Wallhall street

Publicerad
Uppdaterad
Mina första erfarenheter av världens genom tiderna största konstverk är fysiska.
På den tiden, under förra finanskrisen i början av 90-talet, hade lp-skivorna ännu inte helt försvunnit från marknaden. Att låna hem Richard Wagners Nibelungens ring från Medborgarplatsens bibliotek i Stockholm var därför något av ett kraftprov; det krävdes nästan en skottkärra för att frakta hem det 20-tal vinyler som utgjorde hela boxen med Georg Soltis legendariska Decca-inspelningar från 50- och 60-talet, de med Set Svanholm, Kirsten Flagstad, Hans Hotter, Wolfgang Windgassen och så förstås Birgit som Brünnhilde.
Väl hemma drog jag ner persiennerna och lät mig sugas in bland ledmotiven. Erfarenheten fördjupades av att man ungefär varje halvtimme var tvungen att resa sig ur soffan och vända sida på plattan. Hårt fysiskt arbete. Fyra dagar tog det.
Ringen i verkligheten – eller åtminstone en glimt av den – såg jag för första gången något år tidigare, 1991, när två avgångselever från Operahögskolan gjorde första akten ur Valkyrian under Siegfried Köhlers ledning på Kungliga operan.
Sinnligheten, ja kåtheten, var den mest intensiva jag upplevt på en scen. När de båda faderlösa syskonen tänder på varandra under den svindlande slutscenen gick det en välbekant ilning längs ryggraden och upp i huvudet. Jag tror aldrig att jag har varit så nära att svimma av musik.
Den som sjöng Sieglinde den gången var Katarina Dalayman. Hon är numera världssångerska och en mäktig Brünnhilde i Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke-Möllers Ring som inleds på SVT i kväll med Rhenguldet.

Min erfarenhet av Wagner som världshistoriens mest fysiskt både utmattande och utmanande kompositör är jag dock långt ifrån ensam om. Expressens musikkritiker Lars Sjöberg har skrivit att ”Wagner är ett virus som tar säte inom oss själva och manipulerar vårt under- och omedvetna”. Han tillägger att man inte kan lyssna till honom med ”intellektet intakt”. Även Staffan Valdemar Holm har vittnat om hur Wagner ”liksom plågar en fram mot en förlösning” och sedan ”tar en med full kraft mot slutet”.
Och kanske är det utpräglat intellektuella anslaget i Holms och Lykke-Möllers uppsättning ett slags besvärjelse. Inte minst i dess öppna drift med gudarna som en samtida obildad borgerlighet i brackig biedermeier.
Också att Rhenguldet visas just nu, i finanskrisens spår, ser ut som en tanke. Inte bara skrevs verket under liknande konjunkturell oro i Tyskland på 1850-talet. I Holms/Lykke-Möllers händer blir operan dessutom en två och en halv timme lång illustration av hur dagens medelklass blundat sig igenom sin egen belåning och nu suckar tungt när räntorna ska betalas.
”Vollendet das ewige Werk!”, utbrister den nyblivne villaägaren Wotan i bekväm rökrock när han ser den nybyggda gudaborgen. Han gör det med samma grötmyndiga uppsyn som en självbelåten hemmafixare som tror sig ha renoverat badrummet men i själva verket bara stått för materialvalen.
Och när hantverkarna sedan vill ha betalt för den svindyra glasmosaiken är det roliga över. De här killarna jobbar inte mot faktura och definitivt inte på avbetalning.
Bland det mest rörande i Holms och Lykke-Möllers Rhenguld – som Gunilla Brodrej påpekade i sin recension från premiären – är just porträttet av jättarna Fasolt och Fafner: man kan se dem som två ödmjuka polska hantverkare som inte bara blivit klara i tid utan nu tvingas stå med mössan i hand och be om de svarta pengar de ärligen förtjänat.
Men ingenting är gratis. Inte i villakvarteret, inte i Valhall och inte på Wall Street. All pant förfaller och någon gång måste alla löften infrias. Wotans och Loges färd ner till Nibelheim – där de tvingar den motsträvige riksbankschefen Alberich att öppna kassakistan – är ju samma resa som dagens statsöverhuvuden de senaste veckorna har företagit ner i sina länders valutareserver.
IMF räknar med att notan för finanskrisen landar på strax under svindlande 1 000 miljarder dollar. Kanske är det symptomatiskt att Holm undviker att visa hur det värdet materialiseras när gudinnan Freja ska täckas med guld mot slutet; det sker utanför scenen, ingen kan eller vill se de verkliga pengarna. In i det sista försöker vi blanka oss igenom krisen.

En av Rhenguldets nyckelscener är gudarnas slutliga intåg i Valhall, när den akuta krisen – liksom i dag – tycks avvärjd. I till exempel Patrice Chéreaus filmatiserade Bayreuth-uppsättning från 1976 görs den med ett existentiellt anslag, en vinkning till Bergmans Det sjunde inseglet, där Wotan antar rollen som Döden och släpar de skräckslagna gudarna mot undergången.
I Holms uppsättning liknar Wotan snarare en fryntlig familjefar som stolt bjuder hustrun att inspektera den nya köksön. Fredrik och Filippa går in i Valhall? Varför inte? Det är ju Per Schlingmann som är den listige Loge.
”Ihrem ende eilen sie zu”, de går mot sin undergång, sjunger Loge när spelet går mot sitt slut och inte ens hans handlag med orden kan hindra det både vi och själva musiken vet: att det går åt helvete.
Richard Wagners samhällssyn och manifesta antikapitalism hade som bekant sina svarta sidor. Men kanske borde både marknadens och alliansens folk just i kväll för en stund avvika från sina kurvor och arbetslinjer och ta till sig något av undergångsmystiken.
Nuförtiden behöver man inte ens släpa hem den på skottkärra.

Björn Wiman
kulturen@expressen.se
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag