Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

10-årige Olle berättar i klassen: Jag är Olivia

10-åriga Olivia föddes som Olle. Familjen vill stötta och berätta. Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

En dag ställer sig en skolelev framför hela klassen

För att ta det största steget i sitt liv.

Magen pirrar.

Alla tystnar.

Deras klasskompis har något alldeles särskilt att berätta.

När sexårige Olle och mamma Ida en varm sensommardag står och förbereder sig för första skoldagen händer något.

Olle plockar fram en klänning.

Det brukade han få ha på förskolan. Nu tvekar mamman.

– Barnen känner inte dig, du kanske ska vänta…

Olle tittar på sin mamma som letar efter ett par tajts och en t-shirt i stället.

Hon hinner knappt lägga fram kläderna innan hon stannar upp mitt i steget.

+ +

Redan i väldigt ung ålder, kanske i fyraårsåldern, känner Olle inte igen sig i det kön som samhället och omgivningen bestämt.

Olle är en flicka i en pojkkropp.

När Julkalendern ”Supersnällasilversara och Stålhenrik” sänds ville Olle klä ut sig till den kvinnliga superhjälten. När familjen tittar på Melodifestivalen klär femåringen ut sig till Helena Bergström, som är programledare.

– Jag minns att jag hade klippt en kjol när du skulle vara Helena Bergström, säger mamma Ida. Då satt vi på toaletten och du grät förtvivlat och sa: ”Mamma, jag känner att det ska vara tre flickor i den här familjen, inte två”, berättar Ida.

– Du var helt förtvivlad. Sedan dess har vi sagt att man får ha vilka kläder man vill. Det finns inga begränsningar beroende på om man är pojke eller flicka.

 

Namnen

Olle och Olivia är fingerade namn.

 

I Olivias dagbok skriver hon om sina känslor. Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Mamma läste en rapport

Den där dagen då Olle ska börja sin första skoldag händer ändå något som får Ida att tänka till.

Hon inser att hon inte vågat stå upp för sitt barn, när hon försökt få Olle att inte bära klänning. Att hon gått emot allt hon sagt förut om att barnen får vara precis som de vill.

Det finns en förklaring.

Innan Olles första skoldag har Ida läst en rapport om att barn som bryter könsnormer är de mest utsatta i skolan.

Det känns som ett knytnävslag i mammans mage.

Människor som genom sin könsidentitet bryter mot samhällets normer kring kön benämns som transpersoner. Att vara trans har inget med sexualitet att göra, däremot har många transpersoner ett annat mentalt kön än sitt biologiska och juridiska kön.

I Sverige har transpersoner länge haft det svårt.

Nyligen klassades de som sjuka i Sverige. Det sågs som något som ska kunna botas. I januari i år bestämde dock Socialstyrelsen att könsidentiteten inte längre ska ses som en sjukdom.

Fram till 2013 tvingades transpersoner som bytte juridiskt kön, alltså det kön som registrerades vid deras födsel, att sterilisera sig. 

Rapporter från Socialstyrelsen visar att transpersoner har sämre psykisk hälsa än övriga befolkningen. En tredjedel har någon gång försökt att ta sitt liv.

I åldern 15-19 år har hela 40 procent försökt begå självmord, jämfört med sex procent av den allmänna befolkningen.

Var femte transperson har blivit utsatt för våld på grund av sin identitet. Den senaste rapporten visar att fler mår sämre än när en liknande undersökning gjordes 2005.

Olivia har läst "Brorsan är kung" av Jenny Jägerfeld. Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

När Olle börjar skolan och eleverna ska ställa sig i led, flickor för sig och pojkar för sig, blir sexåringen förvirrad.

Hemma pratar då familjen om att alla barn kanske inte känner att de passar in i pojk- och flickmallen.

– Ja, redan då pratade vi om det. Det var en krypande identitet, berättar Ida.

När ordet ”hen” senare blev etablerat fick Olle extra styrka.

– Jag kände att det passade mig. Jag var varken eller. Eller både och. En hen.

Jag frågar Ida om de funderat på om Olle leker med roller och identiteter.

– Ibland tänker jag det men samtidigt har det varit så tydligt från början. Det var en stor sorg för Olle att han ville vara en flicka men hade snopp. Utforskandet har varit nödvändigt, säger Ida.

I skolan får Olle aldrig taskiga kommentarer från andra barn. Men de har frågat varför Olle har långt hår och bär klänning. Om Olle är tjej eller kille.

– Jag brukar säga ”för att jag vill”. Men i efterhand känner jag ofta att jag hade kunnat svara mer. Många saker kommer man på i efterhand. Jag grubblar, att jag kunde ha svarat ett snäpp bättre.

Frågorna blir tröttsamma och tar på krafterna.

"Vi är tre flickor i familjen. Inte två". Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Ville berätta för klassen

En dag i april i år känner sig Olle nervös under skollunchen.

Tioåringen har bestämt sig för att berätta något för klassen. Läraren vet om det.

