Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

William Shakespeare dog – men är odödlig

William Shakespeare.
Expressen Kulturs Amanda Svensson.
Foto: Ludvig Thunman / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN
Hamlets klassiska dialog.
Foto: Beata Bergström

William Shakespeare skrev de vackraste och mest insiktsfulla orden om döden.

Amanda Svensson gick till graven för att möta en jubilar som för alltid kommer att spöka på världens scener.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I dag firar William Shakespeare, världens kanske främsta dramatiker, poet och språkförnyare, 400 år som odöd. För en vecka sedan var jag ensam vid hans grav i Holy Trinity Church, Stratford-upon-Avon, i jakt på hans spöke.

Det kan man förstås stöta på lite varstans, besjälad som världen är av denna poetiska poltergeist: i århundraden har handskmakarsonen från Warwickshire vandrat genom kulturen, viskat i författares öron, vibrerat i älskandes själar, hemsökt frustrerade skådespelare med tungvrickande blankvers.

Men ändå: en ganska märklig och mäktig känsla, där vid graven. Det var tidigt på morgonen, den lilla och anspråkslösa kyrkan som helt domineras av det gravkor som är Shakespeares familjegrav hade precis öppnat för dagen. Sittande på huk vid den platta gravstenen drabbades jag av en lika plötslig som stark känsla av intimitet och lätt road förundran. Ensam i ett rum med Shakespeare! Minsann.

Det är samma känsla av intimitet och förundran som Shakespeare skänker var och en som kommer i kontakt med hans texter, och som gjort honom för alltid levande.

Shakespeare dog förmodligen på sin femtioandra födelsedag, den 23 april 1616. Att han föddes och dog på samma dag är eggande för fantasin, det antyder ett liv utan slut, födelsen och döden som ett och samma. Denna datummystik rimmar ganska bra med det allmänt vedertagna faktumet att Shakespeare är odödlig.

Vad det nu betyder.


Inom populärkulturen har det alltsomoftast tolkats tämligen bokstavligt, som i Isaac Asimovs kortroman "The immortal bard", eller i Neil Gaimans serieepos "Sandman". Som symbol för det universella, tidlösa snillet och människans poetnatur, ja, som symbol för själva konsten, har han fått resa genom tiden, återfödas i nya kroppar och gjorts odödlig av drömmarnas konung.

Ett slags bokstavlig odödlighet, om än mer prosaisk, är det också som manifesterar sig i Stratford-upon-Avons turistnäring. Här firar man i år för fullt den odödliges död och den dödes odödlighet - en munter dubbelparadox som antagligen skulle ha varit helt i huvudpersonens smak. Kanske skulle han också finna det lustigt med de etablissemang i hans hemort vars namn han inspirerat: Iago jewellers, Hathaway tea rooms eller The Shakespeare spit roast company för att nämna några. Så kan det eviga livet också se ut - som ett grillspett.

Odödlig eller inte så är det ett faktum att Shakespeare tänkte mycket på döden och skrev några av de vackraste och mest insiktsfulla saker som sagts på ämnet. Inte minst gäller det "Hamlet", den pjäs där människans hjälplöshet och vanmakt inför sin egen dödlighet är det grundläggande mollackordet.


Fyra år innan Shakespeare skrev "Hamlet", 1596, dog hans ende son Hamnet vid elva års ålder. Namnlikheten har sagts vara ett sammanträffande, och många forskare har velat spela ned betydelsen av Hamnets död för Shakespeares fortsatta författarskap. Barn dog som flugor på den tiden och föräldrar kunde därför, brukar det hävdas, inte kosta på sig att bli allt för fästa vid enskilda barn - lite svinn fick man helt enkelt räkna med.

Det är en argumentation som bygger på ett slags tidsantropologisk överförsiktighet; vi ska inte inbilla oss att folk på Shakespeares tid tänkte som vi, älskade som vi, sörjde som vi. Men argumentet skorrar när det appliceras på just Shakespeares liv och dikt. För är inte de flesta överens om att Shakespeares storhet - själva odödligheten - ligger just i det faktum att hans rollfigurer är så lika oss, så moderna?

Nej, jag tror mer på Shakespearekännaren Stephen Greenblatt, som i sin biografi "Will in the world" argumenterar övertygande för att Hamnets död har satt betydande spår i Shakespeares senare produktion, inte minst i "Hamlet".

På Shakespeares tid, menar Greenblatt, fladdrade dörren mellan de dödas och de levandes värld - som nu tycks lika obarmhärtigt stängd som en igenbommad kyrkport - snarast som en teaterridå. Han verkade mitt under den engelska reformationen, då den katolska föreställningen om en hållplats mitt emellan livet och döden - skärselden - av protestantismen arkiverades under avdelning skrock, och bön för de döda förbjöds.


