Jag har sett fem konserter hittills. Under den här turnén, som startade i Oslo för ett par veckor sedan. Och det är femte gången (av fem möjliga – tidigare konserter: 1999, 2003, 2006 och 2008) jag ser honom i Parken. Jag borde vara mätt vid det här laget.
Men jag vill bara ha mer.
Och ännu mer...
Slås av att allting följer ett välbekant mönster. Från Bruce gitarrteknikers ljudprov innan konserten (inga andra instrument tillåts testas) till hur Bruce kastar gitarren genom luften till samme tekniker i "Waitin' on a sunny day".
Det är som en ritual som man blir en del av.
Och jag slås av glädjen och energin i hela showpaketet. Det är sjutton musiker som lirar ståendes på tåspetsarna och med hjärtat i gospelläge. Det är ett väloljat maskineri som mot slutet är så tajt och svängigt att man nästan måsta hålla i öronen.
Och bossen själv är verkligen som en urkramad skurtrasa när han tar en vattenindränkt svamp och kramar den girigt innanför skjortan.
I går var han kanske mer fräck i käften dessutom än under nån annan av kvällarna. Vet inte om det var den danska synden som fick honom att utlova sexuell tillfredsställelse... Men "Spirit in the night" var, eh... extatisk...
Precis som i Stockholm väljer han att chocka med ett helt album. "Born to run" är förstås en våt dröm för de inbitna fansen, men kanske lite väl mäktig för de som kommit för lite "Dancin' in the dark" och snackar sönder "Meeting across the river".
Det har gått inflation i getingar... De börjar ta slut. Men fyra kvar...
