Jehad Haje Ali, 56, låser upp dörrarna.
Det är nyårsafton.
Men Ronneby har stormöte.
– Vi äldre tar ansvar för de problem som finns, säger Jehad Haje Ali.
I lokaler lånade av Studiefrämjandet på stans största torg har han slagit sig ner med tjugofem andra personer i medelåldern som länge försökt få låna en tillräckligt stor plats att sitta ner och förhandla i. De är alla släkt eller närstående till Ronnebybor som under året varit inblandade i våldsbrott mot varandra.
Männen i rummet har inte tid för raketer.
Under de två föregående månaderna har situationen i Ronneby varit förstanyhet i "Aktuellt", nämnts av partiledare i riksdagsdebatter och fått södra Sveriges polischef att ordna presskonferens i stan. En våg av utpressning mot butiksägare har lämnat krossade rutor och branddåd efter sig. Och två unga bröder – Expressen har porträtterat dem som storebror och lillebror – har samlat fler och fler unga kriminella för att tjäna pengar på kreativa sätt runt samma stora, kullerstensbelagda torg som Jehad Haje Ali nu samlat till stormöte vid.
Kommunens sämsta år är över.
Nu börjar 2017.
250 000 kronor fattas från knarkhandeln
Mario, 23, släppts ut ur i häktet i tid till lucia. När 2016 går över i 2017 väntar han fortfarande på åtal. Utredningen runt drogförsäljningen från hans lägenhet i Hjorthöjden är omfattande. Tramadol, kundlistor med uppskrivna skulder och framför allt stora samlingar tusenlappar och femhundringar i euro, svenska och danska kronor hittas runt hans sovande spädbarn.
Mario erkänner, om än mindre mängder.
– Jag började sälja cannabis när Försäkringskassan drog in min sjukersättning, säger han i förhör och menar att pengarna behövs till dottern.
Läser du polisens material ser du hur ett nät ritas upp runt drogerna han säljer på bottenvåningen i den ljusgrå hyreslängan. Nätet spänner över flera av Ronnebys viktigaste kriminella profiler.
Till och med kunder till Mario berömmer polisen för tillslaget mot lägenheten. En ung nyanländ kille beskriver att han lagt för mycket kraft på att bli hög den senaste tiden.
– Nu blir det kanske bättre fokus på jobb och studier, säger han i förhör.
Men det är inte det kommande åtalet som stressar Mario.
Totalt 250 000 kronor fattas från hans lägenhet sedan polisens beslag.
Och det finns ett annat rättsväsende som kan reagera på den typen av förluster.
– Om vi äldre hade hunnit skrikit sluta när de knivhögg varandra så hade de slutat, säger Jehad Haje Ali inför mötesdeltagarna i lokalen på torget.
Han talar om ett storbråk på Nygatan fyra månader tidigare där över trettio personer dels slogs, dels försökte ingripa. Även kvinnor var aktiva. Ingen har dömts trots att flera vårdades på sjukhus för skadorna. I Expressen har en inblandad på ena sidan, Hassan Abdulaziz från Idlib, visat upp sitt långa knivärr från storbråket. Jehad Haje Ali, som tillhör släkten på Abdulaziz sida i bråket, argumenterar för att komma överens med familjen till den man Hassan Abdulaziz menar har gett honom knivärret.
Han vill att han och släktingarna till den misstänkte – förundersökningen är nedlagd efter att alla intagna skyllt på varandra – kommer överens om att båda få de yngre att lägga av.
– Alla har en person i sitt liv som de lyssnar på. Respekterar. Vem är den personen för dem?
LÄS MER: "Jag sa: Ni får 50 000 om ni fixar killarna"
Två av dem Hassan Abdulaziz slogs mot är däremot inte på mötet. Det är två omskrivna bröder som levt över tio år i Sverige med utvisningsbeslut och som bedrivit en omfattande utpressning mot småföretagare i Ronneby. Vi kallar dem lillebror och storebror.
I flera intervjuer förklarar polischefer hur deras utvisningsbeslut inte går att verkställa. Några veckor senare är det plötsligt möjligt. 25 november efterlyses den äldre brodern, och dagen innan polischefens presskonferens i Ronneby grips han och förs till Migrationsverkets förvar i Åstorp. Men kvällen före nyårsafton klättrar han ut från förvaret med rep och stege.
Under nyårsnatten går alltså alla inblandade i bråket fria.
Och äldre släktingar skakar hand om ett nytt, lugnare år.
Storebror rymmer – och återvänder
I januari 2017 avgår region syds polischef Annika Stenberg. Hennes löfte om att polisstationen i Ronneby ska öppna igen aldrig verklighet, däremot berättar flera boende om en ökad polissynlighet efter att tillfällig förstärkning skickas till kommunen. Personer som begått brott i kommunen grips, åtalas och döms.
Dagen efter att Annika Stenberg valt att lämna sitt chefsjobb händer något oväntat.
