Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Zadie Smith är tillbaka med sin största triumf

Foto: Penguin Press
"Swing time". Foto: HAMISH HAMILTON
Zadie Smith i New York. Foto: Drummond/Bfa/Rex/Shutterstock

Zadie Smith fortsätter i sin nya roman att utforska ras, klass och kön i en globaliserad värld.

Amanda Svensson läser "Swing time", som kan vara Londonförfattarens hittills största triumf.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Två flickor, en dröm. Enligt såväl livets som romanens logik kan bara en lyckas – och det knappt. Zadie Smiths nya roman ”Swing time”, som i dagarna släpps på engelska, är en bred roman som väver samman det politiska med det privata, det globala samhället med den lokala gemenskapen, men som i sitt centrum ställer det som den moderna människan fått lära sig att frukta mest av allt: det misslyckade självförverkligandet.

Romanen börjar också vid den moderna världens skampåle – den publika domstol som är internet. Den namnlösa huvudpersonen, en kvinna strax över 30 som arbetar som assistent åt en popstjärna av Madonna-magnitud, har orsakat en offentlig skandal och gömmer sig i sin mammas lägenhet. Exakt vad hon har gjort får man inte veta förrän långt senare, men det är tillräckligt för att orsaka en offentlig avrättning.

 

LÄS MER: Slagkraftigt i Zadie Smiths bok "The embassy of Cambodia"

Identitet och rötter

Sedan rullas bandet tillbaka. Romanens första del är ett utforskande av teman som känns igen från Smiths tidigare romaner – klass, ras, uppväxt, identitet och rötter, fångat i relationen mellan två flickor vars vänskap är präglad lika mycket av konkurrens som av lojalitet.

Huvudpersonen och hennes vän Tracey träffas som barn på en nystartad dansskola i det område i norra London, rikt på etniciteter men fattigt på pengar, där de båda bor. Tracey har en vit mamma och en pappa från Jamaica, huvudpersonen det motsatta.

 

LÄS MER: Jan Gradvall läser Zadie Smiths bok "NW"

Omkringskramlande magneter

Tracey badar i billiga leksaker och rosa tyll, men törstar efter kärlek. Huvudpersonen har däremot ett tryggt och kärleksfullt hem, även om hennes mamma hellre föreläser om postkolonial teori och feminism än lagar mat. Båda älskar att dansa, men bara Tracey har verklig talang. När Tracey kommer in på en dansskola skiljs deras vägar åt, men genom tonår och tidigt vuxenliv fortsätter de att ömsom dras mot och stöta bort varandra likt två omkringskramlande magneter.

Porträttet av den namnlösa huvudpersonen är också ett porträtt av en generation, händelsevis Smiths egen – MTV-generationen som blev den första internetgenerationen som blev de första globala nomaderna. Efter att medvetet ha underpresterat sig genom skolan påbörjar hon i mitten av 1990-talet en karriär inom ”media”, med allt vad det innebär av knark, taxiresor och coolhetskomplex. Genom sitt jobb på en musiktevekanal kommer hon i kontakt med popstjärnan Aimee, och blir hennes närmaste assistent.

 

LÄS MER: Dystopier – vår dröm om undergången

Global existens via internet

Det är början på en tio år lång resa in i rotlöshet – tillsammans med Aimee flyger hon jorden runt, utan möjlighet, eller egentlig vilja, att forma några bestående band med andra. Det är en global existens, möjliggjord av internet, jetflyg och en socialt sanktionerad egoism, maskerad som individualism och frihet. Samtidigt är hon besatt av tanken på rötter och tillhörighet, och fylld av en längtan efter att hitta sin ”stam”.

När Aimee bestämmer sig för att hon vill idka välgörenhet i Afrika och startar en skola för flickor i Gambia (ett land vars bnp får plats i hennes egen förmögenhet, "som en rysk docka i en annan”), ser huvudpersonen det som en chans att återknyta till något förlorat – en kroppslig, fysiskt förankrad identitet, som påminner henne om dansen, och om Tracy, flickan som förlorade sin talang men aldrig sin längtan efter att bli något mer än summan av sina delar.

ROMAN

ZADIE SMITH

Swing time
Hamish Hamilton, 453 s.

Mera moll än dur

Smiths senaste bok ”NW” var en explosiv och formmässigt experimentell roman. ”Swing time” är en mer klassisk, stram berättelse, i samma anda som den E M Forster-influerade ”Om skönhet”. Den är också ett ytterligare steg bort från den lätt hysteriska, humoristiska debuten ”Vita tänder” – med tiden har Smith blivit en mer subtil berättare, en virtuos stilist mer hemma i moll än i dur.

”Swing time” är inte en lycklig bok, men en väldigt mänsklig sådan – karaktärerna har fler brister än företräden, snubblar oftare än de reser sig, misslyckas gång på gång med sina föresatser och blir lite trasigare för varje gång.

Zadie Smith. Foto: Reimschuessel / Splash News

Kulturell appropriering och dunkla fördomar

Det är ett tecken på ett moget, eftertänksamt och välbalanserat författarskap att Smith lyckas röra sig mellan miljöer så olika som Aimees absurda popstjärneliv och det ofta exotiserade Västafrika, utan att det känns ytligt, eller onödigt tillrättalagt för den större berättelse om globalisering, kulturell appropriering, rasism och extrema ekonomiska klyftor som hon också vill berätta.

Det är förstås inte en ny berättelse – den koloniala blicken på Afrika har utforskats djupare och bättre av andra före Smith, men det gör inte ”Swing time” till en mindre angelägen roman. Smith lyckas också lägga till ett nytt perspektiv när hon låter informationsålderns skenbara transparens kontrasteras mot våra dunkla fördomar.

”Swing time ” är en roman om misslyckanden, personliga och politiska, men det kan mycket väl vara Zadie Smiths största triumf hittills.

 

Amanda Svensson är författare och kritiker i Expressen.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!