varulven måste riva ihjäl den han älskade mest.
Ofta är djävulen och hans demoner närvarande.
– Djävulen representerar ofta det mest onda och det mest skrämmande; att en osynlig form av ondska tar sig in i någon och rädslan för att det egentligen kan hända vem som helst. Vi tvingas ställa oss frågan: "Finns verkligen djävulen?" Tror man att djävulen verkligen finns så blir filmen ännu mer skrämmande, säger Anna Höglund.
"Betyder inte att all skräck är bra"
Det finns ofta en oro över hur skräckfilmer påverkar de mindre barnen. Särskilt på 1980-talet höjde föräldrar sina röster och ville stoppa filmerna. Men Anna Höglund vill försvara genren.
– Det betyder inte att all skräck är bra för oss om vi inte diskuterar den. Men jag skulle aldrig säga att alla skräckfilmer förstör våra barn. Det finns en gråzon. Man måste diskutera det från film till film och från barn till barn, säger Anna Höglund.
– Jag har egna barn och märker väldigt tydligt att barn skräms av olika saker i olika åldrar. Jag tar alltid stor hänsyn till mina barn i den yrkesroll jag har. Ibland har jag i perioder fått ta bort böcker med otäckt innehåll från mina bokhyllor då de varit rädda för saker. När vi har gått på bio har jag alltid kollat upp filmen innan.
Är det någon typ av skräck som du själv inte gillar?
– Jag gillar inte så kallad tortyrporr, en skräckgenre som går ut på att en person plågas timme ut och timme in. Då är det något i mitt psyke som säger att det går för långt. Rent känslomässigt mår jag inte bra av det.
Vad blir du själv rädd för då?
– Jag har tittat på hur mycket skräckfilm som helst men "Barnhemmet" var riktigt läskig. Jag hade ett barn i ungefär samma ålder som ett barn i filmen och det triggade i gång min skräck över att något som jag inte hade kontroll över skulle kunna hända mitt barn. Jag blev helt förstörd av den filmen och kunde inte sova på flera nätter.
