Utanför Alen Kaljacas bostad i Skurup i Skåne står det mängder av kassar med kläder, hygienprodukter och andra förnödenheter.
– Det här är bara vad vi har fått ihop de sista två timmarna, säger han.
– Vi hade ett förråd på 200 kvadratmeter här, nu får vi nog 600 till. Vi har förmodligen fått en lokal i Malmö nu också som ska vara ganska stor och ingen har velat ta en enda krona från oss.
De senaste dagarna har människor och företag från hela landet bidragit till deras insamling ”helpinghandsweden”. Nu kör han tillsammans med andra frivilliga ner till den polsk- ukrainska gränsen med sakerna. Det är 100 bilar som har anmält att de vill följa med.
– Sedan vad folk säger och vad folk gör, det tror jag vi alla vet det är rätt stor skillnad på.
Enligt Sydsvenskan blev det femton bilar som följde med honom den första turen.
Medan vi pratar utanför hans hus kommer en granne förbi och lämnar grejer, det plingar konstant till i telefonen och han blir uppringd av en reporter. Han har fått mycket uppmärksamhet i medierna de senaste dagarna och det har hjälpt projektet.
– Istället för att jag ska köra ner själv nu så pratar vi om en karavan och det är företag som kanske vill komma in och sponsra, och då kan vi hjälpa många fler.
Efter att vid krigsutbrottet ha hämtat frun Annas familj från gränsen förstod han att han inte kunde sluta där.
– Vi satt nio personer i en liten bil, barn som satt i bagageluckan och knappt kunde sitta liksom. Så börjar jag fundera: I hennes familj har vi 70 personer till, i hennes land har vi 40 miljoner till, var drar jag en gräns? Jag drar inte en gräns, jag är flyktingbarn själv, jag drar inte en gräns.
Han har kontakt med välgörenhetsorganisationer vid gränsen och i den första körningen är det i första hand blöjor, barnmat och bröstmjölksersättning som ska ner. Kläderna som de har fått in kommer förvaras här och skänkas till flyktingar när de kommer hit, eller skickas dit de behövs.
– Det här är första körningen och jag har inte planer på att ge upp, jag tror inte att vi täcker behovet genom ett besök.
Han vet inte när eller om han kommer gå tillbaka till sitt jobb, han kommer fortsätta med projektet och körningarna så länge som han kan.
Det är dock ingen enkel resa. Han berättar att han under förra körningen inte kom hela vägen till gränsen, han var som närmast fem mil i från.
– Alla bilar kör i en riktning och det är ifrån gränsen, det tog mig sju bensinmackar innan jag kunde tanka min bil, jag fick vända tillbaka, all bensin var slut. Jag var 130 kilometer ifrån gränsen innan jag hittade en mack med bensin i, så det är en bra bit in i Polen. Och livsmedelsaffärerna, alla hyllor var tomma.
Det är mycket som kan gå fel inför en sån här resa, men Alen Kaljaca känner ingen oro.
– Nej, Guds vilja styr allt, det kvittar om du är här eller om du är där, säger han.