Den välkända scenanvisning som förkommer såväl i "Hamlet" som "Macbeth" och "Julius Caesar" - Exit ghost (ungefär "vålnaden försvinner") - kan mot detta faktum läsas symboliskt. Exit andevärlden, enter ... ja, vadå? Vilken tröst fanns kvar, när det inte ens gick att be för de dödas själar?

Kanske är Hamlets förtvivlan och handlingsförlamning efter faderns död symptom på tomrummet och handfallenheten som nödvändigtvis måste ha uppstått i denna kyrkopolitiska omförhandling av dödsvillkoren. Kanske botade Shakespeare samma vilsenhet hos sig själv genom att skriva. Om döden, så klart - men också om återuppståndelsen.

Många är de karaktärer som i Shakespeares pjäser möter sin död, ofta på de mest våldsamma och onaturliga vis - 74 människor och en fluga, för att vara exakt. Den stora mängden dramatiska och blodiga dödsfall brukar tillskrivas Shakespeares kommersiella sida - han visste helt enkelt vad som lockade publik. Samtidigt är Shakespeare också upptagen med de mer finstämda sidorna av människans dödlighet.

Döden är hos Shakespeare oundviklig men inte nödvändigtvis evig. Påfallande ofta beskrivs döden som en drömfylld sömn. Precis som sömnen är döden ett tillstånd nästan lika verkligt som livet själv, men ett man också kan vakna ur.

Shakespeares tragedier vimlar av spöken, hotfulla besökare som med skärseld i baken kräver både det ena och det andra av de levande. Men det finns också, framför allt i de senare verken, en rörande skara av döda som lockas tillbaka till livet - det faktiska livet! - av kärlek och kärlek allena.


Här finns Sebastian från "Trettondagsafton" som tros död men kommer tillbaka och återförenas med sin tvillingsyster (noteras bör att Hamnet hade en tvillingsyster, Judith). Här finns Hermione i "En vintersaga", som dödas av sin svartsjuke man, men återvänder från döden när han gjort tillräcklig bot. Och här finns Perdita från samma pjäs - det förlorade spädbarnet som till slut kommer tillbaka till sina föräldrar.

Alltså: varje gång "En vintersaga" spelas på en teaterscen kommer ett älskat barn tillbaka. Kalla mig blödig, men jag har svårt att uppfatta detta typexempel på magiskt tänkande som något annat än en fars försök att kalla tillbaka sitt eget döda barn. Att göra det odödligt på det enda sätt han förmådde - genom orden.

Aspirerade Shakespeare på odödlighet också för sig själv? Visste han att den skulle komma? Svårt att säga. I sitt liv var han visserligen framgångsrik, men inte lika uppburen som andra i sitt skrå.

I en annan text av Stephen Greenblatt hittar jag följande elegi av anonym författare:

He's gone and with him what a world are dead. /.../

No more young Hamlet, old Hieronimo

Kind Lear, the Grieved Moor, and more beside,

That lived in him have now for ever died.

Om vem handlar dessa rader? Inte om Shakespeare, som man hade kunnat tro, utan om Richard Burbage, den av publiken mest älskade skådespelaren i Shakespeares teatertrupp. I jämförelse med Burbages död 1619, som närmast utlöste landssorg, gick Shakespeares död tre år tidigare obemärkt förbi, trots att hans pjäser som citatet ovan bevisar redan under hans levnad var flitigt spelade och mycket älskade.


Lite orättvist att Burbage fick all kredd, kan man tycka. Å andra sidan var dyrkan av Burbage det högsta beröm Shakespeare kunde få, för var testas ordens förmåga att flyga om inte på scenen?

Under min vistelse i Stratford-upon-Avon ser jag en uppsättning av just "Hamlet" på Royal Shakespeare company, i regi av Simon Godwin. Det är en ovanligt bra produktion, som trots att den förflyttats till en centralafrikansk militärdiktatur är klassisk i sitt uppförande - effektsökande, våldsam och kuslig. Här förekommer svärdfighter med bar överkropp, pukor och trumpeter. Inte räds man heller att låta den gamle kungens vålnad, så ofta bara antydd, göra fysisk entré i ett moln av rök.

"Hamlet" är en pjäs om människans dödlighet, men att se den när den görs bra är att påminnas om att konsten faktiskt förmår utradera den, om så bara för en stund. På scenen är återuppståndelsen möjlig, det är till och med teaterns själva grundförutsättning. När ridån går igen är det bara en paus, snart ska den dras ifrån och skådespelet börja om.

Kanske var det därför Shakespeare älskade teatern, kanske är det därför teatern älskade och fortsätter att älska Shakespeare. Att mer än 400 år efter pjäsens första uppförande se Paapa Essiedu spela Hamlet i Stratford-upon-Avon är att se den danske prinsens spöke ta kropp - men också Shakespeares, den trots allt dödlige mannen bakom de odödliga orden.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.