När dörren in till klassrummet öppnas väntar Olle på att alla andra går in först.

Det känns pirrigt i magen.

På tavlan står det ”O:s timme”.

Olle ställer sig framför sina klasskamrater, öppnar sin dagbok och alla tystnar.

Det är nu det händer.

Nu berättar Olle att han är en hon, och att hon bytt namn till Olivia.

Olle och hennes lärare trodde att det skulle ta lång tid att förklara och svara när klasskamraterna skulle börja ställa frågor efteråt.

En halvtimme skulle behövas, trodde läraren.

Men det tar bara fem minuter.

En klasskamrat säger att det är som att de fått en ny elev i klassen.

”Nähe”, säger en annan. ”Det är samma person men med ett annat namn”.

Tioåringen säger att hon ville byta till ett namn som liknade Olle. ”Inte till typ Sofie”. 

Jag frågar när hon förstod att hon själv kunde välja sin identitet.

– Kanske när jag var sex, sju år.

När barnen ska ha gympa efteråt går Olivia förbi pojk- och flickrummet.

Hon får byta om i ett extra omklädningsrum, med egen dusch och toalett, som även andra elever använder av exempelvis religiösa skäl.

– Man behöver inte byta namn för att man ändrar klädstil. Det är inte det jag gjort.

– Om jag är kille egentligen och vill ha tjejkläder måste jag inte byta namn för det. Jag behöver inte heller byta klädstil för att jag bytt till ett flicknamn. Om jag gillar tröjor med bilar kan jag fortfarande ha det fast jag vill vara tjej. Men jag har alltid känt att jag inte är en pojke.

Olivia hade skrivit ner vad hon skulle säga, innan hon berättade för klassen. Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

"Hata HIF"

Hemma hos Olivias familj har hon format orden ”Hata HIF” på skoj med magnetbokstäverna på kylskåpsdörren. Tioåringen, som är MFF-supporter, hånar sin pappa som håller på Helsingborg.

– Olivia berättade i höstas att hon ville kallas hon. Då höll vi det inom familjen. Hemma var hon Olivia, utanför familjen var hon fortfarande Olle. Så fort det kom hem någon var hennes lillasyster och vi tvungna att hålla koll på vad vi skulle kalla Olivia, berättar pappa.

– Det var jättekrångligt. Så det är jätteskönt att ha berättat allt så alla vet.

På köksbänken står en bild på Olivia, från tiden då hon hette Olle. Hon bär en tröja där det står ”Var glad för den du är”.

Under våren har familjen tittat på en SVT-serie om transpersoner som heter ”Tjejer som oss”.

Pappa har nyligen varit på en föreläsning där han lyssnat på en förälder till ett barn som föddes som flicka men visade sig vara en kille.

– Hennes barn var fem år när han sa att han inte vill vara flicka utan pojke. Det här var för många år sedan. Förr fanns knappt någon information att hitta om barn som är trans. All info som fanns handlade om vuxna. 

På föreläsningen fick pappan höra om familjemedlemmar som tagit avstånd när barn visat sig vara trans. Om föräldrar som inte orkar eller vågar stå upp för sina barn.

Olivia har haft det lättare. På skolan har alla stöttat och hjälpt tioåringen, poängterar föräldrarna.

Pappa skruvar på sig.

– Klart man oroar sig när man läser vissa saker. Men det får inte hindra Olivia att vara den som hon är. Alternativet är ju inte bra, säger han.

– Vår uppgift som föräldrar är att stötta och vägleda barnen så att de blir så bra människor som möjligt både mot andra men också mot sig själva. 

Hemma berättar föräldrarna om Olivias beslut. Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Olivias föräldrar berättar om en viss oro över hur det kommer att bli under puberteten. På högstadiet. De tänker på att många transpersoner verkar må så dåligt.

I området där familjen bor finns tongivande personer på den högerextrema kanten.

På ytterdörren har familjen satt upp ett klistermärke som bär regnbågsflaggan.

Det har lett till olika former av attacker. Bland annat verkar någon ha hällt urin i brevlådan.

I juni föreslår regeringen att transpersoner ska inkluderas i brottet ”hets mot folkgrupp”.

Olivias mamma och pappa säger att det i alla fall kan underlätta att ha stöd hemifrån.

– Kan man inte vara sig själv hemma så är det svårt att vara det nån annanstans, säger pappa.

Olivia lyssnar tyst en stund när vi pratar om transpersoners situation.

Sedan säger hon:

– Jag tänker inte på framtiden. Jag tänker på nuet.

Då frågar jag vad hon skulle rekommendera föräldrar som läser det här.

– Låt barnet förklara. Lyssna och respektera. Om barnet vill kan det berätta vidare för andra, skolan och sånt. Säg inte emot. Säg inte att barnet har fel, för många andra känner likadant.

Skrev ett Facebookinlägg

I sin dagbok förberedde Olivia talet till klassen. Foto: Jens Christian

När Olivia berättat för sin klass att hon inte är en kille ber hon mamma att skriva ett Facebook-inlägg och berätta om tioåringens val att byta namn.

