Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnens framtid ligger i Ralucas plastmugg

212 mil från barnen. Raluca Berchez sitter vid ett köpcentrum i Karlskrona för att tigga ihop pengar. Hon gör det för sina barn, för att de ska få mat på bordet. " Det är inte lätt att lämna sina barn för att åka och tigga", säger hon. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab
Tigger också. Ralucas vän Ofelia Cardaran, 28, tigger utanför ett köpcentrum i Karlskrona. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab
Hjälper till. Alex mamma är syster till Raluca, som tigger i Karlskrona, och han har inte längre lika mycket tid att lära hunden Scrappy nya trick, eftersom han måste hjälpa till så mycket hemma. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab
Förtvivlad. Ralucas mamma Liliana är förtvivlad över familjens situation och dotterns öde."Hon har ingenting och får knappt någon hjälp här". Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab
Kvar i rumänien. Liliana Berchez, 48, tar hand om barnbarnen Eddie, 5 och Elvis, 6, medan dottern Raluca tigger i Karlskrona. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab
Här bodde de. Elvis, 6, Eddie, 5 och mormor Liliana, 48, vid skjulet där pojkarna bodde innan mamma Raluca, 24, åkte till Sverige för att tigga utanför en affär i Karlskrona. "Hon sitter där för att vi ska ha råd med mat", säger Liliana. Foto: Drago Prvulovic/Malmobild Ab

KARLSKRONA/PISTESTII DIN DEAL. Raluca har lämnat skjulet i ”zigenarhålan” i södra Rumänien.

Nu sitter hon utanför ett köpcentrum i Karlskrona och tigger.

Tillsammans med sin vän Ofelia har Raluca lämnat sitt hemland - för att kunna ge sina barn en bättre framtid.

Kvällsposten reste till byn Pistesti din Deal och hittade Ralucas längtande söner och Ofelias sjuka mor.

– När mamma kommer hem ska jag vara tomte för henne, säger Eddie, 5.

Medlem i Nato och EU

Rumänien inramas av det bergiga Balkan i väster och det moldaviska slättlandet och Svarta havet i öster.

Rumänien är medlem i både EU och försvarsalliansen Nato.

Officiellt namn: România/Rumänien

Huvudstad med antal invånare: Bukarest (Bucuresti) 1 670 000 (folkräkning 2011)

Statsskick: republik, enhetsstat

Statschef: president Traian Băsescu (2004-) (Klaus Iohannis tillträder 21/12 2014).

Regeringschef: Premiärminister Victor Ponta (2012-) .

Närhistoria

För många svenskar är Rumänien synonymt med antingen kommunistdiktatorn Nicolae Ceauşescu eller bilderna på de vanvårdade barnhemsbarnen i början på 1990-talet.

Ceauşescu styrde landet med järnhand mellan 1965 och 1989, då han avsattes och avrättades efter en blodig revolution.

- De första fem-sex åren efteråt var det väldigt svårt att få en fungerande demokrati i Rumänien. Personer som hade kopplingar till den gamla ledningen satt kvar vid ledningen och våldsamma demonstrationer och valfusk var vanligt, säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö.

Efter 1996 har Rumänien etablerat "hyggliga demokratiska strukturer", säger Andreas Johansson Heinö, men korruptionen är fortfarande ett stort problem, liksom den ekonomiska krisen som drabbat Rumänien hårt.

- 2008, när den internationella ekonomiska krisen slog till, skenade landets budgetunderskott i väg och 2009 landade det på nio procent, vilket gjorde att Rumänien sökte lån hos såväl IMF som EU och Världsbanken. De ekonomiska åtstramningarna som krisen ledde till gjorde att det då blev folkliga protester i landet.

Enligt officiella siffror var arbetslösheten 2012 totalt 7 procent, medan den var hela 22,7 procent bland unga. Arbetslösheten har ökat med 18,6 procent sedan krisen 2008. KÄLLA, siffror: Europaportalen.se.

På ett kafé i Karlskrona sitter Raluca Berchez, 24. Energiskt rör hon ner mer socker i sin kaffekopp, samtidigt som hon pratar om sina två söner, sexårige Elvis och femårige Eddie.

Raluca hoppas att kunna få fira jul tillsammans med dem. Planen är att åka tillbaka till Rumänien i slutet av december, i god tid så att hon ska hinna.

För ett par veckor sedan kom Raluca till Karlskrona. Innan dess var hon i Kristianstad i några månader, men där gick det inte lika bra att samla in pengar. I Blekinge har det hittills gått lite bättre, men det är tufft att vara ute hela dagarna och Raluca säger att det ofta är svårt att sova nu när det blivit så kallt.

– Jag tigger inte för mig egen skull, jag gör det för mamma och mina barn, för att de ska kunna ställa mat på bordet, säger hon.

