Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Clark Olofsson: Så fick jag ut pengarna

Rånaren Jan-Erik Olsson skjuter mot kriminalinspektör Ingemar Warpenfeldt inne i Kreditbanken under Norrmalmstorgsdramat. Foto: POLISEN/TT / TT NYHETSBYRÅN
”Jag skulle därifrån med pengar”, berättar Clark Olofsson att hans tidiga inställning till gisslandramat var. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Reportern Caroline Larsson träffade Clark Olofsson i hans tillfälliga hem hos en släkting i Skåne. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Den 23 augusti är det 46 år sedan gisslandramat på Kreditbanken på Norrmalmstorg började – det som skulle komma att bli känt över hela världen. 

Nu berättar en av huvudpersonerna, Clark Olofsson, vad han tänkte när han kom dit och hur han lyckades smuggla ut pengar ur valvet. 

– Tillräckligt för att leva på i ett par år, säger Clark Olofsson. 

”Vi ger upp”.

Den 28 augusti 1973, omkring 21.40, är gisslandramat på Kreditbanken på Norrmalmstorg över. Det har då gått sex dagar dagar sen Jan Erik ”Janne” Olsson klivit in på banken i Stockholm och avlossat en skottsalva i taket. Då var han helt omedveten om att bankrånsförsöket han just satt i verket ska bli känt över hela världen och ge eko i populärkulturen 45 år senare. 

Resultatet av gisslantagande, märkliga krav och sex dagar långa förhandlingar.

Ett av rånarens initiala krav var att den ökände bankrånaren Clark Olofsson, som då satt i fängelse och som Olsson såg upp till, skulle släppas ur fängelse och transporteras till banken – ett krav som han fick igenom.

– Jag tänker på det med ett fniss för jag tyckte det var kul, säger Clark Olofsson i dag. Jag satt så illa till att jag försökte spränga mig ut från Kalmar. Så när de ville ha upp mig dit så var det bara ett plus.

– Sen var det en utmaning också, att försöka fixa det där.

Vad var ditt mål när du var där inne?

– Jag skulle därifrån med pengar, berättar Clark Olofsson i dag om sin inställning.

– Men sen insåg jag att jag aldrig kommer kunna fly. Då försökte jag vända på det, skicka i väg honom med pengarna och sen gå tillbaka och säga ”Här är jag, jag är hjälten - släpp ut mig”. 

Men så blev det inte. Efter sex dagar gav rånarna upp i samband med att polisen släppte in gas i bankvalvet. 

Varken rånarna eller gisslan kom till skada, Janne Olsson dömdes till fängelse och Clark Olofsson friades för sin roll - men fördes tillbaka till fängelset för att sitta av resten av det straff han redan satt inne för.

Ambulanser i beredskap vid Norrmalmstorg. Gisslandramat i samband med rånförsöket mot Kreditbanken kom att utspela sig mellan 23:e och 28:e augusti. Foto: JAN COLLSIÖÖ / TT / TT NYHETSBYRÅN
Expressen, dagen efter att Norrmalmstorgsdramat tagit slut. Foto: - - / EXP

”Filmerna stämmer ju inte”

Förra året hade filmen ”Stockholm Syndrome” världspremiär med Ethan Hawke och Noomi Rapace i några av rollerna – och det är bara en i raden av dramatiseringar av Norrmalmstorgsdramat genom åren. Clark Olofsson har inte inte sett en enda.

– Jag vet ju. Att det stämmer ju inte, verkligheten är helt annorlunda. Även om det kan vara filmiskt roande så tycker jag att ska man göra det så ska man göra det som det var i verkligheten.

Filmens titel syftar på den engelska översättningen av vad som i Sverige kommit att kallas Norrmalmstorgssyndromet – ett ifrågasatt psykologiskt fenomen där en som tagits gisslan eller har blivit kidnappad börjar sympatisera med gisslantagarna.

Detta syftar inte minst på gisslan, Kristin Enmark, som vid tiden för rånet var 23 år. Hennes inspelade telefonsamtal med statsminister Olof Palme – som delvis sändes live i radion – blev ett stycke svensk historia. 

I samtalet tar hon parti för Olsson och Olofsson, berättar att de spelar luffarschack och har det trevligt i bankvalvet. Hon uppmanar också statsministern att ge efter för rånarnas krav om en flyktbil. Det hon ser som det verkliga hotet för sin säkerhet, enligt samtalet, är polisens agerande. 

”Snuten vägrade dem att ringa”

Även i det rättsliga efterspelet visar gisslan tecken på sympati för Olsson och Olofsson. Enmark erkänner långt senare i sin självbiografi ”Jag blev Stockholmssyndromet” att hon vid ett tillfälle ljög till fördel för Clark Olofsson under rättegången för att hon kände tacksamhet gentemot honom, som hon ansåg räddat hennes liv.

– Här var det ju Kicki (Kristin Enmark) och jag som samspelade och det blev ju det att hon ställde upp på min sida, men det blev ju våran sida eftersom Janne Olsson åkte med på köpet, säger Clark Olofsson.

Förvånade det någonsin dig att hon gjorde det?

– Nej, snuten vägrade dem att ringa hem, de vägrade dem tamponger – de vägrade dem det jag fixade. De såg ju det med egna ögon. Och det var jag som fixade så de kände sig säkra.

– Det är ju det Stockholmssyndromet går ut på. De slogs ju för sitt eget liv och fick se hur polisen bar sig åt.

”Stockholmssyndromet finns inte”

Begreppet Norrmalmstorgssyndromet har ifrågasatts på senare tid. Kritiker menar att samhället har satt en sjukdomsstämpel på kvinnor som inte vill ta ta emot dess hjälp i stället för att se sina egna tillkortakommanden i fråga om att skydda sina medlemmar. 

