Zorn håller på att få en ny publik

RECENSION. Jag ska inleda med att vara ärlig: Jag har aldrig gillat Zorn. 

Kanske är det ett bevis på att det finns delar av min själ som aldrig kan assimileras, kanske är det den sista, och därmed meningslösa, utposten för inre motstånd. Men hans dalkullor, hans frodiga kvinnokroppar och hans bilder av svensk sommar fyller mig med en olust lika stor som den vällust de tycks generera hos mina blonda vänner, de som med sentimentala ögon pratar om sommarnöjen och midsommaraftnar, fäbodar och bygdegårdar. 

Själv kan jag bara påminnas om alla gånger jag kallats n-ordet vid dessa ultrasvenska tillställningar, och det är inte med tårögd sentimentalitet, utan nykter leda jag vandrar längs dessa minnesstigar. Således: Zorns motiv gör inget för mig.

När nu Nationalmuseum äntligen får öppna sin blockbuster-utställning, denna välbehövliga kassako, är det med samma lakoniska sinnelag jag vandrar uppför trapporna och möts av den välbekanta takmålningen signerad Carl Larsson (se där, ännu en ryslig konstnär!) och förbereder mig på en lång förmiddag.

Eller nej, det är lögn. Jag har besökt Zorngården och stötts och blötts mot dessa motiv, jag är inte lakonisk, jag är förväntansfull: Kommer den här utställningen finally förändra mig eller min inställning? Jag knyter näven i fickan och hoppas, för finns det något så härligt som att få ändra åsikt?

Tranströmerlikt tornar den så upp sig, sal efter sal, oändligt. Akvareller, oljemålningar, etsningar – så många tavlor (runt 200 stycken!) att man undrar om det finns några kvar, så många att den påkostade katalogen framstår som tunn gentemot utställningens omfång.

Här finns alla Zorn representerade. Som superstjärna, helt enkelt.

Nationalmuseum tar verkligen sitt folkbildande uppdrag på allvar, här ska en ny generation Zorn-älskare fostras och ingen ska fortsättningsvis kunna reducera honom till fluktkonstnär allena. Här finns alla Zorn representerade: turist-Zorn, city-Zorn, dala-Zorn. Zorn som kränger, Zorn som bygdens stolthet, som nationalskald, som porträttmålare åt Europas och USA:s maktelit. Som superstjärna, helt enkelt. Den som hoppas på problematiserande får söka sig annorstädes.

Istället får man initierade presentationer och förklaringar, ivriga intill bristningsgränsen: det märks att man haft kul i arbetet med denna show. Stundtals tröttnar jag på tonen, som ibland riskerar att skriva en på näsan med sina förklaringar och tolkningsförslag, bara för att i nästa stycke återigen charmeras av entusiasmen: hur kan jag bli arg på någon som bara vill att jag också ska förstå penselföringens fulländning eller nerv?

Kanske kan man sakna personen Zorn. Vem var han, och vad gjorde han, förutom att vara monumentalt framgångsrik och älskad av alla, världen över? Det gäckar mig, eftersom det för mig symboliserar bristen i hans skapande.

Samtidigt är det i linje med hans konstnärskap, där det är big business som gäller, skicklighet och flit, allt annat tycks lämnat därhän. Politik och sociala orättvisor skymtar bara som hastigast; en fylla som gått överstyr på Mora marknad (1892), i kvinnans ögon kan förtvivlan läsas. Prostitutionsporträtten, de fattiga jämte de rika i stadens myller. Som hastigast, om man inte läser hela konstnärskapet som politiskt: att måla där det finns pengar att hämta, att avbilda de förmögna eller inflytelserika, att låta dåtidens trender ibland milt influera men hålla fast vid en beprövad, realistisk stil. Att måla mer av det som säljer, att förfina de motiven till leda.

Jag förstår, i djupet av mitt hjärta, att om jag kunde älska, skulle jag älska det här.

Glädjefulla är alla studier, som jämte stadsmotiven visar upp andra sidor av Zorns konstnärskap. I det skisserade glimtar det ibland till av ett själsliv som hans mer tekniskt fulländande verk saknar. Samma sak i de små naturmålningarna, som beskrivs som tidsfördriv för konstnären mellan de stora oljemålningarna och porträtten. Här anas också en annan sida, ett romantisk och ödesmättat landskap, och så haven, hans underbara vattenytor!

Jag är inte övervunnen, inte nyfrälst, men inte är det väl Nationalmuseums fel.

Jag förstår, i djupet av mitt hjärta, att om jag kunde älska, skulle jag älska det här.

Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.