Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Att öppna kassaskåp är fantastiskt"

1973. Janne Olsson leds ut av polisen efter det tio dagar långa dramat. Foto: PRESSENS BILD, SVT

HELSINGBORG. Han blev Norrmalmstorgsrånaren med hela världen.

Det är snart 40 år sedan han stegade in på Kreditbankens kontor i centrala Stockholm - men han minns det som om det var i dag.

Kvällsposten har träffat Jan-Erik "Janne" Olsson, som återvänt till barndomsstaden Helsingborg och nu kan se tillbaka på ett liv som mycket kretsat kring brott och fängelse.

Han berättar här om sina söner, sina misstag, hur det känns att ha skadat andra, om vara dömd för hela livet - och om att leva på väldigt knappa resurser.

Nu hoppas han kunna dryga ut kassan med nya bokkontrakt. Ett halvt livs brottslighet har inte lönat sig.

Norrmalmstorgsdramat Sex dagar som skakade Sverige

Klockan tio på morgonen går Janne Olsson in på Kreditbankens kontor vid Norrmalmstorg. Han skriker: "Det här partyt har bara börjat."

Han tar fyra bankanställda som gisslan. En polis såras av ett skott. Olsson kräver att Clark Olofsson ska föras till banken - och så sker.

Kristin Enmark ur gisslan talar i telefon med Olof Palme.

"Jag är väldigt besviken på dig, Palme. Jag har varit socialdemokrat hela mitt liv, och nu tycker jag att ni schackrar med våra liv."

Polisen bestämmer sig för att stänga dörren till valvet och låsa in alla sex. Polisen bygger skyttevärn inne i banken.

Polisens plan är att borra hål i taket till valvet. Genom hålen ska man spruta in gas.

Tidigt på morgonen får polisen veta att Janne Olsson gillrat snaror som gisslan ska tvingas ha kring halsen. Vid en gas-attack riskerar fångarna att bli hängda.

Klockan nio på kvällen sprutar polisen in gas i valvet. Det blir becksvart i valvet när strömmen bryts, man fyller golvet med en knapp decimeter vatten och börjar spruta in "cs-gas" - som USA använde under Vietnam-kriget för att röka ut motståndare i skyddsrum. Janne Olsson skjuter men ger upp. Två minuter senare är det över. Jan-Erik "Janne" Olsson leds ur banken, nu för alltid känd som Norrmalmstorgsrånaren.

Vi träffar Janne Olsson i ett industriområde i utkanten av Helsingborg. Här har han haft en bilfirma under sina hederliga år. Han pekar ut hål i marken efter staketstolparna som inte finns kvar.

Nu ligger det en turkisk restaurang med prisvärd lunchbuffé i lokalerna. Ett bra ställe där man kan äta hur mycket man vill, noterar pensionären Janne Olsson. Där ska vi sitta ner och prata med småtjuven som blev en av världens mest kända förbrytare.

Han är född och uppvuxen i Helsingborg under kriget 1941.

- Det var fattigt som satan, ännu värre precis efter kriget. Det var nere på söder, där det mesta är rivet nu tyvärr. De kvarteren har jag brandskattat gata upp och gata ner när jag höll på som värst.

En kontrast mot Thailand, där han tillbringat 15 år av sin ålderdom.

- När vi kom ner dit hade jag lite slantar med mig. Jag hade gjort affärer vid sidan av bokföringen, alla bilhandlare gör det. Vi åkte runt och reste och tog det lugnt. Jag fick en fantastisk bankränta på mina pengar i början och kunde köpa en massa mark. Vi hade både risodlingar och gummiträd. Jag har sålt av mycket nu, men en del finns kvar.

"Minns det som om det var i dag"

Det var 1996, lite knappt 23 år efter att Janne Olsson gömde en k-pist under jackan och gick in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm.

- Det är inte klokt, jag minns det som om det var i dag, säger han.

Maskerad med peruk, skokräm i ansiktet och knagglig engelska brände han av en salva med k-pisten rätt upp i bankhallens tak. Nu hade han allas uppmärksamhet.

De följande dygnen är några av de mest kända i svensk kriminalhistorua. Janne Olsson begärde att bankrånaren Clark Olofsson skulle släppas ur fängelset. Svensk polis gick honom till mötes - med regeringens godkännande. Olofsson skulle snart göra Janne Olsson sällskap i bankens valv, tillsammans med gisslan ur bankpersonalen.

Det var en helt galen idé du fick?

- Jag träffade Clark Olofsson när vi satt i Kalmar. Fy fan vad jag ångrar att jag träffade den mannen. Han är en jävla fjant egentligen. Men jag tyckte synd om honom och vi såg upp till honom. Han var ju duktig och hade gjort en massa grejer.

Men steget från att vara lite kompisar på kåken till att ta gisslan på en bank, det är ju rätt långt?

- Jag skulle hjälpa honom ut ur fängelset. Först skickades det in dynamit till honom, men han klantade till det. Då blev det Norrmalmstorg, det var kanske lite drastiskt.

