Visst kan jag sakna tiden före coronakrisen.
Tiden innan allt vändes upp och ner och samhälle efter samhälle sattes i karantän.
Men tiden före krisen var inte alltid lätt den heller.
Självisoleringen och ångesten som många i samhället lever i nu, upplevde många Malmöbor hösten 2010 när en mördare, som skulle visa sig vara Peter Mangs, gömde sig i mörkret och sköt på personer med svart hår.
Under några månader var det många med invandrarbakgrund som höll sig inomhus av rädsla. Isolerade i sin egen stad, av rädsla för ett virus som stavas rasism.
Det var egentligen en slags repris från början av 1990-talet, då många med utländsk bakgrund i Stockholm tvingades hålla sig hemma av rädsla för Lasermannen John Ausonius.
Babbelboxen – ”ingen signal”
Visst kan jag sakna tiden före coronakrisen.
Ändå minns jag det som att vi förberedde oss väl för denna sociala distans som alla pratar om nu.
Se bara på ”babbelboxen” som kommunen lanserade 2011 för att invånarna skulle kommunicera - på distans.
Officiellt hette det att man ville integrera Rosengård med resten av Malmö, eller resten av Malmö med Rosengård. En box placerades i stadsdelen och en på Stortorget.
När boxarna invigdes var entusiasmen stor. Varje månad betalade Rosengårds stadsdelsförvaltning 22 000 kronor för att driva projektet.
När pratsugna Malmöbor steg in i boxen för att prata med Rosengårdsbor möttes de dock av en svart tv-skärm och beskedet ”Ingen signal”.
Vi var alla barn före coronakrisen
Men visst saknar jag tiden före coronakrisen.
När kommunen lade en halv miljon kronor på att spela in ljudet av staden. Bland annat tystnaden på ett bibliotek.
Det var bara några månader sedan.
Lite naivt kanske en del tycker men vi var alla barn då. Innan coronakrisen tvingade oss att växa upp och inse mänsklighetens dödlighet och priset av vår djurhållning, våra angrepp mot naturen och andra arter som delar planeten med oss.
Jag saknar att kunna se Malmö FF tätt ihop med tusentals andra på stadion. Det gemensamma firandet och lidandet som en hyllning av detta kortvariga och ömtåliga liv som avnjuts bäst ihop med andra.
Men saknar jag verkligen tiden innan coronakrisen?
Senaste åren har jag gått på ett tiotal begravningar av unga, vissa barn, Malmöbor som skjutits ihjäl av andra unga Malmöbor.
Senast i november.
Mer än applåder till vården
Jag saknar en hel del av tiden innan corona men längtar inte tillbaka.
Jag längtar istället till en annan tid och tänker att det minsta vi kan göra för coronakrisens största offer, är att låta det värsta som händer lära oss det bästa inför framtiden.
Kanske kommer det satsas mer än applåder på vården.
Kanske värderas vikten av korrekt samhällsinformation.
Liksom arbetet med att rädda klimatet och därmed oss själva.
Möjligen får personal i frontlinjen, på äldreboenden och inom sjukvården, många av dem personer med invandrarbakgrund som bor i miljonprogrammen, högre status.
Annars finns risken att tystnaden som Malmö stad spelade in förra året blir stadens framtida melodi.
LÄS MER
Hit vänder du dig med dina frågor om corona
LÄS MER
LÄS MER