Storebror, som nyligen klättrat ut från förvaret i Åstorp, återvänder självmant. Varför vet ingen.
Han flyttas från vanligt förvar till ett häkte, med högre säkerhet, och tas till ett besök på Libanons ambassad i Stockholm. Där vägrar storebror underteckna resehandlingar eller lämna fingeravtryck.
– Alla länder tar inte emot ens sina egna medborgare om de inte vill. För att han ska komma in i landet måste återresan vara frivillig. Det betyder att han frivilligt i åsyn av ambassadpersonal ska underteckna ett resedokument. Det har han inte velat göra. Sedan finns påtryckningsmedel som är politiska men några sådana har Sverige inte mot Libanon, säger Ewa-Gun Westford, kommunikatör på polisen i region syd.
Den libanesiska ambassaden i Stockholm vill inte bekräfta vad som hänt men skriver i ett mejl att de visst bistår svenska myndigheter med både frivilliga och ofrivilliga återresor.
"Vi begär en intervju för att verifiera återvändares identitet, som de flesta ambassaderna gör, men om personen inte är samarbetsvillig och vägrar att följa förfaranden, är detta faktum inte en anledning att inte vidarebefordra en begäran från de svenska myndigheterna. För boende i Libanon som inte är medborgare har gränspolisen har rätt att begära utfärdande av ett Laissez-Passer", skriver Libanons ambassad.
Det beror på att de i Blekinge är rasister. Det är några araber där som är vill sätta dit mig för att jag har haft sex med deras dotter.
Det är fascinerande att läsa alla dokument som Sveriges pappersmaskineri producerat om storebrodern:
Hans kontaktförbud mot olika fem personer. Hans långa belastningsregister av misshandel, narkotikabrott, rån, stöld, häleri och övergrepp i rättssak. Hans misstankeregister med flera försök till utpressning och många narkotikabrott. Alla gånger han sökt och fått ersättning av justitiekanslern för att ha varit häktad för saker som aldrig lett till åtal. De många ansökningarna till Migrationsverket – den första när han är 16. Han försörjer sig på kriminalitet, skriver socialtjänsten när han förlorar umgängesrätten till sin son. Själv svarar han dem att han inte kan ta ett vitt jobb eftersom han inte får uppehållstillstånd och därför försörjer sig på att jobba svart med bilar. Men han saknar körkort och är flera gånger dömd för olovlig körning.
I socialtjänstens personutredning kommenterar han varför han förekommer så många gånger i polisens misstankeregister:
– Det beror på att de i Blekinge är rasister. Det är några araber där som är vill sätta dit mig för att jag har haft sex med deras dotter.
LÄS MER: Gänget har tagit över den sydsvenska staden
Vännernas bestraffning
När de skjuter springer Mario bort från Lindblomsvägens gråvita längor, förbi parkeringen, över idrottsplanen med det nylagda gräset. Skotten far vilt över området Hjorthöjden i Ronneby. De träffar fönster, husväggar. Men inte Marios kropp.
Det är i slutet av januari 2017, fyra månader har gått sedan tillslaget mot hans lägenhet. De som misstänks för de åtta skotten är tre gamla vänner till honom. En av dem bor i Malmö men har tidigare suttit på behandlingshem i Blekinge. Skaffat vänner här. Rånat taxichaufförer här, lämnat dem på marken med blodiga ansikten och snott deras tjänstebilar ett tag på skoj.
Mario överlever kulregnet. Rättegången om verksamheten polisen upptäckte i hans lägenhet har ännu inte ägt rum. Två dagar efter skotten på Hjorthöjden landar det färdiga åtalet. Men då är bestraffningen från bekantskapskretsen redan genomförd och klar.
När storebror släpps ut ur förvaret besöker båda bröderna den knivskurne Hassan Abdulaziz. Den äldre hälsar, men den yngre vägrar.
– Han sa att jag gått polisens väg i stället för att visa respekt. Deras kompis berättade att de har koll på mig och att de alltid vet var jag är, säger Hassan.
"Han kan i princip hålla på så här så länge som helst"
Jag ringer och tjatar på gränspolisen om att få prata med någon som just inte är en kommunikatör utan som verkligen svarar på frågorna. Men just den här kommunikatören, Ewa-Gun Westford som själv är polis, är annorlunda.
– Utlänningslagen är inte svart eller vit. Ju mer man jobbar på gränspolisen desto mer förstår man det, säger hon med ett uttryck hos någon som sett flera fall som liknar storebroderns.
Ett förvarsbeslut omförhandlas hela tiden. Och efter två beslut om att kvarstå i förvaret beslutas plötsligt under våren att storebrodern ska släppas. Efter hans vägran på den libanesiska ambassaden anses utvisningen inte gå att genomföra.
Snart kan storebroderns asylprocess börja om en tredje gång.
– Ett sånt här utvisningsbeslut som han har gäller i fyra år. Efter det kan han lämna in en ny asylansökan och så börjar processen om. Han kan i princip hålla på så här hur länge som helst. Ytterst är det fråga för våra politiker som fattar beslut utan att se konsekvensen av dem, säger Ewa-Gun Westford.