Inlägget, som tioåringen får godkänna innan det publiceras, avslutas med att Olivia är samma känslosamma, godhjärtade, människa som förut.

Att hon är klok, kärleksfull och kreativ. Det som gäller nu är att ett annat pronomen. 

Familjen vill inte att Olivia ska vara på något annat sätt än som hon är.

Hundratals kommenterar:

Så fin och modig! Wow vilken förebild!

Tänk att bland alla världens barn som tvingas stänga om sig, hotas av våld och suicid, så finns det barn som får föräldrar som ser sitt barn såhär. Välsigne er och Olivia”. 

You go, girl

Jag frågar mamma och pappa om de någonsin tvekade om att berätta.

Inlägget gör att familjen kan slappna av. Föräldrarna tycker det är skönt att inte behöva smyga.

Hittills har ingen reagerat argt.

Mor- och farföräldrar har bara undrat hur det ska bli i tonåren.

– ”Hur gör man. Vi är så gamla. Hur ska vi komma ihåg allt det här, det är inte så lätt”, kan de säga. Då får det ta tid, säger mamma.

Det är framför allt pappa som fått frågor om hur han hanterar det. Vissa förutsätter att pappor påverkas mer av att den biologiske sonen blir tjej.

– Samtidigt vet de flesta att jag inte precis är någon machoman, säger han.

Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Tog största steget i skolan

Tillbaka till den där dagen då Olivia ställer sig framför klassen.

För att ta det största steget i sitt liv.

Magen pirrar.

Alla tystnar.

Det här är vad hon säger:

”Nästan alla vet eller har hört att jag faktiskt inte är en pojke.

Alla här vet eller har hört att jag inte är den jag föddes till, utan jag är någon helt annan.

Jag står här i dag för jag har tagit det största steget i mitt tioåriga liv.

Jag har faktiskt bytt namn. Inte till typ Oliver eller Oskar, eller andra mer pojkiga namn. Utan jag har bytt namn till Olivia.

Och jag är inte den kille ni alltid har trott. Jag har alltid varit en tjej.

När jag var 4 år så sa jag inifrån toan att det ska vara tre tjejer och inte två i familjen.

Så jag vill att ni härmed kallar mig Olivia och hon i stället för han.

Hoppas alla förstår att det här är den jag är”.

 

Viktiga begrepp:

 Könsidentitet är en persons självidentifierade kön, den inre upplevelsen av att vara man/pojke, kvinna/flicka eller att tillhöra inget eller något annat kön.

 

 Transsexualism beskrivs på följande sätt; ” ”En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt”.

 

 Juridisk könstillhörighet avser det kön som personen är registrerad som i folkbokföringen.

 

Källa: Socialstyrelsens rekommendationer för vård av barn och ungdomar med könsdysfori.

 

Experten:

Det finns ingen tillförlitlig statistik på hur många som identifierar sig som transpersoner i Sverige. Det är dessutom mycket komplext att genomföra en sådan undersökning.

– När man ställer frågan så innefattar det alla i paraplygreppet trans, inte bara personer som upplever att de är födda i fel kön och vill ha könsbekräftande vård. Därför är det väldigt svårt att säga hur många som identifierar sig på ett specifikt sätt. Det är så oerhört många identiteter, säger Tommy Eriksson, utredare på enheten för hälsa och sexualitet på Folkhälsomyndigheten.

 

År 2015 genomförde Folkhälsomyndigheten en undersökning om sexualitet och hälsa bland unga i Sverige. Det var en nationell undersökning av åldersgruppen 16-29 år och i den så angav 1 procent av de unga att de är eller hade varit transperson.

Det varierar vilken ålder barn inser att de är transpersoner men många kommer med åren på att de redan som barn hade en känsla av att vara att annat kön än vad omgivningen såg dem som.

– Ofta är det när barn börjar förstå konceptet kön i 2-3 årsåldern som de själva börjar ha tankar om det här, sedan kanske man inte kan uttrycka det själv. Det är ofta tonåringar och vuxna som tänker "jag tänkte ju på det här redan som barn”, säger Mire Åsell, talesperson i transfrågor och ledamot i förbundsstyrelsen för RFSL.

 

Om man är förälder till ett barn som är transperson så finns det flera föreningar att vända sig till för frågor som barnet själv inte är stor nog att kunna svara på. Till exempel finns föreningen "stolta föräldrar" för anhöriga till transpersoner.

–  Det handlar om att lyssna på sitt barn och ta det på allvar. Man ska fråga sitt barn hur de vill ha det, vad det vill att man säger för namn till exempel. Det kan vara bra att vända sig till ett av Sveriges sex team för transvård. Då kan barnet få kontakt med psykolog och både anhöriga och barn får hjälp och stöd med hur man ska bemöta omgivningen. Sedan vill jag tipsa om hemsidan transformering.se där det finns väldigt mycket information.

Mire Åsell, talesperson för transfrågor hos Rfsl. Foto: RFSL

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!