Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Zlatans mål är inte det vackraste någonsin

Zlatan Ibrahimovic.
Foto: Alex Livesey / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE
Zlatan i Volvos reklamfilm.
Foto: / VOLVO
Gareth Bale.
Foto: Bestimage / STELLA PICTURES BESTIMAGE
Lars Lagerbäck.
Foto: Daniel Malmberg / DANIEL MALMBERG/IBL IBL/ALL OVER PRESS

När fotbollen reduceras till underhållning förlorar vi förståelsen för spelet.

Johan Anderberg skriver om en stor spelare som hade kunnat bli större.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I pauserna mellan EM-matcherna har Sveriges Television kört en plojig liten tävling. Den heter ”EM:s vackraste” (#emsvackraste på nyspråk) och går ut på att kora det vackraste målet i turneringens historia.

SVT har gjort sitt jobb. Marco Van Bastens volley 1988 är med. Johan Cruyffs lobb mot Belgien 1976 är med. Tomas Brolins tiki-taka-mål mot England 1992 likaså.

Men av någon anledning finns Zlatan Ibrahimovics volley mot Frankrike också med.

Det är ett otroligt vackert mål. En prestation som få fotbollsspelare kan utföra.

Men också ett helt betydelselöst mål.

Sverige var redan utslaget, och Frankrike redan klart för kvartsfinal.

Den som kollar noga på målet kan se de franska backarnas ointresse. De har släppt sin markering av en anledning.

De skiter i vilket. De vill spara sig till nästa, viktigare, match.

Den svenska tevepubliken verkar inte bry sig. Målet har nu röstats fram till ”semifinal” i tävlingen.

Om målet skulle utses till det vackraste EM-målet någonsin är det en tydlig illustration av hur fotbollen under Zlataneran reducerats från idrott till underhållning. ”Vackra” mål blir större än viktiga mål. Mattias Jonssons förlösande 2-2-kvittering mot Danmark i EM 2004 kan falla i glömska medan Zlatans cykelspark mot ett gäng semesterfirande britter på Friends arena trycks upp på t-shirtar.

Fotboll är inte underhållning

Det är inte Zlatans fel.

Hans storhetstid råkar bara sammanfalla med en tid då TV4:s kommentatorer i tjugo minuter kan sitta och klaga på underhållningsvärdet i en livsviktig match mellan två defensivt inriktade landslag.

Men fotboll är ingen jävla underhållning. Och den som bara vill se individuella kroppsliga prestationer kanske ska besöka en cirkus i stället.

Det är långtifrån en ny företeelse att glömma bort att fotboll är en komplex lagsport. Inför den första landskampen någonsin – mellan England och Skottland 1872 – hävdade samtliga experter att England skulle vinna lätt.

Engelsmännen var ju så mycket större och starkare, sa man.

Matchen, som är återgiven i ”Inverting the Pyramid: the history of football tactics” slutade 0-0, och halvtannat sekel senare har de så kallade ”experterna” inte lärt sig ett skit.

När Johan Kellman Larsson på dessa sidor (1/7) vill försvara Zlatans EM-insats skriver han:

”Bakgrunden till Zlatans undermåliga EM var i första hand hans medspelare.”

Det är ett intressant påstående. Men inte ovanligt. Man hör det i en eller annan form – på bussen ochi tv-studior.

Stackars Zlatan, som tvingas spela med ett gäng sopor.

Har Johan Kellman Larsson tänkt på att det i varje lag – från Gothia Cup till Champions League – finns en spelare som är bättre än sina medspelare? Och att en icke oväsentlig del av konsten att spela fotboll handlar om att hantera det?

Det är lätt att glömma bort det skitiga och svåra i fotbollen när vi varje onsdagskväll kan se välregisserade matcher mellan stjärnorna i Champions League. Men Champions League-spelet förhåller sig till fotboll som pornografi förhåller sig till sex. Det är fotboll – men en stiliserad, mallad, kärlekslös och stundtals ointressant version av fotbollen.


LÄS MER: Zlatan har gjort den vackraste klassresan

Bale vs Ibrahimovic

Det har snackats mycket om Islands framgångar efter Sveriges EM-fiasko. Johan Wirfält (28/6) håller upp Lars Lagerbäcks landslag som Sveriges antites. Men kanske är Wales ett bättre jämförelseobjekt. Tio doldisar och en stjärna: Gareth Bale.

Hur beter sig Bale mot sina lagkamrater? Hur har han behandlat ”sopan” Hal Robson-Kanu som förra säsongen spelade i skitlaget Reading i den brittiska andradivisionen?

I kvartsfinalen gjorde Robson-Kanu en gudabenådad vändning i straffområdet och satte 2-1 mot det stjärnspäckade Belgien.

Om man ska tro Albert Camus, som menade att fotboll kunde lära en allt om moral och etik, är det tydligt att Bale har lärt sig något som Zlatan ännu inte lärt sig.

Och i morgon spelar Wales semifinal mot Portugal.

Jag klandrar inte Zlatan för att han missat detta sista steg på vägen mot att bli en riktigt stor fotbollsspelare – och då snackar jag stor som en Maradona som tog ett riktigt skitlag till VM-final 1990. Stor som en Gareth Bale. Kanske klandrar jag inte ens medierna för att de curlat sönder honom.

För det är lätt att drömma sig tillbaka till andra tider. Lätt att, som Lena Andersson i DN (27/5), önska tillbaka Lagerbäckeran och hans ”trollspö av rationalitet”.

Men det var inte så jävla kul då heller.

Inför EM läste jag om Ola Anderssons korta bok ”Så funkar fotboll” – en liten pärla som alla med fotbollsintresse bör läsa.

Den skrevs för exakt tio år sedan, inför VM i Tyskland 2006, då den ubertaktiska eran kulminerade. Det märks. Det är spelsystem, ”försvar är bästa anfall”, zonförsvar, press och understöd och styrspel på var och varannan sida.

Men där finns också en förhoppning om något nytt. Ola Andersson vädjar till svenska tränare att de ska våga frångå systemen, att också våga anpassa systemen till människorna.

Intressant nog var Lagerbäcks största, och sista, misstag, att han vägrade höja blicken från sitt system. Folk minns det inte nu, men i de sista minuterna av den sista gruppspelsmatchen mot England kunde Sverige ha gått för seger. De var ändå redan klara, och ett mål till hade betytt att de sluppit möta Tyskland i åttondelen.

Men Lagerbäck stannade i systemet.

Ett riktigt mål

Kanske möts nu Lagerbäckepoken och Zlatanepoken till sist i en hegeliansk syntes. Kanske får vi ett landslag med balans mellan individ och kollektiv, mellan taktik och geniala infall.

Insprängd i Ola Anderssons bok – mellan taktiktavlorna och beskrivningarna av hur man bör ställa upp en mur vid frisparkar – finns en enorm bild på Zlatan.

Han ler med hela kroppen, han vet inte var han ska ta vägen. Han har nyss gjort det avgörande målet mot Ungern hösten 2005 och tagit Sverige till VM.

Det är ett viktigt mål. Ett mål som betyder något.

Ett riktigt mål.

Och det syns på honom.

Det var längesedan jag såg honom så glad.


LÄS MER: Zlatan blev roligare efter självbiografin


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.