I mars hålls rättegång om drogförsäljningen i Marios lägenhet. Åtta ytterligare personer, de flesta familj och bekanta till Mario, döms också. Hans eget straff blir fyra månaders fängelse varav det mesta redan är avsuttet i häktet. De tre vännerna som misstänks för mordförsök på honom sitter häktade i Malmö, misstänkta för ytterligare en skjutning och ett par andra brott. Men så precis när straffen ska börja avtjänas händer något.
Åklagaren har skrivit fel på ett datum i en av gärningsbeskrivningarna.
De många försvarsadvokaterna inleder sina protester.
Efter några kilos pappersarbete kommer beslutet: rättegången måste tas om från början.
Också i Malmö tingsrätt uppstår problem.
Killarna som misstänks för att ha skjutit mot Mario på Hjorthöjden har genom en advokat försökt smuggla ut en skattkarta ur häktet som visar var de grävt ner sina brottsförtjänster.
Nu måste försvararen bytas ut. Åtalen hinner inte bli klara.
Marios forna vän får rita upp topplistor med blyertspenna i häktet. "Jag vill ha ADVOKAT" skriver han och listar tre skånska favoritförsvarare som han önskar sig. Det blir en sommar i häktet i väntan på rättsväsendets maskineri.
"Barnen lär sig att ingenting händer"
– Det är inte bra att ungdomarna hela tiden ser att ingenting händer, säger en pappa med barn i området.
Han visar mig hur han själv håller koll på vilka personer det är bäst att de aktar sina barn från och tecknar ner några namn. Inte för att han inte tror polisen har koll – jag kontrollerar senare namnen som överensstämmer med aktuella misstankeregister – utan för att han vet att även om de tas in är de strax ute igen.
– Barnen hör att polisen ska utvisa en känd person men ingenting händer. De hör att någon gripits men så släpps den. De lär sig att ingenting händer.
I mitten av sommaren hålls två viktiga marknader i Ronneby. Det är de helger då krögare tjänar mest på hela året. Ahmad Alhshallans gatukök brinner precis innan. Sista dagen i juni tänder någon eld på baksidan och krossar ett fönster på framsidan där ytterligare en eldhärd startar. Det blir inga förtjänster från de två marknaderna för Ahmad Alshallan. Ingen döms för branden.
– Jag bodde tidigare i Arvidsjaur, där jobbar alla. Här behövs mer planering. Om du hämtar mer folk till Ronneby måste kommunen planera för folket. De måste hämta hit ett stort företag. Som Ikea eller någonting. Så att folk har någonting att göra, är nöjda med familjen och inte går till stan, säger han.
Mario gör sig förberedd på fyra nya dagar i Blekinge tingsrätt för en rättegång som redan har varit, där alla tilltalade redan erkänt. Någon gång under hösten hoppas Malmö tingsrätt kunna hålla förhandling i målet om försök till mord på Lindblomsvägen, där Mario är målsägande och hans häktade vänner – de som försökte smuggla ut skattkartor med sina försvarare – är misstänkta.
Också poliser, med sådan detaljkoll på alla inblandade att de kan rabbla allt från flickvänner till politiska sympatier i sömnen, känner sig frustrerade när deras arbete inte ger kännbara konsekvenser.
– Vi poliser längst ner i näringskedjan som jobbar i yttre tjänst gör vårt yttersta för att lagföra dessa individer. Vi har en passion som vi betalar med blod, svett och tårar. Vi älskar vårt jobb, men det är ett stort övertidsuttag för att få verksamheten att fungera, säger en polisman i Blekinge.
– Ofta får vi som är ute och möter allmänheten höra hur dåliga vi är. Vi gör allt vi kan, men möts av glåpord från den vanliga allmänheten när vi lyckas få rast och hämtar in mat: "jaha, gå på restaurang har ni tid med..." Om den personen bara visste hur min dag har varit.
Jag väntar på att alla i familjen ska få medborgarskap, sedan drar vi.
Ronnebys kommunalråd Roger Fredriksson (M) har efterlyst hjälp i kommunen från flera myndigheter.
– Det vi ser är att skuggsamhället växer fram. Där man ser hur polis och rättssamhälle drar sig tillbaka och där deras insatser har en rätt liten påverkan. Det är också skrämmande hur lätt en person kan hålla sig ifrån en planerad avvisning, säger han.
Hassan Abdulaziz har en annan lösning.
– Jag väntar på att alla i familjen ska få medborgarskap, sedan drar vi, säger han.
Under tiden öppnar han ett par biltvättar utanför Blekinge. Med de svenska passen, som underlättar resande, planerar familjen att leva i Idlib, den syriska stad de kommer ifrån. I Idlib styr Jahbat Al-Nusra, den syriska grenen av al-Qaida, som Hassan själv stödjer.
– Vi har inga problem där. Där finns ingen Bashar Al-Assad, säger han.
