Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Zadie Smith: NW

Zadie Smith.Foto: Reimschuessel / Splash News

Zadie Smith återvänder till sina rötter i Londonförorten Kilburn i sin nya roman. Jan Gradvall läser en närgången berättelse som lägger örat direkt mot asfalten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

ZADIE SMITH | NW | Hamish Hamilton, 294 s.

Zipping up my boots, going back to my roots. Refrängen till en gammal discolåt sammanfattar vad Zadie Smith gör med sin nya roman.

Londonfödda Smiths debutroman Vita tänder från 2000 placerade henne i samma division som David Foster Wallace och Jonathan Franzen som den anglosaxiska romanens stora framtidshopp.

När Time magazine 2005 rankade de 100 bästa romaner som skrivits på engelska språket från 1923 och framåt så var den då 29-åriga Zadie Smith med på listan.

Det kulturella Amerika öppnade sina dörrar för henne. Den tredje romanen Om skönhet från 2005, en briljant familjeskildring, utspelar sig i amerikansk universitetsmiljö.

Zadie Smith har fram till nu inte skrivit någon ny roman sedan Om skönhet, Men hennes journalistik, samlad i fina essäsamlingen Changing my mind från 2009, ger en inblick i hennes liv under det senaste decenniet.

 

Inget land att bjuda okända på te i. Stämningen i Zadie Smiths nya roman har tagit smak av fjolårets ngelska upplopp.Foto: Foto: Carl De SouzaHon har anlitats som föreläsare och gästprofessor av de amerikanska Ivy League-universiteten. Där har hon suttit och undervisat de unga amerikanska litterära underbarnen i skrivandets konst.

Om man läser innerfliksbiografer på moderna amerikanska debutromaner - alla oerhört skickliga rent skrivtekniskt - så märker man att nästan samtliga amerikanska författare i dag är utbildade vid de bästa och dyraste universiteten.

Romanskrivande håller på att bli en exklusiv syssla för "bäst i klassen"-elever och barn till välbeställda föräldrar, lite som rodd eller fäktning.

Det är svårt att inte läsa Zadie Smiths återkomstroman NW som en kommentar till hennes liv efter genombrottet.

NW är en roman som ingen av hennes amerikanska adepter kommer att kunna skriva, eller till fullo förstå.

NW, en geografisk förkortning för nordvästra London, är en extremt engelsk roman – inte klassiskt engelsk utan samtida londonsk – och en återgång till Zadie Smiths rötter som en tjej från Kilburn med rockringsstora örringar som lyssnade på "Dub be good to me" och hade örat mot norra Londons asfalt.

 

Redan från första sidan är hennes uppsåt tydligt. Nu Jävlar Ska Här Skrivas Fult.

Språket är hårt, grovt, fläckigt av trubbig blyerts. Ordet exakt skrivs ut som eggzak'ly.

Konversationerna i boken är förvirrande avhuggna. Språket speglar karaktärernas flackande blickar.

Tedrickande bokklubbar och tidningar med devisen "Vi älskar böcker" kommer att ge upp halvvägs.

NW utspelas i Zadie Smiths hemkvarter i Kilburn, ett område i London som ur ett Stockholmsperspektiv geografiskt och etniskt någorlunda kan jämföras med Solna-delen Huvudsta.

Ingen utomstående har anledning att åka dit, men de som bor där håller huvudet högt och känner lokal stolthet. Där säger man inte förorten utan orten.

Zadie Smith låter oss följa fyra personer - eller egentligen i huvudsak två kvinnor - som växt upp i samma council estate i Kilburn, en bakgrund som är avgörande för dem. Och för romanen.

Council estate är det svåröversatta namnet kommunbyggda hyreshus i England, motsvarande miljonprogramsområden i Sverige.

Fast skillnaden är att council estates handlar om subventionerat boende, ungefär som så kallade projects i USA, och att husen ofta ligger mitt inne i städer.

 

NW ges ut precis ett år efter upploppen i England förra sommaren då London brann och bland annat Kilburn High Street helt stängdes av.

Människorna under upploppen skildrades ur helikopterperspektiv; korniga nyhetsbilder på maskerade plundrare och stenkastare.

Även om Zadie Smith inte skriver om upploppen, och sannolikt började sin roman innan de bröt ut, så zoomar hon in människorna i dessa områden så nära att man kan se deras porer.

Så nära att man kan känna deras andedräkt; metallisk av oro för framtiden, för morgondagen, för kvällen.

När välgörenhetsarbetaren Leah mot bättre vetande öppnar ytterdörren för en främling sammanfattar Zadie Smith stämningen i sitt hemland i en rad: "This is not the country for making a stranger tea".

En annan stor engelsk författare Martin Amis, har denna sommar tagit farväl av England med Lionel Asbo, en roman där han beskriver det som en förlorad nation som övertagits av lottskrapande babianer i Wayne Rooney-tröjor.

Zadie Smith stannar kvar.