Du blev världs­kändis på kuppen?

- Visst, men ingen hade ju gjort någon sådan grej tidigare.

Jag var ju inte ens född när det hände. Men när jag läser om det i efterhand så slås jag av att du var en drummel, som sköt på folk och tog gisslan. Det är ju inte okej.

Efter sammanlagt 20 år i fängelse är Janne Olsson en fri man. 72-åringen bor i sin födelse­stad Helsingborg. Foto: Foto: Stefan Lindblom / Helsingborgs-Bild - Ja, vad ska man göra? De överlevde som tur var.

"Det var ju spännande"

Det mesta har ältats, stötts och blötts genom åren som har gått sedan de där dagarna i Kreditbankens valv. Alla journalister försöker hitta någon ny uppgift eller vinkel.

- Och alla frågar mig om jag ångrar mig. Helt patetiskt.

Jag hade faktiskt inte tänkt fråga om det. Vad hjälper det att ångra sig?

- Det är klart som fan att man ångrar sig, det vore ju idiotiskt annars. De sista åren på kåken - jag fick nåd efter åtta år - hade jag varit ute då hade jag kanske varit en av Sveriges största bilförsäljare. Så visst fan ångrar jag mig. Ändå vill jag inte ha det ogjort, det var ju spännande.

Suttit nära 20 år i fängelse

I din bok som kom ut för några år sedan beskriver du dig som stor och stark, en mästerlig brottsling som klarar av det mesta. Ändå sitter du inne rätt ofta under de här åren. Hur är det med självbilden?

- Alla som sitter på fängelser är misslyckade individer, är man lyckad så åker man ju inte fast. Jag var en av de mest misslyckade eftersom jag har suttit så lång tid. Den som säger något annat ljuger för sig själv och för andra.

Hur många år har det blivit totalt bakom galler?

- Usch, det är nästan 20 år. Det är hemskt, fy fan. Tänk vad mycket man kunde ha gjort och upplevt under den tiden.

Sedan Norrmalmstorg 1973 har Janne Olsson i huvudsak hållit sig på rätt sida om lagen. Han fick sitta av två månader för vapenbrott efter att polisen hade hittat en pistol i hans bostad. En startpistol, påstår han själv.

- Egentligen var det böter på det, men jag hade ett bokföringsbrott hängande över mig också.

Hans senaste - eller sista - sammanstötning med rättsväsendet var ett momsbedrägeri som han lockades in i. Vattentätt, påstod kumpanerna. Men allt avslöjades och Janne Olsson riskerade återigen fängelsestraff - tre år sades det.

- Jag har ångrat mig som fan för det där. Det ska man ju inte göra, men det där var dumt.

Han undvek rättegång när han flyttade till Thailand - trots en internationell efterlysning. Efter tio år på flykt, då rättvisan kanske inte jagat honom med blåslampa, besökte han Sverige för att göra upp. Åklagaren valde att lägga ner åtalet och Janne gick fri.

Vill skriva fler böcker

"Stockholmssyndromet" heter boken om Norrmalmstorgsdramat och Janne Olssons liv med hans egna ord. Namnet kommer från det psykologiska tillstånd som först uppmärksammades efter händelsen på Kreditbanken - där kidnappningsoffer tar parti för förövaren.

Boken har inte sålt i några fasliga mängder, men den översätts nu till engelska för utgivning i USA. Den gamle tjuven hoppas på fler bokkontrakt. Han säger sig ha minst 17-18 färdigskrivna manus och ett förlag har hört av sig.

- Jag vet inte vilken bok de är intresserade av, jag ska upp till Stockholm i slutet av månaden för att träffa förlaget. Då ska jag också passa på att hälsa på min son i Härnösand, han sitter isolerad där.

Sonen läser juridik i fängelset

Sonen han talar om - ett av nio barn i syskonskaran - är Andreas Olsson, ledare för det tungt kriminella mc-gänget Bandidos avdelning i Stockholm. Han sitter av ett tio-årigt straff för narkotikabrott på Saltvik-anstalten. Där har han har använt tiden till att plugga till jurist. Totalt har han tillbringat nästan lika mycket tid i fängelse som sin pappa, när han kommer ut.

- Det där med knarket är min stora sorg, jag hatar det. Men jag är jävligt stolt över honom och hans examen nu. Han ska lämna det andra livet när han kommer ut, jag är säker på att han klarar det.

Det skulle inte vara första sonen som lämnar mc-världen. En annan lyckades ta sig ur ett hang around-gäng till Bandidos efter att han förlorat jobbet när kopplingen upptäcktes. En tredje fick hjälp av pappa att lämna gänget.

- Han kom ner till Thailand och ville att jag skulle hjälpa honom ut ur Bandidos. Det är svårt att gå ur, är man med så kommer man helt enkelt inte ur. Men jag har ju mina kontakter och känner dem, så han fick lämna i "good standing".

