Jakten på grodmännen var kulmen på en flera veckor lång ubåtsjakt i den så kallade Karlskronabassängen i Blekinge.
Det började på kvällen den 9 februari 1984 när två utslag registrerades på spaningsslingan som försvaret installerat i huvudinloppet till Karlskrona. Därefter observerades två radarekon i området.
Detta utlöser en febril aktivitet i det sydsvenska kustförsvaret och man gör bedömningen att det finns en miniubåt i Karlskronabassängen och en moderubåt som ligger på vänt utanför de skyddande skärgårdsöarna.
Överbefälhavaren ger tillstånd att fälla sjunkbomber och utlösa fasta mineringar. Det är skarpt läge.
Detta var under kalla krigets dagar, efter sovjetiska ubåten U137 och grundstötningen i Gåsefjärden (1981). Och det var efter ubåtsjakten i Hårsfjärden (1982).
På regementet I12 i Eksjö gör sig yrkesofficeren Mikael Lindholm, då 26 år, redo att gå på helgledighet. Han har packat sin väska med civila kläder och en flaska whisky för att åka till Skövde och hälsa på en kompis.
Det blir snabbt ändrade planer.
Mikael Lindholm och hans pluton med värnpliktiga infanterister skickas till Almö där de sätter upp ett antal posteringar ut mot vattnet. Uppgift: att hindra fienden från att passera.
Militären misstänkte att instängda soldater, möjligen ur någon elitstyrka, skulle använda Almö som en kommunikationsväg som de kunde ta sig över till fots, efter att ha simmat i land från "bassängen".
Den 29 februari, när mörkret fallit, görs en observation som belägger misstanken. Flera soldater uppger att de ser en person som simmar mot stranden och går i land. Personen har dykardräkt men inga synliga tuber på ryggen, däremot en anordning som hänger på bröstet. Polisens hundförare kallas till platsen och schäfern Jax får upp ett spår som leder tvärs över ön.
På kvällen den 3 mars, när Mikael Lindholm och hans manskap varit ett dygn på Almö, observeras återigen en dykare vid en iskant nära en postering. En värnpliktig ser i sin bildförstärkare grodmannen röra sig över isen i en hukande ställning. Men medan soldaterna gör sig redo att ingripa försvinner den mystiske dykaren ner i vattnet igen.
I samband med denna händelse är Mikael Lindholm med om något han fortfarande grubblar över. På väg mellan en postering och ett förråd på ön möter han plötsligt en ensam man i jeans och blå jacka med FN-truppernas logga på ryggen. I händerna har han en AK4, en automatkarbin, utan vapenrem.
Mikael frågade vem mannen var och han sa sig tillhöra Säpo i Malmö. Var det sant, eller var det en person som jobbade med fienden från landsidan?
– Jag har efteråt frågat befälskolleger och polis, men ingen minns någon säkerhetspolis i civila kläder. Det är en besynnerligt att ingen annan minns denne man, konstaterar Mikael Lindholm.
Men då på Almö fick han snart annat att tänka på. Vid en av posteringarna, 10-15 meter från vattnet, hörs plötsligt hasande ljud och andhämtning. Soldaterna skriker att den som eventuellt finns där ska ställa sig upp och ge sig. Ingen ger sig till känna.
Då skjuter man ett magasin automateld åt hållet där ljuden hörts. Ingen träffad person hittas, men efteråt finner man ett stort fotavtryck med tvärgående ränder, som efter en grodmansdräkt, i strandkanten.
Nästa kväll, vid 22-tiden den 4 mars, väcks Mikael Lindolm av en soldat som upptäckt ett nytt mystiskt föremål i vattnet. Det är 3-4 meter långt och liknar en stor cigarr. Mikael kollar i bildförstärkaren.
– Något runt ligger i vattnet och sticker upp 30-40 centimeter över ytan. Vi observerade den under cirka tio minuter, 75-100 meter ut från stranden rakt framför oss. Det bekräftade min bild av att det pågick verksamhet där. Nu har vi dem här, fienden är här, tänkte jag, berättar Mikael Lindholm.
Han övervägde att beordra eld mot "cigarren" men lät polisen söka igenom terrängen först, eftersom man trodde det finns fiender på land. Några spår efter "fi" hittades dock inte och "cigarren" försvinner ner i vattnet när polishunden springer på en larmmina.
Även den 5 mars ser man "cigarren" utanför Almö. Nu kallar man fram helikoptern som släpper tre sjunkbomber - utan resultat.
Några dagar senare blir Mikael Lindholm och hans pluton avlösta och återvänder till Eksjö.
Händelserna på Almö glömmer han aldrig, och 31 år senare skrev han boken "Ubåtar och grodmän - 6 dygn på Almö 1984" som just givits ut.
Ett incitament för boken var alla skeptiker. Snacket om hjärnspöken och halsstarriga värnpliktiga som skjutit mot svanar. Det gjorde Mikael förbannad.
– Det var på gränsen till förtal. Jag kände å alla mina kollegers vägnar att det här kan inte stå oemotsagt. Här var en stor mängd värnpliktiga och anställda som gjorde ett jättejobb. Det ska man inte ta ifrån dem, säger Mikael Lindholm som i dag arbetar med ledarskapsutveckling inom Försvaret.
Men vilken främmande makt var det som rörde sig runt Almö 1984 - var det ryssen?
– Jag har ingen grund för att nationsbestämma detta, det får någon annan göra. Ingen kan ta ifrån mig att jag upplevde det här, men där stannar jag för min egen trovärdighets skull.