–  Min äldsta son har börjat i skolan nu och det gör behovet av pengar ännu större. De andra barnen skrattar åt honom för att han har så dåliga kläder. Det är inte lätt att lämna sina barn för att åka och tigga, men jag var så illa tvungen.

Reste genom Europa tillsammans

När vi pratat en halvtimme kommer Ralucas vän, Ofelia Cardaran, in och sätter sig bredvid. Ofelia är fyra år äldre än Raluca och det var de två som reste genom Europa tillsammans. Ofelia är inte lika pratsam som sin kompis, hon undviker ögonkontakt och ger till en början ett nästintill apatiskt intryck.

Ofelia tackar ja till en kopp, men när kaffet står på bordet rör hon det inte.

Raluca fortsätter att berätta om sina barn, om hur det känns som att hon missar deras uppväxt. Hon pratar om livet hemma i den lilla byn Pistestii din Deal och om sin mor, Liliana, 48, som nu tar hand om sönerna.

– Hon mår inte så bra, hon har problem med hjärtat. Hon kan visa sina sjukjournaler om ni åker dit, säger Raluca.

Ofelia har börjat dricka av sitt kaffe och är inte längre lika tyst. Hemma i Pistestii din Deal, i Rumänien, finns hennes mamma, Elena, kvar. Hon börjar bli gammal och har varit sjuk länge.

– Cancer. Bröstcancer, säger Ofelia innan hon tittar ner i bordet igen.

En av hundratals små byar

Pistestii din Deal ligger i södra Rumänien, inte så långt från den serbiska gränsen. Har du inget ärende i den oansenliga lilla byn blåser du förbi den på en halvminut när du är på väg till eller från staden Targu Jiu, en mil bort.

Byn är en av hundratals vi åker förbi när vi kör de knappa 30 milen från Bukarest. Många av dem ser ungefär likadana ut, åtminstone genom fönstret i en bil som bara rullar igenom: tvåplanshus med grå fasad, slitna ruckel och ett och annat nybyggt betonghus - inte sällan halvfärdigt och sedan övergivet. Ju längre från huvudstaden vi kommer, desto fler är hästarna och åsnorna som drar vagnar längs vägrenen.

När vi kommer till Pistestii din Deal svänger vi in på en grusväg åt höger, stannar vid första bästa hus och frågar om de känner Raluca Berchez - och i så fall var i byn hennes familj bor.

Mannen svarar: ”Hon bår i zigenarhålan”

Människorna vi möter är hjälpsamma och snart är både tre, fyra och fem personer involverade i sökandet.

– Hon bor i zigenarhålan, säger ordagrant en av männen vi pratar med.

Vi tar rygg på en sliten svart pickup som ska visa oss vägen och vi parkerar utanför ett litet hus som visar sig tillhöra Ralucas storasyster. Hon heter Ofelia, precis som vännen Raluca rest till Sverige med, och när vi frågar efter mamma Liliana och sönerna Eddie och Elvis bjuder hon in oss i huset för att vänta medan de kontaktar Liliana.

Inne i huset träffar vi Ofelias man Mircea. Ett par av hans fingrar är bara stumpar och båda hans armar är gipsade upp till axlarna. I somras trillade han ner för en byggnadsställning och bröt det mesta som gick att bryta.

Mirceas blick kan vara den tommaste jag någonsin mött.

– Det kommer ta två år innan jag har ordentlig kraft i armarna igen. Jag har fyra barn, jag vet inte hur det här ska gå, säger han.

Medan vi väntar på att Ralucas mamma Liliana ska komma sitter vi på ett par pallar i Mirceas och Ofelias hus. Fotografen Drago Prvulovic tolkar och efter att ha kallpratat några minuter om vargar, björnar och Transsylvanien blir det tyst.

Mircea svarar vänligt på våra sinande frågor, men sitter blickstilla på sängen, tittar rakt ut i luften och inleder inga samtal själv.

Tystnaden blir nästan outhärdlig till sist.

Smutsigt, lerigt och slitna hus

Bredvid Mircea har hans dotter Diana somnat. Hennes storebror Alex, 11, är vaken och studerar intresserat vad som händer i rummet. Efter ytterligare några minuters tystnad frågar jag Mircea om jag får se trädgården.

Han mumlar några ord till Alex, som följer med mig ut.

Några hönor, en vit häst och en liten hund samsas med allt bråte ute på gården. Alex berättar med sitt kroppsspråk att hunden är hans och säger att den heter Scrappy. Stolt visar Alex några tricks som han och Scrappy övat.

En knapp timme efter att vi kommit till Pistestii din Deal kommer Ralucas mamma Liliana. Hon berättar att hon bor ett par hundra meter bort och att vi där kan få träffa Eddie och Elvis, barnen som Raluca tvingats lämna när hon åkt till Sverige för att tigga.

Vi sätter oss i bilen, kör vänster, höger och sen vänster igen.