I boken ”Jag blev Stockholmssyndromet” ifrågasätter Kristin Enmark och hennes medförfattare Gunnar Wesslén att hon skulle vara drabbad av ett sådant tillstånd – och de får medhåll av Clark Olofsson.

– Felet är ju det att jag var ju inte rånare, jag var mellanhand, menar Olofsson. Stockholmssyndromet finns inte för det är helt fel utgångsläge. De menar att det är samma som med Patty Hearst. Det är ju mer Stockholmssyndrom där i så fall.

Han syftar på arvtagerskan Patricia Hearst som kidnappades från sin lägenhet i Berkeley, Kalifornien, ungefär ett halvår efter Norrmalmstorgsdramat. Drygt två månader senare fångades hon på bild – beväpnad – när hon deltog i ett bankrån. Senare framkom att hon ändrat sitt namn och sympatiserade med sina kidnappare i den väpnade vänsteraktivistgruppen SLA - Symbionese Liberation Army.

Umgås med en ur gisslan

Olofsson och Enmark fortsatte ha kontakt efter dramat på Kreditbanken. Kristin Enmark skrev i boken ”Jag blev Stockholmssyndromet” att de två redan efter hovrättsdomen inledde en tät brevväxling som senare ledde till en relation. Fortfarande i dag har de god kontakt.

– Jag ska upp och käka middag med henne nu nästa vecka, säger Olofsson.

Clark Olofsson friades i rätten för sin inblandning i Norrmalmstorgsdramat. Han menade att han hade agerat för att skydda gisslan och att han haft polisens tysta medgivande till detta. I dag tror han snarare att dramat hade tagit slut betydligt tidigare om han aldrig släppts in på banken.

– Det hade slutat med att han (Janne Olsson) hade somnat eller någonting. Han hade inte skjutit någon, han är inte en sådan människa.

– Hade inte jag kommit dit hade de avslutat det där blixtfort. Det fattade de också. När jag kom in där var det som att släppa in räven i hönshuset.

Vart tog de försvunna pengarna vägen?

Det har genom åren cirkulerat rykten om att Clark Olofsson faktiskt lyckades få med sig en större summa pengar ur Kreditbanken, något som han också bekräftat i intervjuer – men han har inte velat berätta hur han bar sig åt. 

Flera teorier har lyfts fram. I SVT-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från 2003 säger kriminalkommissarien Ingemar Krusell att Olofsson ska ha stoppat upp 10 000-kronorssedlar i ”någon hålighet i sin kropp”. Janne Olsson har i äldre intervjuer berättat att han sett Olofsson lägga pengar i kuvert och placera dessa i bankens utgående post. Nu hävdar Olofsson att det var precis så det gick till.

– Det låg kuvert i bankdiskarna så jag chansade, la i pengar, klistrade igen och skrev ”Advokat” och en polares namn. Sen slängde jag dem i utkorgen utan att veta om det skulle lyckas. Det lyckades alltihop!

Men han avfärdar ändå inte ryktena om fler metoder helt.

– Jag smugglade på alla möjliga sätt. Det fanns ju 10 000-kronorssedlar på den tiden, så det var ju lätt.

Hur mycket pengar handlar det om?

– Tillräckligt för att leva på i ett par år, säger Clark Olofsson. 

Clark Olofsson lever i dag ett stillsamt liv hos en släkting i Skåne efter att han i somras släpptes ur belgiskt fängelse där han avtjänat straff för en narkotikadom. Jan Erik Olsson dömdes till tio års fängelse efter Norrmalmstorgsdramat, men lämnade sedan den kriminella banan. Idag lever han pensionärsliv, också han i Skåne. 

Men Olsson och Olofssons vägar korsas inte.

– Vi känner inte varandra, vi kände inte varandra då heller, säger Olofsson. 

– Han var ett riktigt as.

Norrmalmstorgsdramat dag för dag

TORSDAG 23 AUGUSTI 1973

Vid tio på morgonen stegar en maskerad Janne Olsson in på Kreditbanken, skjuter skottsalvor i taket och tar gisslan.

Clark Olofsson, som satt fängslad i Norrköping, skickas till banken på eftermiddagen efter Olssons krav. Polisen tror inledningsvis att rånaren är en annan.

 

FREDAG 24 AUGUSTI 1973

Natten mot fredagen försöker en prickskytt skjuta Olsson, men Olofsson varnar honom genom att skjuta i väggen. Olofsson ringer till Sveriges Radio för att förklara att han försökte förhindra blodsutgjutelse. Strax efter klockan 19 smäller en bomb som Olsson gjort.

 

LÖRDAG 25 AUGUSTI 1973

På morgonen stängs dörren till valvet utifrån och gisslan är inlåst. Polisen installerar också avlyssningsapparater för att lyssna av valvet. Olsson tar av sig sin maskering.

 

SÖNDAG 26 AUGUSTI 1973

Klockan 21 börjar polisen borra i taket, ljudet är öronbedövande och gisslan skriker: ”Sluta borra! Sluta borra!” Polisen tror att någon blir våldtagen. Olofsson och Olsson barrikaderar dörren inifrån med tunga möbler.

 

TISDAG 28 AUGUSTI 1973

Polisen borrar under natten ett tredje hål i taket. Olsson skjuter upp i hålet och träffar en polis. Vid 18-tiden slutar radion att sända direkt från Norrmalmstorg, eftersom polisen förstått att det finns en radio i valvet. Men de hann höra att ambulanser kommit till torget, så gasen var väntad. Klockan 21 börjar tårgasen strömma in. Olofsson skriker: ”Vi ger oss!”. Även Janne skriker samma sak. Olsson leds ut i handbojor ungefär klockan 21.40 och därmed var Norrmalmstorgsdramat över.