Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Wirfält: "Dansa inte efter trollens pipa!"

<p>De boende på asylboendet i Arboga evakueras i bussar.</p>Foto: Per Knutsson
<p>Asylboendet i Arboga.</p>Foto: Anna-Karin Nilsson
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.Foto: Cornelia Nordström

De brutala morden på Ikea har väckt en debatt om mediernas rapportering av religion, nationalitet och etnisk bakgrund. Men det är illavarslande om traditionella medier anpassar sig till den digitala snårskogen på Flashback, menar Johan Wirfält.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Medievetaren Dag Thorén publicerade nyligen uppsatsen "Mediakriget". Ett hästjobb: Thorén har begått diskursanalys på Flashback, och tröskat igenom en forumtråd med över 30 000 inlägg om rapporteringen kring invandring och migration.

Hans slutsats är solklar. Traditionella medier kommer i längden aldrig kunna övertyga sina kritiker om att de inte mörklägger sanningen. Positionerna som sanningsägare respektive mörkläggare är nämligen flytande, och förändras beroende på det dagliga nyhetsflödet.

I den digitala snårskogen ställs påstått objektiva nätkrigare mot lika påstått subjektiva journalister. Det enda som är konstant i sammanhanget är den främlingsfientliga världsbild som konstruerar respektive kategori.

 

Så ser fonden ut till den diskussion om pressetik som blossat upp efter dubbelmordet på Ikea i Västerås.

Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin motiverar (16/8) publiceringen av den misstänkte gärningsmannens nationalitet med att han inte vill ge avsevärt bränsle åt just den typ av konspirationsteorier som Dan Thoréns studie beskriver. SvD:s ledarskribenter Per Gudmundson och Ivar Arpi är inne på samma linje när de hävdar att svensk press i dag är för återhållsam, och argumenterar för att sådant som ursprung och religion bör publiceras oftare.

Varför då? Vad har förändrats? Förutom att det sedan ett par decennier tillbaka finns nätforum där vem som helst kan fabulera fritt, alltså.

 

Vad folk tror sig veta på Flashback är en sak. Sant är att vi än så länge har en begränsad bild av vad som hände på Ikea i Västerås. Framför allt har vi en begränsad bild av bakgrunden. Jag har säkert missat detaljer, men enligt polisen pekar det mest på ett slumpmässigt vansinnesdåd. Kanske kommer nya uppgifter fram – och visar det sig att dubbelmordet var nationalistiskt, religiöst eller kulturellt motiverat ska detta givetvis rapporteras.

Men i nuläget: en galen tragedi. På vilket sätt är då gärningsmannens nationalitet eller religion relevant för att förstå varför två människor blivit mördade på ett möbelvaruhus?

Låt oss vara tydliga. Den som menar att publicering krävs för att stävja spekulationer på Flashback legitimerar också spekulationerna på Flashback.

 

Själv ser jag återhållsamhet som en publicistisk dygd. Som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski påpekade i "Aktuellt" (17/8): det mediehus som åtnjuter högst förtroende bland befolkningen, Sveriges Radio, kan mycket väl vara det mest återhållsamma av dem alla.

När vem som helst kan publicera vad som helst är det på många sätt en konkurrensfördel att sitta still i båten. Återhållsamhet blir då en USP värd att vårda – och att dansa efter trollens pipa en långsiktigt usel affärsmodell.

Oavsett hur landets chefredaktörer tolkar pressetiken borde man kunna enas om ekonomin.