En ung kille satt i kyrkan och sparkade på bänken framför. Bredvid satt hans klasskamrat Anders Fransson och kände hur svetten började rinna från ansiktet när blickarna från de övriga skolavslutningsfirarana vändes mot honom och hans kompis.
– Det var någonting som sattes i gång där. Sen utvecklades det mer och mer och blev värre och värre, säger Anders från Mjällby i Sölvesborg.
Han var 14 år gammal och led av primär hyperhidros – men det visste han inte då.
– Det var ett rent helvete, just i den åldern är det inte så roligt. Jag satte mig alltid nära dörrar, sprang till toaletten fem, sex gånger per timme. Hittade på bortförklaringar som att jag varit ute och sprungit och därför eftersvettades. Eller att det var problem med magen. Jag skyllde på allt.
Fick lugnande medel
Sjukdomen gav dagliga svettattacker men någon diagnos kunde inte ställas. Anders fick veta att problemen skulle försvinna med åren, en psykolog trodde att de berodde på panikångestattacker eller posttraumatisk stress.
Lugnande medel skrevs ut, men svettningarna fortsatte.
– Hela livet har gått ut på att gömma mig när jag svettats.
Skammen gjorde att han försökte dölja svettningarna för alla, inte ens hans närmaste familj visste hur han egentligen mådde. Anders fick trots allt ett jobb, på IFÖ-verken. Där kunde han sitta inne på toaletten och äta frukost, i stället för att vara i matsalen med sina kolleger.
– Om jag hade vetat då att jag led av en sjukdom, att det var ett verkligt handikapp, så tror jag att jag hade accepterat det på ett annat sätt. Då tror jag inte att det hade varit lika skamligt.
Ansiktet blev vitt
Han provade allt: naturläkemedel och huskurer.
– En gång smörjde jag till och med in hela ansiktet med ”Absolut Torr” men det enda som hände var att ansiktet blev helt vitt.
Vändningen kom för ett år sedan. På internet såg Anders en annons om en svettklinik i Köpenhamn. Han åkte dit och det konstaterade direkt att svettningarna berodde på hyperhidros.
– Jag hade aldrig hört ordet men de sa att de ville behandla mig.
Ett femtiotal sprutor med botulinumtoxin sprutades in i ansiktet.
– En vecka efter det svettades jag fortfarande, men sen en dag började det helt plötsligt att sticka i skinnet i ansiktet. Det var precis som att svetten ville ut men att den hindrades. Jag har varit helt snustorr sen dess.
Var fjärde månad besöker Anders kliniken för den behandling som kostar 15 000 kronor och betalas av försäkringskassan – åtminstone tills vidare.
I höstas trädde en ny EU-lag om utlandsvård i kraft och nu ska beviljandet av Anders behandlingar prövas utifrån den.
– Om det inte går igenom så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag har inte råd att betala kostnaderna själv och om jag inte får behandlingen är jag tillbaka på ruta ett. Det hade varit katastrof.
"Finns hjälp att få"
Men Anders försöker att se möjligheterna i stället för problemen. Skammen är borta och han väljer att berätta sin historia för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra som lider av samma sjukdom.
– Det finns hjälp att få, och det är viktigt att folk vet om det. Det senaste året har jag känt mig pånyttfödd och jag kan göra saker som jag absolut inte kunde göra innan. Jag kan gå på bio, åka buss och tåg. Jag älskar att gå på möten och sådana larviga grejer som de flesta andra hatar. Eller att sitta och äta tillsammans med folk, för de flesta är det helt naturligt men för mig är det nästan överväldigande.
I dag jobbar Anders som undersköterska i Sölvesborgs kommun. Han säger sig stormtrivas men det finns fortfarande en tagg kvar i hjärtat.
Det finns drömmar som aldrig kommer bli uppfyllda.
Anders kommer aldrig bli läkare eller arkeolog, konstaterar han med gråten i halsen.
– Jag är för gammal för att utbilda mig mer. Visst, jag är en helt ny människa men det är fan att det har behövt ta 40 år.
