Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vita lögner i värmen och löst läsarplågeri

MÅNGSYSSLARE. Negar Naseh är också verksam som läkare. Foto: Adam Nilsson
"De fördrivna".
Negar Naseh. Foto: Maja Flink

Ulf Olsson om Negar Nasehs alltför självspäkande medelklassroman "De fördrivna".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

NEGAR NASEH

De fördrivna

Natur & Kultur, 174 s.

En tryckande värme plågar människorna i Negar Nasehs andra roman, "De fördrivna". Miriam och Filip har bosatt sig med sitt barn på Sicilien, sommaren och torkan har kommit - och strax kommer vännerna Ashkan och Erika på besök.

Värmen sätter människor och relationer på prov. Filip drar sig undan i sin ateljé, Miriam pimplar gin. Naseh skriver i korta meningar, sammanfogade till stycken om ett par tre sidor: romanen flämtar som barnet i värmen.

Och denna stil har en övergripande funktion: den förebådar, låter oss ana. Den lämnar allt outsagt, men förebådar den katastrof som skall komma: "Det finns värre saker än en varm sommar", som Miriam tvingas erkänna. Och som läsaren strax förstår.

Frågan är bara hur mycket läsaren bryr sig.

Sicilien har varit en av de platser dit samtidens flyktingströmmar sökt sig, liksom den lilla ön Lampedusa, italiensk men placerad mellan Tunisien och Malta. Och sakta tränger sig dessa de fördrivnas verklighet in bland svenskarnas stiliserade medelklassliv - men bara som något anat nedanför horisonten och bortom medvetandet.

Romanen som genre har en lång historia av att sätta problem under debatt. En rottråd leder tillbaka till Goethes "Valfrändskap", skriven för mer än 200 år sedan, och nu modell för Nasehs roman. Där diskuterar den tidens motsvarigheter till dagens mediehipsters sina liv: "Jag har kommit ur min bana", som Ottilie där säger.

Romanen blir sedan en form för den progressiva borgerlighetens självkritik. Hos Goethe kartlägger man världen och organiserar tillvaron - men hos Naseh ägnar man sig mest åt självframställning och prydnadsträd.

Eller åt självspäkning. Den "vita melankoli" som Naseh vill skärskåda är också en klassmässig självbelåtenhet. Men problem sätts inte under någon verklig debatt - eftersom Naseh vet hur det är. Hon behöver inte utforska något, behöver inte undersöka ett problem.

Så ginpimplandet fortgår, en häpnadsväckande trivial dialog fyller sidor - men att medelklasslivet är trivialt behöver väl inte betyda att romanen måste vara det?

Och medan läsaren svettas inför frågor som "vad vet du om det som pågår i Medelhavet" drivs Miriam ut ur sin bana, för att till slut straffas för sin medvetslöshet.

Som samhällskritik är "De fördrivna" alltför motståndslös. "Det är svårt att glömma vad som pågår ute på havet", säger Ashkan, romanens undantag och samvete.

Konstnärligt intressantare än Ashkans rättfärdighet är den där tryckande värmen, och vad den gör med människor.

Där talar romanen - och Naseh kunde ha tillåtit sig och läsaren att vistas och plågas i den betydligt längre.

 

Ulf Olsson

kulturen@expressen.se

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!