Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vladimir Sorokin / I det heliga Rysslands tjänst

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
VLADIMIR SOROKIN | I det heliga Rysslands tjänst | Översättare Ben Hellman | Norstedts

Knappt har vi hämtat oss från schlagerdramatiken i Karlskrona innan det är dags att bita på naglarna igen.
Valvaka i Ryssland i kväll. Ladda chipsskålen och samovaren. Det kommer att bli en rysare. Ska Putins protegé och protes (får man inte stå på egna presidentben går det lika bra med träben), Dmitrij Medvedev, vinna presidentvalet med 69 eller 71 procent av rösterna? Världen håller andan.
Det lär knappast bli 70 procent. Alltför avrundade resultat ser inte bra ut. Av professionella valriggare kan man begära mer än att de, som vid dumavalet i december, slentrianmässigt rapporterar in segersiffror på just 70 eller 80 procent, jämna tiotal.  Å andra sidan är decimaler inte heller alltid självklart av godo. Den ryska regimen har till exempel fått utstå västligt hån för dumaresultatet i Tjetjenien där 99,6 procent av valmanskåren uppgavs ha störtat till urnorna för att så gott som mangrant rösta på Putins parti Enade Ryssland.
Jag läser den på svenska just utgivna romanen I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin (två av hans tidigare romaner finns på svenska, Is och Blått fett). Den nya boken utspelar sig i en nära framtid med starka drag av ett numera kanske inte så fjärran tsaristiskt förflutet.
Romanens jag-berättare Andrej Danilovitj Komjaga, hårt arbetande torped i Kremls tjänst, stannar till vid en ”Folkkiosk” för att köpa cigaretter. Kiosken har fullsortiment. Där finns “Fosterlandet-cigaretter och Ryssland-papyrosser, Rågvodka och Vetevodka, rågbröd och ljust bröd, Nalle-konfekt och Nalle i norr-konfekt, äppelsylt och plommonsylt, smör och växtfett, kött med ben och benfritt kött, oskummad mjölk och ugnskokt mjölk, hönsägg och vaktelägg, kokkorv och rökt korv, körsbärskräm och päronkräm och dessutom ost – Rysk.”
Som i alla folkkiosker säljs det två, men inte fler, varianter av allt på hyllorna. Komjaga finner denna ordning klok, ja rent av djupsinnig. ”Ty vårt folk – gudsbärarna – ska välja mellan två varor och inte mellan tre och inte mellan trettiotre. Då folket väljer mellan två känner det sig lugnt till sinnet, det fylls av förtröstan inför morgondagen, slipper onödiga bekymmer och är därför förnöjt.”

Också Komjaga är belåten. Han förstår visserligen inte varför det finns två varianter av alla varor utom ost, som bara säljs i en enda version. Men han låter sig nöjas med att Härskaren vet bäst.
De ryska väljare som i dag inte nöjer sig med Medvedev utan nödvändigtvis vill ha ett val kan välja mellan de två kandidaterna Ziuganov och, Zjirinovskij, mellan ett kommunistspöke och en chauvinistclown.
Ljust eller mörkt bröd? Osten är och förblir densamma. Rysk.
Som många mer eller mindre framgångsrika föregångare, från kejsar Augustus till Slobodan Milosevic förstår Putin att ett sätt att ta död på en politisk kultur kan vara att låtsas respektera den. Augustus likviderade den romerska republiken genom att göra sig till dess allsmäktige försvarare. Milosevic höll på de demokratiska formerna med val och flerpartisystem.
Det är makten, den råa och reella makten, som är intressant. Inte skenet. Slobodan Milosevic bytte titel när konstitutionen krävde det.  Han kunde vara president i Serbien, eller president i Jugoslaven eller premiärminister lite varstans, men såg till att makten alltid fanns där han själv fanns.

Putin följer hans exempel, låter välja en av sina vasaller till president och tar själv makten med sig till premiärministerposten. Parallellen med Milosevic kan dras längre. Också Putin har, om än i mycket större skala, skapat ett politiskt system som är en syntes av nationalistisk revanschism, bolsjevikisk etatism och skrupelfri gangsterism.
Alla som i veckan såg de dokumentärer SvT visade om morden på den avhoppade säkerhetsagenten Litvinenko och den regimkritiska journalisten Anna Politkovskaja vet att ordet ”gangsterism” här ska fattas bokstavligt
Rövarna styr i Ryssland. Men det är rövare som gör korstecken och vill ha ordning och reda i affärerna.
I Sorokins roman börjar statsrövaren Komjaga sin morgon med att svepa bakfyllebrickan – kvass, surkålsbuljong, vodka. Sedan faller han på knä framför ikonostasen. Därefter följer en hård arbetsdag –  mord, våldtäkt, utpressning…

Det är 2027. Ryssland har rest en mur mot väst och i sällskap med kinesisk högteknologi återvänt till tsarernas Moder Ryssland. Vaxljusen brinner, huvuden rullar och bödlarnas ögon tåras av diktsamlingar som Hemlandets vidder och När äppelträden står i blom. Brutalkitschen härskar.
Komjaga är opritjnik, medlem i en specialkår som kan beskrivas som ett mellanting mellan SS och ett motorcykelgäng. Hans plikt är att i allt visa sig lojal mot bröderna, fosterlandet och Härskaren. Utöver detta kan han göra vad som helst.
Opritjnikerna är modellerade på Ivan den förskräckliges dödsskvadron med samma namn och bär liksom förebilderna svarta kaftaner men utför sina uppdrag i röda mercedesbilar istället för på svarta hästar.
I det heliga Rysslands tjänst är en rysligt rolig bok (såvitt jag begriper smått virtuost översatt av Ben Hellman). Det rysliga ligger inte minst i att den på en och samma gång kan läsas som svart satir och saklig analys av de attityder och mekanismer som präglar putinismen.
Putins val av president har för övrigt redan välsignats av den ryske patriarken Alexej II.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!