I den här delen av byn bor bara romer. Husen är små och slitna och på marken är det smutsigt och lerigt.

– Jag ska visa var Raluca bodde innan hon stack till Sverige. Pojkarna bor hos mig nu och där är det lite bättre, säger Liliana när vi hoppat ur bilen.

Skjulet hon visar är högst 10 kvadratmeter stort. I ena hörnet står en öppen spis som säkert har varit vacker en gång i tiden. Nu har taket ovanför spisen rasat in och den ser mest ut som en hög skrot.

Barnen ser sin mamma på datorn

Det finns inga fönster i skjulet, på golvet ligger bara ett par gamla mattor och någon sorts Jesus-amuletter.

Eddie och Elvis hoppar runt som barn i fem-sexårsåldern ofta gör. De jagar varandra och det är först när vi visar bilder som vi tagit på Raluca, när hon tigger i Karlskrona, som de lugnar sig. Plötsligt står de stilla framför datorn och bara tittar på sin mamma.

Liliana tittar också.

– Hon sitter där för att vi ska ha råd med mat. Hon har ingenting och får knappt någon hjälp här. Jag kan inte heller hjälpa, jag är sjuk, säger Liliana tyst, knappt hörbart.

Lilianas syster Valerica har också kommit in i skjulet för att titta på bilderna. Hon brister ganska fort ut i tårar, när hon ser sin systerdotter på datorskärmen.

– Jag gråter för att jag tycker synd om min syster, säger Valerica och pekar på Liliana.

– För att hon är så fattig att hon måste skicka sina barn utomlands för att tigga.

”Jag ska vara tomte för henne”

Sexårige Eddie säger att han saknar sin mamma. Han vill att hon ska komma tillbaka så snart som möjligt och när hon gör det så har han en plan.

– Då ska jag vara tomte för henne! utbrister han.

Raluca, som snart druckit upp sin andra kopp kaffe, har aldrig lyckats få ett jobb i Rumänien. Det är knappt någon av dem vi träffar som har haft annat än ströjobb i sitt hemland. Tidigare reste många till Italien, Spanien och Portugal för att arbeta - men efter finanskrisen i slutet av 00-talet är det även där nästan omöjligt att få jobb.

Precis som för många andra blev tiggeriet det enda lösningen som Raluca och Ofelia kunde komma på. Hemma i Rumänien hörde de att det gick ganska bra att tigga i Sverige – och tillsammans gav de sig i väg.

De berättar om livet som tiggare på gatorna i Sverige.

– Vissa blir irriterade på oss, de blänger och säger elaka saker. Men vissa är snälla och ger pengar. De dagarna vi får in lite mer pengar kan vi äta ordentligt, de magra dagarna får vi knappt ihop till mat. Den största delen av pengarna skickar vi hem till barnen, säger Ofelia som nu pratar allt mer.

Blev lämnad av sin pappa

Både hon och Raluca kommer från splittrade familjer, vilket gör det ännu tuffare.

– Det är svårt, jag har ingen man och jag pratar inte engelska. Och pappa lämnade oss för 20 år sedan, han stack i väg med en annan kvinna, säger Raluca.

Men det svåraste av allt, förutom att vara ifrån barnen, är kylan.

– Vi skulle behöva ett ställe där vi kan värma oss och tvätta oss, säger Ofelia.

I Pistestii din Deal ligger mörkret ett par timmar bort och vi åker tillbaka till Mirceas hus, han sitter fortfarande på sängen och tittar ut i luften. Vi går inte in, i stället visar Alex oss ytterligare ett trick som han lärt Scrappy.

Vi har fortfarande inte pratat med tystlåtna Ofelias mamma, men hon har nåtts av beskedet att vi letar efter henne och nu har hon kommit hit.

Innan vi ens har hunnit hälsa drar hon upp tröjan och visar sitt bröst. Operationsärret syns tydligt.

– Det här är anledningen till att min dotter har gett sig i väg, säger hon.

Hoppet står till utlandet

Ofelias mamma heter Elena Cardaran, har fyllt 71 och är inte särskilt optimistisk inför framtiden.

– Det enda hopp vi har är att de unga kan åka utomlands och jobba ihop pengar. Vi kan inte resa någonstans, vi är gamla och sjuka, säger Elena och sneglar på betydligt yngre Liliana.

– Allt här har försämrats. Det finns inga jobb och vi har knappt några pengar till mat, säger Liliana.

Innan vi lämnar Pistestii din Deal får även Elena se bilderna från Karlskrona. Först blir hon glad att höra att vi har foton på hennes dotter, men ganska snabbt sjunker axlarna ner när hon tittar på skärmen.

Tårarna börjar rinna.

– Det gör ont i hjärtat och bröstet när jag ser min flicka så där. Hon tvingas skämma ut sig och jag ser att hon fryser så hon skakar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!