Det är ett ovanligt utträde, där en medlem går ur med organisationens godkännande. Motsatsen är "bad standing", där avhopparen är lovligt byte för all framtid.

Det där är en dramatisk skillnad mot din första son som är polis. Du, som säger att du aldrig har pratat med en polis i hela ditt liv?

- Yrkesvalet lägger jag mig inte i. Han var nere och hälsade på en gång, då frågade han vad jag tyckte om att han skulle bli polis. Då sade jag att han bestämmer själv. Inte fan kan eller vill jag sätta mig emot det.

Du har kallat dig yrkeskriminell. Men det är väl inget riktigt yrke att vara kriminell - att ta andras saker och pengar?

- Både ja och nej. Jag har ju lärt mig hur man gör när man bränner, skjuter, spränger och kapar upp ett kassaskåp. I fängelset lärde jag mig att dyrka lås, jag var väldigt duktig på det.

Du är låssmed?

- Haha, ja. Jag lärde mig att förfalska pass i fängelset också. Det var så lätt att det var skrämmande. Nu är passen alldeles för fina, det blir för svårt.

Innan jag åkte hit läste jag en del intervjuer med dig, där bilden ofta är att du är en lite lustig gammal mysfarbror som råkade spränga kassaskåp en gång i tiden. Det stör mig, du höll ju på med en jäkla massa dumheter.

- Ja, det är klart att det var dumt och kriminellt alltihop. Men jag fick smak på det när jag såg hur lätt det var. Spänningen när man öppnade ett kassaskåp var fantastisk.

Men är det rätt att beskriva din rätt hårda brottskarriär, där du har stulit och skadat människor, som något roligt och underhållande?

- De som skriver om det vill ha det underhållande för att folk ska läsa. Det är ni reportrar som vinklar till det. Jag försöker berätta så rakt jag kan även om jag förskönar lite. Det var ett hårt liv att hålla på så som jag gjorde, man ska inte tro annat.

Var utskriven ur Sverige

När jag sitter framför den gamle mannen, som hittat på så mycket jävelskap under sitt liv, tänker jag att det nog ändå är dags att sluta döma honom nu. Han har ju suttit av sina straff.

Han berättar om när han kom tillbaka till Sverige - pensionspengarna slutade komma och tillvaron i Thailand blev ekonomiskt omöjlig - och ville förnya sitt pass. En butter myndighetsdam förklarade att han var utskriven ur Sverige och minsann fick pallra sig tillbaka till Thailand för att söka nytt pass på svenska ambassaden.

- Det var en sådan där som anser att man är dömd för evigt. Det är för jävligt att de gör så, jag är ju svensk medborgare och har suttit min tid. Men det blir aldrig nog i en del människors ögon.

Janne Olsson fick sitt pass till slut, efter att ha fört lite oväsen och pratat med en journalist.

För några år sedan, när hans bok släpptes, var Norrmalmstorgsrånaren intressant för medierna igen. Han var på besök i TV3:s Efterlyst där även Leif GW Persson satt i studion. Efter programmet skrev kriminologen en svavelosande krönika om hur illa han tyckte om ­gullandet med Janne Olsson.

- Jag förstod inte alls varför han skrev så, han hälsade ju på mig och var väldigt trevlig. Han har en del bagage själv, så han borde ju tänka efter innan han snackar skit om andra. Jag har ju gjort honom populär eftersom han fått snacka så mycket om mig.

Vill berätta om sitt liv

Janne Olsson verkar ändå inte så berörd av attackerna. Många har tyckt och tänkt om honom genom åren och det tjänar inget till att bli förbannad hela tiden.

- Min dröm är att få komma ut i skolorna och berätta om mitt liv. Det finns så mycket att berätta om alla misstagen och varför jag lade av. De där värstingarna lyssnar inte på sina kompisar, lärare eller föräldrar. Men de lyssnar på mig, jag vet ju hur det är och känner till det mesta med ett fängelse.

Tillvaron i Sverige är knaper. Efter att Janne Olsson återvänt hem - han har varit i Sverige i snart ett år nu - får han full pension igen, men det är inga stora summor. När de fasta kostnaderna är betalda återstår runt 5 000 kronor. De ska även räcka till busskort för hela familjen och kläder till en tonårsson som inte vill vara utanför i skolan.

"Man kan inte gå tillbaka"

Han höjer rösten litegrann och förmanar mig att inte skriva något "tycka synd om". Det vill han inte veta av alls.

- Det är mitt eget fel. Hade jag jobbat och betalat in skatt hade jag haft mer nu. Lagt kort ligger och det finns de som har det ännu sämre.

Han suckar och ser plötsligt lite mindre ut. Den fortfarande reslige mannen, med rätt mycket attityd, har blottat sig och trivs kanske inte så bra med det.

Du pratade om att inte ångra någonting. Men just det här, att behöva leva på så knappa resurser på grund av det liv du har levt - ångrar du att du inte levt på ett annat sätt då?

- Det är klart som fan, med facit i handen. Men det har jag ju inte haft, man kan inte gå tillbaka.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!